2013-10-11 06:00

2015-04-10 16:27

Johnny Rivers platsar inte

NÖJESKRÖNIKA

För att säkra en plats i Rock and roll Hall of Fame krävs att åtminstone ett halvsekel har gått sedan debutplattan.

Och att man dessutom röstas fram som en kandidat av ett gäng anonyma musikpotentater.

Jag känner inte till spelet bakom kulisserna och vet inte vilken typ av mutor och ryggdunk som krävs för att få en plats i rockens finrum. Och det gör uppenbarligen inte Johnny Rivers heller.

Rivers, eller John Henry Ramistella som han hette när han växte upp i Baton Rouge i Louisiana, har annars gjort det mesta rätt i karriären. Han slog igenom med dunder och brak som 21-åring 1963 när han förädlade Chuck Berrys hit Memphis till en listtvåa i USA. Han spetsade Multiplication med ett sväng som Bobby Darin bara kunde drömma om och var helrätt i tiden med sexiga agenthiten Secret Agent Man året efter.

Han briljerade med bred repertoar när han tog sig an folkmusikens urfader Pete Seeger och sedan gled över på finstämd blues och soul med känslosam stämma. Min personliga favorit Apple tree (som Gram Parsons skrev) kom förresten 1970.

Rivers kunde allt och lite till.

Men någon plats i Hall of fame har det aldrig varit tal om. Och vad det beror på kan man så klart spekulera vilt i.

Kanske beror det på inspelningsdispyten med Elvis i andra ringhörnan, där the king ansåg att Rivers hade stulit idé och arrangemang till Memphis av honom. Johnny var inte vatten värd hos den störste och hans entourage efter det.

Blygsam framtoning utanför hemlandet, vikande försäljningssiffror under de senaste decennierna och för få egna låtar kan vara andra orsaker. Men hur många stjärnor framförde å andra sidan egenskrivna stycken under 60-talet? Försvinnande få för att vara mer exakt.

Och man får sig en tankeställare när man synar de sedan tidigare invalda i Hall of fame. Om Public Enemy och Donna Summer har hamnat där till följd av musikaliska framgångar, borde det även finnas plats för någon som var med och lämnade ett avtryck när den moderna rockmusiken formades.

Så vi kan konstatera att över 30 miljoner sålda skivor och sju decennier i musikens tjänst inte räcker.

Johnny Rivers platsar tydligen inte i rockens finrum.

Och att man dessutom röstas fram som en kandidat av ett gäng anonyma musikpotentater.

Jag känner inte till spelet bakom kulisserna och vet inte vilken typ av mutor och ryggdunk som krävs för att få en plats i rockens finrum. Och det gör uppenbarligen inte Johnny Rivers heller.

Rivers, eller John Henry Ramistella som han hette när han växte upp i Baton Rouge i Louisiana, har annars gjort det mesta rätt i karriären. Han slog igenom med dunder och brak som 21-åring 1963 när han förädlade Chuck Berrys hit Memphis till en listtvåa i USA. Han spetsade Multiplication med ett sväng som Bobby Darin bara kunde drömma om och var helrätt i tiden med sexiga agenthiten Secret Agent Man året efter.

Han briljerade med bred repertoar när han tog sig an folkmusikens urfader Pete Seeger och sedan gled över på finstämd blues och soul med känslosam stämma. Min personliga favorit Apple tree (som Gram Parsons skrev) kom förresten 1970.

Rivers kunde allt och lite till.

Men någon plats i Hall of fame har det aldrig varit tal om. Och vad det beror på kan man så klart spekulera vilt i.

Kanske beror det på inspelningsdispyten med Elvis i andra ringhörnan, där the king ansåg att Rivers hade stulit idé och arrangemang till Memphis av honom. Johnny var inte vatten värd hos den störste och hans entourage efter det.

Blygsam framtoning utanför hemlandet, vikande försäljningssiffror under de senaste decennierna och för få egna låtar kan vara andra orsaker. Men hur många stjärnor framförde å andra sidan egenskrivna stycken under 60-talet? Försvinnande få för att vara mer exakt.

Och man får sig en tankeställare när man synar de sedan tidigare invalda i Hall of fame. Om Public Enemy och Donna Summer har hamnat där till följd av musikaliska framgångar, borde det även finnas plats för någon som var med och lämnade ett avtryck när den moderna rockmusiken formades.

Så vi kan konstatera att över 30 miljoner sålda skivor och sju decennier i musikens tjänst inte räcker.

Johnny Rivers platsar tydligen inte i rockens finrum.

null
null
null