2012-03-03 15:58

2015-09-07 20:44

De som kunde ha vunnit rubbet

MELODIFESTIVALEN

Fel låt vann hojtar Sverige varje år. Krigsrubriker, skandaler och nu blir vi chanslösa i stora finalen.
Det finns så klart mängder med låtar som skulle ha vunnit i stället.
Här kommer listan över de som borde ha representerat Sverige i Europa. En högst personlig lista förstås.

Abba – Ring Ring (1973)

Schlagersveriges första, och kanske största, jättemiss. En gravt förvirrad ”expertjury” missade Abbas blivande brottarhit Ring ring när de lät Clabbe och Fristorp leka hem segern för 39 år sedan med den flummiga sommarvisan om brösten som häckade likt svalor.

Abba blev trea med åtta (!) poäng och ordet folkstorm fick en ny innebörd. Jag gissar ändå att europasegern efterföljande år och ett drygt decennium av världsherravälde fungerade fint som plåster på såren för de blivande multimiljonärerna.

Style – Dover Calais (1986)

Sveriges stora popkungar under mitten av 80-talet hette Christer Sandelin och Tommy Ekman. Listettor radades upp och Style var i allas freestylelurar och OKEJ-tidningar.

Under 1986-års festival spelade det ingen roll att Gigi Hamilton sjöng sämre än någonsin eller att Lennart Swahn var tidernas mest ointresserade programledare - Dover Calais var den perfekta schlagern för finalen i Norge.

Nu blev den bara trea obegripligt nog. Inte ens Lena PH med starka Kärleken är evig nådde ända fram.

I stället tyckte jurygrupperna att det var en kanonidé att skicka iväg Lasse Holm och Monica Thörnell som stod och slängde färg på varandra till dansbandskomp. Naturligtvis en dundertabbe.

Nick Borgen – We are all the winners (1993)

Röda mattan var utrullad och champagnen låg redan på kylning.

Nick Borgen och de orytmiska friidrottstjejerna i kören (Maria Akraka, Erica & Frida Johansson) skulle sprinta hem en jordskredsseger med We are all the winners. Den pampiga och internationella refrängen skulle ta Europa med storm och jag såg framför mig hur hårfagre Borgen skulle göra rent hus även på Irland.

Men den västsvenska konspirationen frodades detta år när statstelevisionen och programledarna Triple & Touch införde telefonröstning lagom till finalrundan. Antagligen för att polarna i Arvingarna åtminstone skulle få chansen till en topp tre-placering.

Det slutade så klart med att alla tonårstjejer i hela Göteborgsområdet röstade fram Eloise och de sockersöta pojkarna i groteska kavajer till segern. Troligtvis det största skämtet i tävlingens historia.

Friends – The one that you need (2002)

Jo, ni läste rätt. Bara åtta i finalen när Afro-Dite charmade sig hela vägen till Tallinn - men även Kim Kärnfalk med vänner hade potential att nå en internationell topplacering för andra året i rad. Nu svajade tyvärr sånginsatsen märkbart från kvintettens manliga medlemmar som vanligt, men låten med den granitstarka refrängen hade kunnat ingå i vilken pojkbandsrepertoar som helst.

Andrés Esteche – Olé Olé (2004)

Jokern Lena PH, som hade ont överallt, skeppades till Turkiet och blev chanslös femma. Förhandsfavoriten Ruslana från Ukraina bollade med motståndet och satte ny trend med sitt bombastiska etnosväng.

Här hemma, i ett av 2000-talets tråkigaste finalfält, blev Andrés Esteche näst sist med de dansanta latinorytmerna i färgsprakande Olé Olé. Att utmana den bildsköna ukrainskan hade antagligen inte gått ändå, men den vassa höjningen i refrängen ska trots allt inte falla i glömska.

Sarah Dawn Finer – I remember love (2007)

Jag är mycket väl medveten om att vi levererade supertrendiga The Ark till Helsingfors och att Ola Salo säkert var bäst och läckrast som vanligt. Men en iskall 18:e plats i finalen var väl inte mycket att hurra för?

Men det hade nog inte blivit bättre om vi prövat tvålfagre tvåan Måns Zelmerlöw eller trötta trean Andreas Johnson heller. Förutsägbara parenteser som hade gått vilse i balkandjungeln.

Vi skulle i stället ha skickat schlagerhistoriens vackraste ballad - sjungen av en ängel som framkallade både gåshud och trivseltårar.

Sarah Dawn Finer och I remember love. Snyft.

Alcazar – Stay the night (2009)

Året då Sverige återtog platsen i eurovisionens bottenträsk när Malena Ernman skred fram i Moskva med sin operadisco. Med facit i hand hade vi nog kunnat rösta fram allt annat (utom hopplösa E.M.D förstås) - det skulle bara ha gått bättre.

De tre schlagerproffsen i Alcazar hade förmodligen dansat fram en topplacering bara på ren rutin, och med Stay the night kanske till och med nått hela vägen.

Det mest chockerande detta år var dock att Cookies 'n Beans maffiga röstuppvisning i What if inte ens räckte till en finalplats.

Swingfly – Me and my drum (2011)

Eric Saades starka tredjeplats i Düsseldorf ska naturligtvis inte nonchaleras. Och jag törs inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om tvåan Danny hade fått chansen med ofattbart tjatiga In the club.

Men det är ändå väldigt trevligt att fundera på hur charmiga dansgolvspärlan Me and my drum hade stått sig ute i Europa? Teddybears-polaren Swingfly, raffiga Beatrice Stars och svärmorsdrömmen Christoffer Hiding hade banne mig rätat ut stela höfter och sura miner från Island i norr till Cypern i söder. Sanna mina ord.

