2015-03-06 06:00

2015-03-06 09:28

Mia Skäringer: "Vi hade humorn som vapen hemma"

Scen- och tvaktuell

Hon känner sig fortfarande som flickan i Skogsmulledräkt i Kristinehamn. Fast nu utrustad med erfarenhet och en verktygslåda.
Mia Skäringer lockar miljonpublik i tv och turnerar på landets stora scener med sina shower. I helgen kommer hon till Karlstad för två föreställningar av ”Avig Maria”.

Telefonsvararen tar mina första uppringningar.

Ett mess förklarar att hon är sen. När hon senare svarar har hon nyss lämnat barnen på skolan, nu sitter hon hemma i huset utanför Göteborg och beskriver ett strålande vårväder.

Hennes dagar är fullbokade. Turnén med ”Avig Maria” gör hon samtidigt som slutarbetet med kommande tv-serien ”Ängelby”. Det är en av tre tv-produktioner - ”Ack Värmland” och ”Solsidan” är de andra - med Mia Skäringer som kommer under året.

Men det som ligger närmast för handen är två kvällar i Karlstad med föreställningen ”Avig Maria och sångerna jag gråtit till”. Humor och allvar, en rejäl dos igenkänning uppblandat med låtar som betytt mycket för henne genom åren.

– Musik funkar som en förstärkare av känslomässiga tillstånd för mig, säger Mia Skäringer.

– Det är låtar av bland andra Håkan Hellström och Peter LeMarc. Låtar som utgör soundtracket till mitt liv. Musik är oerhört viktigt. Jag älskar att sjunga, känner mig ren i det uttrycket.

Lyckofascism

Från radio och tv med ”Mia och Klara” till böcker och bloggar och succé med ”Solsidan”, Mia Skäringer är i dag en av landets mest folkkära personligheter. Hon har en egen ton där hon når sin publik genom att dela sina erfarenheter, både de roliga, sorgliga och de mindre smickrande.

– Att skämta om sina tillkortakommanden är väldigt avdramatiserande. Det är också ett bra sätt att bearbeta ångesten som finns i livet. I dag är just den typen av humor extra viktig med tanke på allt vi utsätts för i sociala medier om hur vi ska vara och vad vi ska känna. Lyckofascismen brukar jag kalla det. Eller ta träningshysterin och alla dieter som ska testas hela tiden.

Glappet mellan den perfekta tillvaron som gärna visas upp på sociala medier, och de strapatser som utgör den oberäkneliga vardagen är tacksam att göra humor av.

– Jag tycker att den humorn blir alltmer viktig. Vi kan tvätta oss rena med den och komma tillbaka till verkligheten. Gör man humor av det där glappet känner folk igen sig och man kan må lite bättre. Man förstår att det som händer i sociala medier inte är verkligheten utan en fasad, ett skådespeleri.

Upplever du att du har blivit en röst för många, en röst som strävar efter att visa upp vardagen och livet i ett mer realistiskt ljus?

– När jag skriver mina egna grejer hamnar jag ofta i det här, det intresserar mig. Mellanrummet mellan det man som människa visar upp och det som man egentligen känner. Jag söker igenkänning när jag skriver, beröringspunkter där vi kan spegla oss i varandra. Kanske att jag har blivit ett slags språkrör för det vi känner men inte säger.

Hur hittade du din humor, ditt sätt att vara rolig på? Du utgår från dig själv hellre än att roa på andras bekostnad.

– Jag är formad så från mina föräldrar. Jag kan naturligtvis iaktta sidor hos andra personer som jag kan plocka in i mina egna karaktärer, men jag skulle inte trivas med att kliva in i någon annan person och göra löje av den.

Kan du känna att humorn kan komma i vägen för dig om du vill prata allvar, att publiken hela tiden förväntar sig att du ska vara rolig?

– Nej, jag känner mig väldigt fri i det hänseendet. Jag har inga problem att byta från dur- till mollackord. Jag tycker mycket om balansgången mellan allvaret och komiken. Det vore oerhört hämmande rent kreativt att försöka vara hysteriskt rolig hela tiden.

Hur vill du beskriva den humor du fick med dig hemifrån?

– Vi hade alltid humorn som vapen hemma. Både morsan och farsan har arbetat hårt, vi var en arbetarklassfamilj där vi ofta fick skoja om att vi hade det taskigt ställt. Det var en slags överlevnadsstrategi.

