2015-02-27 05:59

2015-02-27 05:59

Änkan som räddade freden

I juni 1905 stod kanonerna laddade på båda sidorna gränsen. Kriget var nära. Huruvida unionsupplösningen mellan Norge och Sverige skulle bli verklighet var ännu högst osäkert. I Frimurarlogen var stämningen spänd. Här satt alla de stora diplomaterna och väntade på upplösningen, bland dem även Norges blivande statsminister Christian Michelsen. Alldeles nervös och nervig hade han dock glömt sitt sigill hemma i Christiania (som Oslo hette på den tiden). Oron var stor. Hur skulle freden nu befästas? Att ta tåget tillbaka till Christiania var otänkbart.

I stundens hetta kom någon att tänka på borgmästare Carl Moberg. Nu var han död, men var fanns hans gamla sigill?

En vaktmästare skickades den långa promenaden bort till Mobergs änka. Tillsammans med två ogifta döttrar bodde hon långt ner på Drottninggatan, i ett trähus. Efter utbytta artigheter frågade den utsände om sigillet men fick ett nekande svar. Visst visste änkan var det fanns, men nej det gick inte för sig att låna det. Carl hatade norrmän.

Promenaderna var många den kvällen, men svaret ständigt det samma. Något sigill fick inte vaktmästaren med sig tillbaka till diplomatbordet.

Men plötsligt ändrades något. Klockan närmade sig midnatt när änkan tog sina döttrar under armarna och begav sig ut. Hon måste ha känt historiens vingslag.

Till slut är de framme. Men i samma sekund som änkans knäppkänga nuddar det första trappsteget vid Frimurarlogen rusar en av vakterna fram och skriker att de inte får komma in. Inga kvinnor får komma in. Sigillet får överlämnas utanför lokalen. Resten är historia.

I juni 1905 stod kanonerna laddade på båda sidorna gränsen. Kriget var nära. Huruvida unionsupplösningen mellan Norge och Sverige skulle bli verklighet var ännu högst osäkert. I Frimurarlogen var stämningen spänd. Här satt alla de stora diplomaterna och väntade på upplösningen, bland dem även Norges blivande statsminister Christian Michelsen. Alldeles nervös och nervig hade han dock glömt sitt sigill hemma i Christiania (som Oslo hette på den tiden). Oron var stor. Hur skulle freden nu befästas? Att ta tåget tillbaka till Christiania var otänkbart.

I stundens hetta kom någon att tänka på borgmästare Carl Moberg. Nu var han död, men var fanns hans gamla sigill?

En vaktmästare skickades den långa promenaden bort till Mobergs änka. Tillsammans med två ogifta döttrar bodde hon långt ner på Drottninggatan, i ett trähus. Efter utbytta artigheter frågade den utsände om sigillet men fick ett nekande svar. Visst visste änkan var det fanns, men nej det gick inte för sig att låna det. Carl hatade norrmän.

Promenaderna var många den kvällen, men svaret ständigt det samma. Något sigill fick inte vaktmästaren med sig tillbaka till diplomatbordet.

Men plötsligt ändrades något. Klockan närmade sig midnatt när änkan tog sina döttrar under armarna och begav sig ut. Hon måste ha känt historiens vingslag.

Till slut är de framme. Men i samma sekund som änkans knäppkänga nuddar det första trappsteget vid Frimurarlogen rusar en av vakterna fram och skriker att de inte får komma in. Inga kvinnor får komma in. Sigillet får överlämnas utanför lokalen. Resten är historia.