2014-06-13 06:00

2015-04-10 16:25

(Kv)Ack, vilken hjälte!

I måndags fylldes världen av kvackljud och sjömanskostymer. Ännu mer så än på Ullevi två dagar innan. The original angry bird, Kalle Anka, fyllde 80 år.

Det var den 9 juni 1934 han för första gången sågs som en osympatisk men (f)jädrans så karismatisk bifigur i filmen ”Den kloka lilla höna”. Enorm utveckling har skett för den hetlevrade ankans liv och leverne sedan dess. ”För alla mellan 3 och 90 år” stod det på det första numret av den svenska kalletidningen 1948, och det gäller än. Vad är det som gör att människor fortfarande älskar en enkelt tecknad anka i vår tids oändliga utbud av påkostade serier? Varför älskar jag Kalle Anka?


Jag tror det är för att en anka i sjömanskostym lustigt nog är det mänskligaste jag vet. Även Bamse spisades i mitt barndomshem, men jag fastnade aldrig för den tidningen på samma sätt. Och jag tror det var för att Bamse var för bra. För duktig, präktig och - därmed - tråkig. Det går inte att identifiera sig med eller känna sympati någon som alltid är störst, bäst och vackrast. Kalle är allt annat än det. En otursförföljd, klumpig knegare med mindervärdeskomplex och humörsvängningar och som strävar sig fram, oavsett om det gäller jobb, social status eller självförverkligande. Och hur hårt han än kämpar får han ofta se sig besegrad av en äckligt tursam kusin, en krävande flickvän eller syskonbarn smartare än han själv.

Men han klarar sig, för trots alla svagheter och brister är han i grund och botten en hederlig karl som vill andra väl och gör allt för att skydda dem han älskar. Det är en sådan underdog och antihjälte jag vill hålla på.


Men det krävs ju mer än att bara vara en hygglig typ för att nå den (kv)a(c)ktningsvärda åldern av 80 år. Är man darwinist vet man att den mest anpassningsbara överlever. Och i serievärlden finns knappast någon så anpassningsbar som Kalle Anka och hans universum. För många andra seriefigurer verkar tid och handling stå stilla. De lever i samma miljö, har samma jobb, slåss mot samma fiender och för samma kamp i flera generationers serieläsande. Öppnar man en Kalletidning från 2014 har Kalles vänner konton på Fejsburk, knattarna och deras skolkamrater lyssnar på Kråkan Gnällström (Håkan Hellström) och Gösta Bäver (Justin Beaver), man följer Melodifestivalen och Fotbolls-VM och Långben och Musse kan sms:a varandra när de ska ses, i stället för att som i 50-talets käcka strippar gå och knacka på dörren.


Det är inte bara läsaren som får en glimt av Ankeborg; ankeborgarna får också en glimt av läsarens värld och vardag. Mänsklig, sympativäckande och anpassningsbar. Det är sådana kvalitéer som gjort att Kalle fyllt 80 i ett kolossalt expanderande serieuniversum. Och kommer överleva även de som föddes på jubileumsdagen i måndags. Det vågar jag sätta både en och två läskeblask på.

Det var den 9 juni 1934 han för första gången sågs som en osympatisk men (f)jädrans så karismatisk bifigur i filmen ”Den kloka lilla höna”. Enorm utveckling har skett för den hetlevrade ankans liv och leverne sedan dess. ”För alla mellan 3 och 90 år” stod det på det första numret av den svenska kalletidningen 1948, och det gäller än. Vad är det som gör att människor fortfarande älskar en enkelt tecknad anka i vår tids oändliga utbud av påkostade serier? Varför älskar jag Kalle Anka?


Jag tror det är för att en anka i sjömanskostym lustigt nog är det mänskligaste jag vet. Även Bamse spisades i mitt barndomshem, men jag fastnade aldrig för den tidningen på samma sätt. Och jag tror det var för att Bamse var för bra. För duktig, präktig och - därmed - tråkig. Det går inte att identifiera sig med eller känna sympati någon som alltid är störst, bäst och vackrast. Kalle är allt annat än det. En otursförföljd, klumpig knegare med mindervärdeskomplex och humörsvängningar och som strävar sig fram, oavsett om det gäller jobb, social status eller självförverkligande. Och hur hårt han än kämpar får han ofta se sig besegrad av en äckligt tursam kusin, en krävande flickvän eller syskonbarn smartare än han själv.

Men han klarar sig, för trots alla svagheter och brister är han i grund och botten en hederlig karl som vill andra väl och gör allt för att skydda dem han älskar. Det är en sådan underdog och antihjälte jag vill hålla på.


Men det krävs ju mer än att bara vara en hygglig typ för att nå den (kv)a(c)ktningsvärda åldern av 80 år. Är man darwinist vet man att den mest anpassningsbara överlever. Och i serievärlden finns knappast någon så anpassningsbar som Kalle Anka och hans universum. För många andra seriefigurer verkar tid och handling stå stilla. De lever i samma miljö, har samma jobb, slåss mot samma fiender och för samma kamp i flera generationers serieläsande. Öppnar man en Kalletidning från 2014 har Kalles vänner konton på Fejsburk, knattarna och deras skolkamrater lyssnar på Kråkan Gnällström (Håkan Hellström) och Gösta Bäver (Justin Beaver), man följer Melodifestivalen och Fotbolls-VM och Långben och Musse kan sms:a varandra när de ska ses, i stället för att som i 50-talets käcka strippar gå och knacka på dörren.


Det är inte bara läsaren som får en glimt av Ankeborg; ankeborgarna får också en glimt av läsarens värld och vardag. Mänsklig, sympativäckande och anpassningsbar. Det är sådana kvalitéer som gjort att Kalle fyllt 80 i ett kolossalt expanderande serieuniversum. Och kommer överleva även de som föddes på jubileumsdagen i måndags. Det vågar jag sätta både en och två läskeblask på.

  • Marina Johansson