2014-07-03 06:00

2015-04-10 16:25

Trams med Turbonegro

NÖJESKRÖNIKOR

Året var 2006 och platsen ett fladdrigt backstagetält på Arvikafestivalen som spred en förförisk doft av lera, sommarregn och urin.
Turbonegro var kvällens stora dragplåster och hade, fyra år efter comebacken i Hultsfred, nyligen spänt musklerna igen med skivan Party Animals. Det var dukat för sedvanligt perverterad fest på den gamla folkparkens parkering.

Undertecknad hade via ett tiotal mail och bistra telefonsamtal med svensk distributör och engelska pressmänniskor lyckats säkra en intervju med sångaren Hank von Helvete och basisten Happy Tom. ”Den blir mycket kort då de har ett väldigt pressat schema” påpekade viktig presskontakt nummer hundra.

Men när det väl blev dags verkade de norska punkrockarna inte ha särskilt bråttom att gå upp på scenen. Eller vara särskilt seriösa heller för den delen.

Och det började inte bra. Det var dystra och förvirrade miner när det visade sig att cigaretterna var spårlöst försvunna och gratisölen i tältet hade tagit slut.

Konsertuppladdningen för de två hårdsminkade herrarna framför mig hade kommit av sig totalt.

– Rena Saharavibbarna här inne nu, muttrade Hank uppgivet.

Vad som sedan skulle följa blev den bisarraste intervjun hittills i mitt yrkesliv. Trots att jag var väl förberedd på hur urflippat det antagligen kunde bli, var det ändå svårt att inte ryckas med i tramset som framför allt Happy Tom bubblade ur sig.

Han sa inte ett vettigt ord på 20 minuter.

– Vi är som en blandning mellan Christer Sjögren och Christer Pettersson, var den egna beskrivningen av bandets ljudbild.

– Vi vill gärna vara en del av Sverige, men då skulle våra oljepengar gå till alla brats på Stureplan. Och det vill vi ju inte, analyserade han kring spelningen i Karlstad på 100-årsdagen av unionsupplösningen.

Och på frågan hur stort bandet kunde bli fyrade den glade sjömannen av det mest klassiska svaret:

– Vi ska bli så stora att du kan se oss på Google Earth.

Hank lämnade bandet några år senare och blev Cornelis med hela svenska folket. Men Happy Tom och de denimklädda kamraterna finns kvar och intar Putte sent i kväll.

Seriöst lär det inte bli. Men cirka 90 minuter festlig könspunk kan ni givetvis räkna med.

Undertecknad hade via ett tiotal mail och bistra telefonsamtal med svensk distributör och engelska pressmänniskor lyckats säkra en intervju med sångaren Hank von Helvete och basisten Happy Tom. ”Den blir mycket kort då de har ett väldigt pressat schema” påpekade viktig presskontakt nummer hundra.

Men när det väl blev dags verkade de norska punkrockarna inte ha särskilt bråttom att gå upp på scenen. Eller vara särskilt seriösa heller för den delen.

Och det började inte bra. Det var dystra och förvirrade miner när det visade sig att cigaretterna var spårlöst försvunna och gratisölen i tältet hade tagit slut.

Konsertuppladdningen för de två hårdsminkade herrarna framför mig hade kommit av sig totalt.

– Rena Saharavibbarna här inne nu, muttrade Hank uppgivet.

Vad som sedan skulle följa blev den bisarraste intervjun hittills i mitt yrkesliv. Trots att jag var väl förberedd på hur urflippat det antagligen kunde bli, var det ändå svårt att inte ryckas med i tramset som framför allt Happy Tom bubblade ur sig.

Han sa inte ett vettigt ord på 20 minuter.

– Vi är som en blandning mellan Christer Sjögren och Christer Pettersson, var den egna beskrivningen av bandets ljudbild.

– Vi vill gärna vara en del av Sverige, men då skulle våra oljepengar gå till alla brats på Stureplan. Och det vill vi ju inte, analyserade han kring spelningen i Karlstad på 100-årsdagen av unionsupplösningen.

Och på frågan hur stort bandet kunde bli fyrade den glade sjömannen av det mest klassiska svaret:

– Vi ska bli så stora att du kan se oss på Google Earth.

Hank lämnade bandet några år senare och blev Cornelis med hela svenska folket. Men Happy Tom och de denimklädda kamraterna finns kvar och intar Putte sent i kväll.

Seriöst lär det inte bli. Men cirka 90 minuter festlig könspunk kan ni givetvis räkna med.

null
null
null