– Båda mina föräldrar hade en väldigt speciell humor. Vi kunde sluta upp i hysteriska gapskratt, så min humor har jag mina föräldrar att tacka för.

Din scenkarriär började med teaterföreningen Thespis i Kristinehamn. I dag turnerar du runt på landets finaste scener, hur vill du beskriva den resan?

– Som en resa jag är otroligt tacksam för. Jag har aldrig halkat in på något bananskal utan har hela tiden byggt med mina egna händer för att nå hit. Många olika pusselbitar har fallit på plats, jag har haft lyckan att vara med i projekt som blivit stora, som ”Solsidan”.

– Men känslan i magen är lika stor när jag går ut på scenen på Cirkus i Stockholm som den var när jag som tolvåring fick vara med de vuxna i nyårsrevyn på Christinateatern i Kristinehamn. Ibland kan jag känna att ”fan va gôtt att det blev så här!”. Men det är sällan jag tänker efter på det sättet. Någonstans är jag ju samma person längst där inne, samma lilla flicka som stod i Skogsmulle-dräkt som jag är nu. Skillnaden är att jag har erfarenheter i dag, jag har en hantverkarväska med redskap jag kan använda.

Känner du att du har landat, att du nått ditt mål?

– Nej. Varje gång jag går av scenen tänker jag på saker som jag hade kunnat gjort bättre. Det har varit några enstaka gånger då jag har känt att faan va det satt! Jag är alltid på väg framåt på något sätt. Skulle jag sitta nöjd skulle det inte gagna arbetet. Min prestationsångest håller mig varm, jag är aldrig trygg när jag ska ut på scen, det är alltid samma ångest. Jag drivs av något slags plågsamt ifrågasättande inifrån hela tiden. Men jag tror också att det gör att jag kan beröra. Går du ut på en scen och tycker att du är jävligt bra, blir du nog ganska ointressant att se. Någon som går ut och kämpar för sin överlevnad, det blir såklart mer beröring i det.

Men vore det inte bra att låta självförtroendet få växa ibland?

– Det låter jag det göra vissa dagar! Jag känner absolut ett självförtroende i det jag gör jobbmässigt. Jag vet vad jag vill och är tydlig med att uttrycka det. Men det är mer i mötet med publiken, där tar jag aldrig något för givet. Visst har jag ett självförtroende, annars skulle jag aldrig våga göra en enmansföreställning på det här viset. Men det hjälper att jag har en tillit till min publik. Eftersom jag lämnar ut mig så mycket så känns det som att jag är beroende av att jag och publiken gör det tillsammans. Jag försöker alltid känna in nuet när jag står på scenen, det är där min självkänsla finns.

Är du fortfarande nervös innan du går på?

– Jätte. Jag förbereder mig genom att värma upp kroppen och gå till mitt happy place. Det är ett ställe där jag bara hör snälla röster, där kan jag ladda mentalt. I det rummet får inte demonerna komma in. Sedan gör jag som Kajsa Bergqvist, slår mig på benen och samlar så mycket energi det bara går.

Jag har intrycket av att det hela tiden är ända in i kaklet för dig, att göra något halvhjärtat är inte din grej.

– Jag blir uttråkad av halvhjärtat. Jag måste gå full fräs in hela tiden. I bland går det åt helvete, ibland bär det hela vägen. Det är så det funkar för mig. Ska jag göra något med mig själv som insats måste jag göra det ordentligt.

Med dig själv som insats?

– Ja, eftersom jag använder mig av mig själv i mycket av det jag gör. Det finns alltid en fara med det, så det går inte att slarva, jag måste satsa, spänna bågen, gå all in.

Det låter väldigt självförbrännande.

– Jo. Men jag har lärt mig att hantera det. Jag är inte självutlämnande för sakens skull, utan jag är det när jag tycker att det finns en poäng med det. Det är hela tiden mitt eget val vad jag lämnar ut av mig själv.

Vad? ”Avig Maria och sångerna jag gråtit till”

Var? Karlstad CCC

När? Fredag och lördag, 6-7 mars

Telefonsvararen tar mina första uppringningar.

Ett mess förklarar att hon är sen. När hon senare svarar har hon nyss lämnat barnen på skolan, nu sitter hon hemma i huset utanför Göteborg och beskriver ett strålande vårväder.

