2015-02-27 06:00

2015-02-27 06:00

Kerstin vill berätta kvinnornas historia

ENGAGERAD

Litteraturvetaren Kerstin Thompson älskar historia.
Att läsa om svunna tider är roligt, men att ge de gamla berättelserna liv, ännu roligare. Under sommarhalvåret blommar Kerstin därför ut, kanske särkilt när hon får guida nyfikna i Karlstads kvinnors spår. I kommunens regi, men helt på eget initiativ.

– Jag tröttnade på att bara traggla runt och prata om gubbar. Som om kvinnorna inte fanns. Men det är klart att de gör, lika mycket då som nu. Det krävs en kulturnörd för att deras berättelser ska berättas, säger Kerstin.

De flesta karlstadsbor känner till historien om Eva-Lisa Holst, servitrisen som även kallades för Sola. Men det är få som skulle kunna sätta Sofia Björn på den värmländska kartan. Två snarlika kvinnoöden, där den ena har hyllats, och den andra fallit i djup glömska.

– Vad det är som gör att så få kvinnor har fastnat i historien vet jag inte, men jag vet att något är riktigt skevt när halva befolkningen tigs ihjäl. Det var också därför jag föreslog att temavandringen ”Karlstads kvinnor berättar” skulle finnas på kommunens guiderepertoar, säger Kerstin.

Gillar att folkbilda

Hon beskriver sig själv som en sann folkbildare. Efter några år i Göteborg och avslutade universitetsstudier i litteraturvetenskap lockade varken biblioteken eller skolsalarna. Istället valde Kerstin att ägna sig åt information. Sedan tidigt 70-tal har hon bland annat jobbat inom både stat och kommun med att sätta historiska personer och händelser i ett mer lättillgängligt sammanhang. Och kvinnornas historia har genom alla år haft en särskild plats i Kerstins hjärta.

– Jag började läsa om Fogelstadkvinnorna och det kan ibland reta vänstern när jag berättar att det var borgarkvinnorna som började hela kvinnokampen en gång i tiden. Men det är väl klart att de gjorde. Arbetarkvinnorna arbetade ju från tidig morgon till sen kväll, de hade varken ork eller möjlighet att driva någon kamp. Borgarklassen däremot, de hade all tid i världen, säger Kerstin.

Svårt att gräva

Att gräva efter kvinnorna är dock fortfarande svårt, tycker hon. Det är ytterligheterna som kommer fram. De som omskrivs är antingen stigmatiserade eller mytomspunna. Som Sola i Karlstad, en historisk person Kerstin inte vurmar särskilt mycket för i dag.

– Det är madam Björn mitt hjärta klappar starkast för. Detta kvinnoöde som så få känner till men som är mer rörande än det mesta jag har läst mig till. Under samma tid och bara ett stenkast bort från Solas gästgiveri drev Sofia sin krog, en illa omtalad sån. Och en dag ska jag sätta mig och skriva ner hennes historia. Jag måste bara sluta jobba först, säger hon.

– Jag tröttnade på att bara traggla runt och prata om gubbar. Som om kvinnorna inte fanns. Men det är klart att de gör, lika mycket då som nu. Det krävs en kulturnörd för att deras berättelser ska berättas, säger Kerstin.

De flesta karlstadsbor känner till historien om Eva-Lisa Holst, servitrisen som även kallades för Sola. Men det är få som skulle kunna sätta Sofia Björn på den värmländska kartan. Två snarlika kvinnoöden, där den ena har hyllats, och den andra fallit i djup glömska.

– Vad det är som gör att så få kvinnor har fastnat i historien vet jag inte, men jag vet att något är riktigt skevt när halva befolkningen tigs ihjäl. Det var också därför jag föreslog att temavandringen ”Karlstads kvinnor berättar” skulle finnas på kommunens guiderepertoar, säger Kerstin.

Gillar att folkbilda

Hon beskriver sig själv som en sann folkbildare. Efter några år i Göteborg och avslutade universitetsstudier i litteraturvetenskap lockade varken biblioteken eller skolsalarna. Istället valde Kerstin att ägna sig åt information. Sedan tidigt 70-tal har hon bland annat jobbat inom både stat och kommun med att sätta historiska personer och händelser i ett mer lättillgängligt sammanhang. Och kvinnornas historia har genom alla år haft en särskild plats i Kerstins hjärta.

– Jag började läsa om Fogelstadkvinnorna och det kan ibland reta vänstern när jag berättar att det var borgarkvinnorna som började hela kvinnokampen en gång i tiden. Men det är väl klart att de gjorde. Arbetarkvinnorna arbetade ju från tidig morgon till sen kväll, de hade varken ork eller möjlighet att driva någon kamp. Borgarklassen däremot, de hade all tid i världen, säger Kerstin.

Svårt att gräva

Att gräva efter kvinnorna är dock fortfarande svårt, tycker hon. Det är ytterligheterna som kommer fram. De som omskrivs är antingen stigmatiserade eller mytomspunna. Som Sola i Karlstad, en historisk person Kerstin inte vurmar särskilt mycket för i dag.

– Det är madam Björn mitt hjärta klappar starkast för. Detta kvinnoöde som så få känner till men som är mer rörande än det mesta jag har läst mig till. Under samma tid och bara ett stenkast bort från Solas gästgiveri drev Sofia sin krog, en illa omtalad sån. Och en dag ska jag sätta mig och skriva ner hennes historia. Jag måste bara sluta jobba först, säger hon.