Den här går faktiskt rakt upp i topp på min lista över tidernas skönaste svenska bidrag. Så det så.

Abba – Ring Ring (1973)

Schlagersveriges första, och kanske största, jättemiss. En gravt förvirrad ”expertjury” missade Abbas blivande brottarhit Ring ring när de lät Clabbe och Fristorp leka hem segern för 39 år sedan med den flummiga sommarvisan om brösten som häckade likt svalor.

Abba blev trea med åtta (!) poäng och ordet folkstorm fick en ny innebörd. Jag gissar ändå att europasegern efterföljande år och ett drygt decennium av världsherravälde fungerade fint som plåster på såren för de blivande multimiljonärerna.

Style – Dover Calais (1986)

Sveriges stora popkungar under mitten av 80-talet hette Christer Sandelin och Tommy Ekman. Listettor radades upp och Style var i allas freestylelurar och OKEJ-tidningar.

Under 1986-års festival spelade det ingen roll att Gigi Hamilton sjöng sämre än någonsin eller att Lennart Swahn var tidernas mest ointresserade programledare - Dover Calais var den perfekta schlagern för finalen i Norge.

Nu blev den bara trea obegripligt nog. Inte ens Lena PH med starka Kärleken är evig nådde ända fram.

I stället tyckte jurygrupperna att det var en kanonidé att skicka iväg Lasse Holm och Monica Thörnell som stod och slängde färg på varandra till dansbandskomp. Naturligtvis en dundertabbe.

Nick Borgen – We are all the winners (1993)

Röda mattan var utrullad och champagnen låg redan på kylning.

Nick Borgen och de orytmiska friidrottstjejerna i kören (Maria Akraka, Erica & Frida Johansson) skulle sprinta hem en jordskredsseger med We are all the winners. Den pampiga och internationella refrängen skulle ta Europa med storm och jag såg framför mig hur hårfagre Borgen skulle göra rent hus även på Irland.

Men den västsvenska konspirationen frodades detta år när statstelevisionen och programledarna Triple & Touch införde telefonröstning lagom till finalrundan. Antagligen för att polarna i Arvingarna åtminstone skulle få chansen till en topp tre-placering.

Det slutade så klart med att alla tonårstjejer i hela Göteborgsområdet röstade fram Eloise och de sockersöta pojkarna i groteska kavajer till segern. Troligtvis det största skämtet i tävlingens historia.

Friends – The one that you need (2002)

Jo, ni läste rätt. Bara åtta i finalen när Afro-Dite charmade sig hela vägen till Tallinn - men även Kim Kärnfalk med vänner hade potential att nå en internationell topplacering för andra året i rad. Nu svajade tyvärr sånginsatsen märkbart från kvintettens manliga medlemmar som vanligt, men låten med den granitstarka refrängen hade kunnat ingå i vilken pojkbandsrepertoar som helst.

Andrés Esteche – Olé Olé (2004)

Jokern Lena PH, som hade ont överallt, skeppades till Turkiet och blev chanslös femma. Förhandsfavoriten Ruslana från Ukraina bollade med motståndet och satte ny trend med sitt bombastiska etnosväng.

Här hemma, i ett av 2000-talets tråkigaste finalfält, blev Andrés Esteche näst sist med de dansanta latinorytmerna i färgsprakande Olé Olé. Att utmana den bildsköna ukrainskan hade antagligen inte gått ändå, men den vassa höjningen i refrängen ska trots allt inte falla i glömska.

Sarah Dawn Finer – I remember love (2007)

Jag är mycket väl medveten om att vi levererade supertrendiga The Ark till Helsingfors och att Ola Salo säkert var bäst och läckrast som vanligt. Men en iskall 18:e plats i finalen var väl inte mycket att hurra för?

Men det hade nog inte blivit bättre om vi prövat tvålfagre tvåan Måns Zelmerlöw eller trötta trean Andreas Johnson heller. Förutsägbara parenteser som hade gått vilse i balkandjungeln.

Vi skulle i stället ha skickat schlagerhistoriens vackraste ballad - sjungen av en ängel som framkallade både gåshud och trivseltårar.

Sarah Dawn Finer och I remember love. Snyft.

Alcazar – Stay the night (2009)

Året då Sverige återtog platsen i eurovisionens bottenträsk när Malena Ernman skred fram i Moskva med sin operadisco. Med facit i hand hade vi nog kunnat rösta fram allt annat (utom hopplösa E.M.D förstås) - det skulle bara ha gått bättre.

De tre schlagerproffsen i Alcazar hade förmodligen dansat fram en topplacering bara på ren rutin, och med Stay the night kanske till och med nått hela vägen.

Det mest chockerande detta år var dock att Cookies 'n Beans maffiga röstuppvisning i What if inte ens räckte till en finalplats.

Swingfly – Me and my drum (2011)

Eric Saades starka tredjeplats i Düsseldorf ska naturligtvis inte nonchaleras. Och jag törs inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om tvåan Danny hade fått chansen med ofattbart tjatiga In the club.

Men det är ändå väldigt trevligt att fundera på hur charmiga dansgolvspärlan Me and my drum hade stått sig ute i Europa? Teddybears-polaren Swingfly, raffiga Beatrice Stars och svärmorsdrömmen Christoffer Hiding hade banne mig rätat ut stela höfter och sura miner från Island i norr till Cypern i söder. Sanna mina ord.

Den här går faktiskt rakt upp i topp på min lista över tidernas skönaste svenska bidrag. Så det så.