Hennes dagar är fullbokade. Turnén med ”Avig Maria” gör hon samtidigt som slutarbetet med kommande tv-serien ”Ängelby”. Det är en av tre tv-produktioner - ”Ack Värmland” och ”Solsidan” är de andra - med Mia Skäringer som kommer under året.

Men det som ligger närmast för handen är två kvällar i Karlstad med föreställningen ”Avig Maria och sångerna jag gråtit till”. Humor och allvar, en rejäl dos igenkänning uppblandat med låtar som betytt mycket för henne genom åren.

– Musik funkar som en förstärkare av känslomässiga tillstånd för mig, säger Mia Skäringer.

– Det är låtar av bland andra Håkan Hellström och Peter LeMarc. Låtar som utgör soundtracket till mitt liv. Musik är oerhört viktigt. Jag älskar att sjunga, känner mig ren i det uttrycket.

Lyckofascism

Från radio och tv med ”Mia och Klara” till böcker och bloggar och succé med ”Solsidan”, Mia Skäringer är i dag en av landets mest folkkära personligheter. Hon har en egen ton där hon når sin publik genom att dela sina erfarenheter, både de roliga, sorgliga och de mindre smickrande.

– Att skämta om sina tillkortakommanden är väldigt avdramatiserande. Det är också ett bra sätt att bearbeta ångesten som finns i livet. I dag är just den typen av humor extra viktig med tanke på allt vi utsätts för i sociala medier om hur vi ska vara och vad vi ska känna. Lyckofascismen brukar jag kalla det. Eller ta träningshysterin och alla dieter som ska testas hela tiden.

Glappet mellan den perfekta tillvaron som gärna visas upp på sociala medier, och de strapatser som utgör den oberäkneliga vardagen är tacksam att göra humor av.

– Jag tycker att den humorn blir alltmer viktig. Vi kan tvätta oss rena med den och komma tillbaka till verkligheten. Gör man humor av det där glappet känner folk igen sig och man kan må lite bättre. Man förstår att det som händer i sociala medier inte är verkligheten utan en fasad, ett skådespeleri.

Upplever du att du har blivit en röst för många, en röst som strävar efter att visa upp vardagen och livet i ett mer realistiskt ljus?

– När jag skriver mina egna grejer hamnar jag ofta i det här, det intresserar mig. Mellanrummet mellan det man som människa visar upp och det som man egentligen känner. Jag söker igenkänning när jag skriver, beröringspunkter där vi kan spegla oss i varandra. Kanske att jag har blivit ett slags språkrör för det vi känner men inte säger.

Hur hittade du din humor, ditt sätt att vara rolig på? Du utgår från dig själv hellre än att roa på andras bekostnad.

– Jag är formad så från mina föräldrar. Jag kan naturligtvis iaktta sidor hos andra personer som jag kan plocka in i mina egna karaktärer, men jag skulle inte trivas med att kliva in i någon annan person och göra löje av den.

Kan du känna att humorn kan komma i vägen för dig om du vill prata allvar, att publiken hela tiden förväntar sig att du ska vara rolig?

– Nej, jag känner mig väldigt fri i det hänseendet. Jag har inga problem att byta från dur- till mollackord. Jag tycker mycket om balansgången mellan allvaret och komiken. Det vore oerhört hämmande rent kreativt att försöka vara hysteriskt rolig hela tiden.

Hur vill du beskriva den humor du fick med dig hemifrån?

– Vi hade alltid humorn som vapen hemma. Både morsan och farsan har arbetat hårt, vi var en arbetarklassfamilj där vi ofta fick skoja om att vi hade det taskigt ställt. Det var en slags överlevnadsstrategi.

– Båda mina föräldrar hade en väldigt speciell humor. Vi kunde sluta upp i hysteriska gapskratt, så min humor har jag mina föräldrar att tacka för.

Din scenkarriär började med teaterföreningen Thespis i Kristinehamn. I dag turnerar du runt på landets finaste scener, hur vill du beskriva den resan?

– Som en resa jag är otroligt tacksam för. Jag har aldrig halkat in på något bananskal utan har hela tiden byggt med mina egna händer för att nå hit. Många olika pusselbitar har fallit på plats, jag har haft lyckan att vara med i projekt som blivit stora, som ”Solsidan”.