  • Elma Pasalic

Cecilia Fröding skyddade sin bror

Den 2 juli 1865 var det svårt att andas. Luften var tung, det var kvavt och längtan efter åska stor. Karlstads finare befolkning var på högmässa i Domkyrkan. Den andra halvan roade sig på ett nöjesfält med karameller och kanderade äpplen.

I ett trähus mitt på Drottninggatan satt Gustaf Fröding och hans storasyster Cecilia och tittade ut genom fönstret. Den då fyraårige Gustaf hade varit olydig och därför lämnats hemma med Cecilia som barnvakt, när resten av familjen spenderade förmiddagen i kyrkan. Barnen hade blivit strängt tillsagda att inte lämna hemmet, oavsett vad. Men när de sitter där i den stora våningen och tittar ut ser de människor och djur rusa nerför gatan. Samtidigt slickar en enorm eldkvast kvarteret nedan. Det brinner.

Vid den här tiden hade varje välbärgat hem både husa och kokerska. Maten lagades i det egna köket, det vill säga allt förutom de stora tårtorna. Det fanns ett bageri i stan som gräddade tårtbottnar för glatta livet. I vanliga fall var elden noga bevakad, men just i dag hade den lämnats åt en flicka och en pojke att se efter. Precis som andra ungar ville även dessa två till nöjesfältet och lämnade elden för tidigt. Brandloppor spred sig från tak till tak och elden blev snabbt okontrollerbar. På 16 timmar hade allt som kunde brinna, brunnit.

Nioåriga Cecilia Fröding ser hur elden närmar sig och fattar ett beslut. Hon tar Gustaf i handen, tar sig ut på gatan och börjar springa västerut. Först när de är framme vid Älvgatan börjar de andas igen. Domkyrkan evakueras och efter några dramatiska minuter sluter resten familjen upp. Mamma Emilia Fröding är livrädd men samtidigt lättad över att se barnen vid liv.

Karlstads okända krogdrottning

Eva-Lisa ”Sola” Holst och Greta Sofia Björn var nästan jämnåriga. På var sin sida av centrala Karlstad drev de sina verksamheter. På Eva Lisas gästgiveri åt och drack fint folk och affärerna gick bra.

Mitt emot Karlstads Gästgiveri höll Björnkrogen öppet. Här serverades ingen mat, bara brännvin. Här fick man vara hur full och smutsig man ville, bara man betalade för sig.

Sofia Björns historia är okänd, men hon kom säkerligen från en stor barnkull och sökte sig därför till stan för att kunna överleva. I Karlstad träffade hon Alexander Björn och gifte sig. Paret fick barn och köpte ett stort hus. Halva utrymmet använde de som bostad, och den andra halvan omvandlades till krog.

Brännvinsransonen var liten och för att överleva började familjen Björn bränna själva. De sålde till fullt pris och började åka in och ur fängelset. När Alexander dog blev Sofia själv med barnen. Ryktet säger att hon lärde sönerna tjuveri och år 1818 döms hon till att gå i kyrkan för att sona sina brott. Hon vägrar och hamnar därför i fängelse. Sofia dör på fängelsets kvinnoavdelning, bland tyfus och mässlingen. Dödsorsaken fastställs aldrig, och vissa tror att fängelsepersonalen förgiftade henne. Madam Björn gick ur tiden år 1832. Illa sedd och illa behandlad till livets slut.

Änkan som räddade freden

I juni 1905 stod kanonerna laddade på båda sidorna gränsen. Kriget var nära. Huruvida unionsupplösningen mellan Norge och Sverige skulle bli verklighet var ännu högst osäkert. I Frimurarlogen var stämningen spänd. Här satt alla de stora diplomaterna och väntade på upplösningen, bland dem även Norges blivande statsminister Christian Michelsen. Alldeles nervös och nervig hade han dock glömt sitt sigill hemma i Christiania (som Oslo hette på den tiden). Oron var stor. Hur skulle freden nu befästas? Att ta tåget tillbaka till Christiania var otänkbart.

I stundens hetta kom någon att tänka på borgmästare Carl Moberg. Nu var han död, men var fanns hans gamla sigill?

En vaktmästare skickades den långa promenaden bort till Mobergs änka. Tillsammans med två ogifta döttrar bodde hon långt ner på Drottninggatan, i ett trähus. Efter utbytta artigheter frågade den utsände om sigillet men fick ett nekande svar. Visst visste änkan var det fanns, men nej det gick inte för sig att låna det. Carl hatade norrmän.

Promenaderna var många den kvällen, men svaret ständigt det samma. Något sigill fick inte vaktmästaren med sig tillbaka till diplomatbordet.

Men plötsligt ändrades något. Klockan närmade sig midnatt när änkan tog sina döttrar under armarna och begav sig ut. Hon måste ha känt historiens vingslag.

Till slut är de framme. Men i samma sekund som änkans knäppkänga nuddar det första trappsteget vid Frimurarlogen rusar en av vakterna fram och skriker att de inte får komma in. Inga kvinnor får komma in. Sigillet får överlämnas utanför lokalen. Resten är historia.