2014-12-19 06:00

2015-01-20 23:11

"Årets svenska Elton John-pastisch"

ÅRETS SKIVOR 2014: Johanna Karlsson

1. Markus Krunegård – Rastlöst blod

– Årets basintro, årets mest psalmlika ångestpop, årets Helsingforsskildring, årets karaokepepp, årets svenska Elton John-pastisch. För mig hade det inte blivit något 2014 utan Markus Krunegård.

2. Paloma Faith – A perfect contradiction

– I våras gav jag en trea till Paloma Faith. Sen dess har den här bombastiska, hyperdramatiska produktionen växt som ogräs. Olycka är aldrig så lockande som när den låter så dyr och lyxig som Paloma.

3. Rebecca & Fiona – Beauty is pain

– De som avfärdar den här godispåsen till dj-duo på grund av håret eller Buffaloskorna har inte förstått att Rebecca & Fiona är bland de smartaste människorna i Sverige.

4. Manic Street Preachers – Futurology

– Okej, ni tror att jag slänger in Manics på slentrian för att de släppt nytt i år? Ni har definitivt inte lyssnat på Georgia Ruth Williams-duetten Divine Youth. Eller någon av de andra låtarna.

5. Jenny Lewis – The Voyager

– Det finns inte många kvinnliga gubbar, men vi har åtminstone Jenny Lewis. Hon är fylld av en lakonisk, trött men ändå humoristisk livssyn som man bara har om ens mentala ålder ligger över 85.

6. Christopher Sander – Jorden var rund EP

– Egentligen alldeles för skör för den här världen, egentligen alldeles för kort för att vara med på en lista över årets bästa album. Definitivt alldeles för bra för att lämnas utanför.

7. Linnea Henriksson – Du söker bråk, jag kräver dans

– Du söker bråk, jag kräver dans var en av årets allra drömmigaste låtar. Stort av Linnea att backa upp med en hel skiva med låtar av matchande styrka.

8. Pharrell Williams – Girl

– Pharrell må vara en ärkeidiot, men även såna kan tyvärr stundtals göra bra musik.

9. Beatrice Eli – Die another day

– En av årets starkaste svenska debutanter både ser ut och låter som en ung Madonna och rör sig över ett känslospektrum lika brett som Per Gessle (ja ni vet, allt på en och samma gång).

10. MotoBoy – Keep your darkness secret

– MotoBoy känns som ett sagoväsen i den bemärkelsen att allt han rör vid blir magiskt. Ni som hade förmånen att se honom på Wermland Opera i L’Orfeo vet vad jag menar. Solokarriären är inget undantag.

1. Markus Krunegård – Rastlöst blod

– Årets basintro, årets mest psalmlika ångestpop, årets Helsingforsskildring, årets karaokepepp, årets svenska Elton John-pastisch. För mig hade det inte blivit något 2014 utan Markus Krunegård.

2. Paloma Faith – A perfect contradiction

– I våras gav jag en trea till Paloma Faith. Sen dess har den här bombastiska, hyperdramatiska produktionen växt som ogräs. Olycka är aldrig så lockande som när den låter så dyr och lyxig som Paloma.

3. Rebecca & Fiona – Beauty is pain

– De som avfärdar den här godispåsen till dj-duo på grund av håret eller Buffaloskorna har inte förstått att Rebecca & Fiona är bland de smartaste människorna i Sverige.

4. Manic Street Preachers – Futurology

– Okej, ni tror att jag slänger in Manics på slentrian för att de släppt nytt i år? Ni har definitivt inte lyssnat på Georgia Ruth Williams-duetten Divine Youth. Eller någon av de andra låtarna.

5. Jenny Lewis – The Voyager

– Det finns inte många kvinnliga gubbar, men vi har åtminstone Jenny Lewis. Hon är fylld av en lakonisk, trött men ändå humoristisk livssyn som man bara har om ens mentala ålder ligger över 85.

6. Christopher Sander – Jorden var rund EP

– Egentligen alldeles för skör för den här världen, egentligen alldeles för kort för att vara med på en lista över årets bästa album. Definitivt alldeles för bra för att lämnas utanför.

7. Linnea Henriksson – Du söker bråk, jag kräver dans

– Du söker bråk, jag kräver dans var en av årets allra drömmigaste låtar. Stort av Linnea att backa upp med en hel skiva med låtar av matchande styrka.

8. Pharrell Williams – Girl

– Pharrell må vara en ärkeidiot, men även såna kan tyvärr stundtals göra bra musik.

9. Beatrice Eli – Die another day

– En av årets starkaste svenska debutanter både ser ut och låter som en ung Madonna och rör sig över ett känslospektrum lika brett som Per Gessle (ja ni vet, allt på en och samma gång).

10. MotoBoy – Keep your darkness secret

– MotoBoy känns som ett sagoväsen i den bemärkelsen att allt han rör vid blir magiskt. Ni som hade förmånen att se honom på Wermland Opera i L’Orfeo vet vad jag menar. Solokarriären är inget undantag.

  • Johanna Karlsson