– Men känslan i magen är lika stor när jag går ut på scenen på Cirkus i Stockholm som den var när jag som tolvåring fick vara med de vuxna i nyårsrevyn på Christinateatern i Kristinehamn. Ibland kan jag känna att ”fan va gôtt att det blev så här!”. Men det är sällan jag tänker efter på det sättet. Någonstans är jag ju samma person längst där inne, samma lilla flicka som stod i Skogsmulle-dräkt som jag är nu. Skillnaden är att jag har erfarenheter i dag, jag har en hantverkarväska med redskap jag kan använda.

Känner du att du har landat, att du nått ditt mål?

– Nej. Varje gång jag går av scenen tänker jag på saker som jag hade kunnat gjort bättre. Det har varit några enstaka gånger då jag har känt att faan va det satt! Jag är alltid på väg framåt på något sätt. Skulle jag sitta nöjd skulle det inte gagna arbetet. Min prestationsångest håller mig varm, jag är aldrig trygg när jag ska ut på scen, det är alltid samma ångest. Jag drivs av något slags plågsamt ifrågasättande inifrån hela tiden. Men jag tror också att det gör att jag kan beröra. Går du ut på en scen och tycker att du är jävligt bra, blir du nog ganska ointressant att se. Någon som går ut och kämpar för sin överlevnad, det blir såklart mer beröring i det.

Men vore det inte bra att låta självförtroendet få växa ibland?

– Det låter jag det göra vissa dagar! Jag känner absolut ett självförtroende i det jag gör jobbmässigt. Jag vet vad jag vill och är tydlig med att uttrycka det. Men det är mer i mötet med publiken, där tar jag aldrig något för givet. Visst har jag ett självförtroende, annars skulle jag aldrig våga göra en enmansföreställning på det här viset. Men det hjälper att jag har en tillit till min publik. Eftersom jag lämnar ut mig så mycket så känns det som att jag är beroende av att jag och publiken gör det tillsammans. Jag försöker alltid känna in nuet när jag står på scenen, det är där min självkänsla finns.

Är du fortfarande nervös innan du går på?

– Jätte. Jag förbereder mig genom att värma upp kroppen och gå till mitt happy place. Det är ett ställe där jag bara hör snälla röster, där kan jag ladda mentalt. I det rummet får inte demonerna komma in. Sedan gör jag som Kajsa Bergqvist, slår mig på benen och samlar så mycket energi det bara går.

Jag har intrycket av att det hela tiden är ända in i kaklet för dig, att göra något halvhjärtat är inte din grej.

– Jag blir uttråkad av halvhjärtat. Jag måste gå full fräs in hela tiden. I bland går det åt helvete, ibland bär det hela vägen. Det är så det funkar för mig. Ska jag göra något med mig själv som insats måste jag göra det ordentligt.

Med dig själv som insats?

– Ja, eftersom jag använder mig av mig själv i mycket av det jag gör. Det finns alltid en fara med det, så det går inte att slarva, jag måste satsa, spänna bågen, gå all in.

Det låter väldigt självförbrännande.

– Jo. Men jag har lärt mig att hantera det. Jag är inte självutlämnande för sakens skull, utan jag är det när jag tycker att det finns en poäng med det. Det är hela tiden mitt eget val vad jag lämnar ut av mig själv.

Vad? ”Avig Maria och sångerna jag gråtit till”

Var? Karlstad CCC

När? Fredag och lördag, 6-7 mars

Gillar Ane Brun och Moto Boy

Mia Skäringer, 38, är författare, scenestradör, komiker, skådespelare.

Bor utanför Göteborg med make och tre barn.

Aktuell med ”Avig Maria, sångerna jag gråtit till” samt tv-serierna ”Solsidan”, ”Ack Värmland” och ”Ängelby”.

Läser:

– Jag läser inte mycket böcker. Men just nu läser jag ”Drukna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Det handlar om att som människa vara både stark och skör.

Lyssnar på:

-Ane Brun är en favorit sedan länge. Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på Moto Boys senaste album.

Tittar på:

– Följer ”House of Cards” maniskt. Har just sett ”Top of the Lake”. Gillar serier, behändigt format. Vi är ingen familj som bänkar oss framför vissa program specifika dagar i veckan.