2010-05-29 10:30

2015-09-06 21:06

Lost har blivit en vän för livet

NÖJESKRÖNIKAN

När Boone och Locke slog spaden i luckan var jag fast för alltid. Jag var Lost helt enkelt.

Jag har hunnit vara lite smygkär i Kate, producerat rysningar till Dharmas instruktionsfilmer, grunnat på vem som byggt den där statyn och alltid älskat Ben trots alla dumheter.

Någonstans mitt i all förvirring har alltid Jack funnits där som kungen av alla stöttepelare och jag får förresten fortfarande gåshud bara jag tänker på avsnittet Numbers från första säsongen.


Jag har till och med härdat ut alla bisarra tidsresor, rökmonster och magiska ljus på den där ön.

En tv-serie som för evigt kommer att sakna motstycke har blivit som en vän för livet.

En vän man tvingades säga farväl till för gott i söndags.


I sex år har jag och miljontals tålmodiga människor världen över suttit trollbundna och följt JJ Abrams och Damon Lindelofs banbrytande och stundtals genialiska äventyr som efter varje avsnitt lämnat oss med mer frågor än svar. Det är också det som alltid varit tjusningen med Lost – att man aldrig riktigt fått svar på vad fan det är som försiggått på den där ön.

Kommer de att kunna lämna ön? Kommer de att ta sig tillbaka till ön? Vem är Jacob egentligen? Har de ens överlevt flygkraschen eller är allt bara nån märklig fantasi i skallen hos en snubbe i koma?

Konspirationsteorierna har haglat redan från avsnitt nummer ett. Den ena mer märklig än den andra.


Seriens peak placerar jag någonstans runt säsong två och tre när vi fick träffa Ben och började drömma mardrömmar om 4 8 15 16 23 42. Under säsong fyra och fem skramlade det lite för ofta på tomgång innan det som väntat började röra på sig under den avslutande säsongen. Det var ju nu vi skulle få ALLA svaren.

Det fick vi naturligtvis inte. Ingen vet fortfarande vem som byggde den där statyn eller hur de första människorna kom till ön en gång i tiden. Varför Jacobs namnlösa brorsa blev svart rök när han gick hädan förblir också en gåta. Vi får helt enkelt försöka gå vidare ändå.


I söndags sändes så det sista avsnittet i USA och stora delar av övriga världen.

Ett tårfyllt och på det stora hela värdigt slut där de sista knutarna löstes upp en gång för alla.

Men Sverige får vänta på upplösningen.


Här ska TV 4 visst dra ut på lidandet hos de få Lost-anhängare de fortfarande har kvar och inte visa finalen förrän nån gång i juli.

Så ni som tänker vänta med att få era sista frågor besvarade kan lika gärna blunda nu.

För det gjorde nämligen Jack också när han till sist blev den hjälte han hela tiden förtjänade att få vara.

Jag har hunnit vara lite smygkär i Kate, producerat rysningar till Dharmas instruktionsfilmer, grunnat på vem som byggt den där statyn och alltid älskat Ben trots alla dumheter.

Någonstans mitt i all förvirring har alltid Jack funnits där som kungen av alla stöttepelare och jag får förresten fortfarande gåshud bara jag tänker på avsnittet Numbers från första säsongen.


Jag har till och med härdat ut alla bisarra tidsresor, rökmonster och magiska ljus på den där ön.

En tv-serie som för evigt kommer att sakna motstycke har blivit som en vän för livet.

En vän man tvingades säga farväl till för gott i söndags.


I sex år har jag och miljontals tålmodiga människor världen över suttit trollbundna och följt JJ Abrams och Damon Lindelofs banbrytande och stundtals genialiska äventyr som efter varje avsnitt lämnat oss med mer frågor än svar. Det är också det som alltid varit tjusningen med Lost – att man aldrig riktigt fått svar på vad fan det är som försiggått på den där ön.

Kommer de att kunna lämna ön? Kommer de att ta sig tillbaka till ön? Vem är Jacob egentligen? Har de ens överlevt flygkraschen eller är allt bara nån märklig fantasi i skallen hos en snubbe i koma?

Konspirationsteorierna har haglat redan från avsnitt nummer ett. Den ena mer märklig än den andra.


Seriens peak placerar jag någonstans runt säsong två och tre när vi fick träffa Ben och började drömma mardrömmar om 4 8 15 16 23 42. Under säsong fyra och fem skramlade det lite för ofta på tomgång innan det som väntat började röra på sig under den avslutande säsongen. Det var ju nu vi skulle få ALLA svaren.

Det fick vi naturligtvis inte. Ingen vet fortfarande vem som byggde den där statyn eller hur de första människorna kom till ön en gång i tiden. Varför Jacobs namnlösa brorsa blev svart rök när han gick hädan förblir också en gåta. Vi får helt enkelt försöka gå vidare ändå.


I söndags sändes så det sista avsnittet i USA och stora delar av övriga världen.

Ett tårfyllt och på det stora hela värdigt slut där de sista knutarna löstes upp en gång för alla.

Men Sverige får vänta på upplösningen.


Här ska TV 4 visst dra ut på lidandet hos de få Lost-anhängare de fortfarande har kvar och inte visa finalen förrän nån gång i juli.

Så ni som tänker vänta med att få era sista frågor besvarade kan lika gärna blunda nu.

För det gjorde nämligen Jack också när han till sist blev den hjälte han hela tiden förtjänade att få vara.