2014-04-12 06:00

2015-04-10 16:25

Warrior lika stor som Hogan

NÖJESKRÖNIKAN

För en vecka sedan valdes Ultimate Warrior in i wrestlingens hall of fame.
Tre dagar senare kollapsade han utanför ett hotell i Arizona. Och vaknade aldrig.

Ultimate Warrior var min stora barndomsidol. Om man som jag tittade på all fribrottning som brittiska SKY krängde iväg när 80-tal blev 90-tal, var det han eller gubbstele Hulk Hogan som var störst bland kidsen.

Mitt val föll givetvis på Ultimate Warrior, eller James Hellwig som han egentligen hette, för att han var ett yngre, färgstarkt och oslagbart muskelmonster som morrade och grymtade. Han påstods komma från hemlig ort (typ rymden i det här fallet) och under några års tid älskades han av alla och var överallt. På örngott, flingpaket och tandborstar.

I mina och många andras ögon blev han definitivt den störste när han i april 1990 gav Hulk Hogan en uppsträckning på WrestleMania VI och otippat knep världsmästarbältet i en episk sammandrabbning.

Men när den gulklädde herren med mustasch återtog greppet innanför ringrepen och samtidigt tog klivet till Hollywood, drog Warriors karriär i handbromsen.

Att han i själva verket påstods ha uteblivit från matcher, krävt fantasilöner och senare slog rekord i galenskap när han på riktigt döpte om sig till enbart Warrior hade man dålig koll på hemma i pojkrummet.

En förvirrad egotripp som dessutom förvandlades till flera misslyckade comebacker och en långdragen fejd med World Wrestling Entertainment. Det dröjde ända till hösten 2013 innan han rökte fredspipa med ägaren Vince McMahon.

För en vecka sedan fick Warrior sitt slutgiltiga erkännande när han valdes in i Hall of fame. I New Orleans två dagar senare gjorde han vad som skulle bli hans sista tv-framträdande. En 54-årig krigare i till synes mycket risigt skick som svettades, andades tungt och hade svårt att gå.

Dagen efter var han död.

Nu sörjer och hyllar en hel wrestlingvärld en av de allra största, trots att han under nästan två decennier inte var vatten värd och fick utstå massor av hån och tuff kritik.

Tragiskt nog slöts cirkeln alldeles för sent för den ultimata barndomsidolen.

Ultimate Warrior var min stora barndomsidol. Om man som jag tittade på all fribrottning som brittiska SKY krängde iväg när 80-tal blev 90-tal, var det han eller gubbstele Hulk Hogan som var störst bland kidsen.

Mitt val föll givetvis på Ultimate Warrior, eller James Hellwig som han egentligen hette, för att han var ett yngre, färgstarkt och oslagbart muskelmonster som morrade och grymtade. Han påstods komma från hemlig ort (typ rymden i det här fallet) och under några års tid älskades han av alla och var överallt. På örngott, flingpaket och tandborstar.

I mina och många andras ögon blev han definitivt den störste när han i april 1990 gav Hulk Hogan en uppsträckning på WrestleMania VI och otippat knep världsmästarbältet i en episk sammandrabbning.

Men när den gulklädde herren med mustasch återtog greppet innanför ringrepen och samtidigt tog klivet till Hollywood, drog Warriors karriär i handbromsen.

Att han i själva verket påstods ha uteblivit från matcher, krävt fantasilöner och senare slog rekord i galenskap när han på riktigt döpte om sig till enbart Warrior hade man dålig koll på hemma i pojkrummet.

En förvirrad egotripp som dessutom förvandlades till flera misslyckade comebacker och en långdragen fejd med World Wrestling Entertainment. Det dröjde ända till hösten 2013 innan han rökte fredspipa med ägaren Vince McMahon.

För en vecka sedan fick Warrior sitt slutgiltiga erkännande när han valdes in i Hall of fame. I New Orleans två dagar senare gjorde han vad som skulle bli hans sista tv-framträdande. En 54-årig krigare i till synes mycket risigt skick som svettades, andades tungt och hade svårt att gå.

Dagen efter var han död.

Nu sörjer och hyllar en hel wrestlingvärld en av de allra största, trots att han under nästan två decennier inte var vatten värd och fick utstå massor av hån och tuff kritik.

Tragiskt nog slöts cirkeln alldeles för sent för den ultimata barndomsidolen.