2018-05-12 06:00

2018-05-12 06:00

Världens bästa granne

KRÖNIKA: Malin Kling Uddgren

”Grunden i en god relation till grannarna är kommunikation och respekt.” läser jag. ”Vet man med sig att man kommer störa är det en god idé att förvarna, så undviker man många konflikter.” Det är rimliga råd.

Vi har dock brustit en del i hänsyn den senaste veckan, maken och jag.

Det började för en vecka sedan. Allt var lugnt. Jag utfodrade barn och tänkte lägga en ansiktsmask inför stundande kalas två timmar senare. Maken var ute på Dyngkulla, en vassbeväxt infiltrationsbädd som användes ända till förra sommaren då vi fick kommunalt vatten, och högg ner vassen.

Maken: Det blåser lite väl mycket för att elda idag va?

Jag: Ja, det är ingen bra idé.

Fem minuter senare spred sig flammorna raskt över kullen.

Det var ganska kraftig rökutveckling, stora flagor flög omkring och grannens nypolerade båt blev täckt av aska. Grannen kom och undrade, helt rimligt, vad fan vi höll på med. Det undrade jag också.

Jag lubbade med vattenhinkar mellan huset och dyngkullen. Vår trädgårdsslang räckte nämligen inte ända dit. Inte grannens heller, märkte vi. En försvarlig del av de 350 kvadratmetrarna vass stod i ljusan låga. Grannen och maken slet undan soptunnor och ryckte upp barnens busskur med jordankare och allt.

Allt var över inom loppet av kanske tio minuter, men det kändes som timmar.

”Det gick ju bra det här” sade maken.

”Du är fan inte klok” sade jag.

”Äh. Du är bara sur för att det brukar vara du som eldar och nu hann jag före.”

Pyttelite sanning i det. Pyttelite. Det är oftast jag som eldar.

Det hade ju kanske räckt så med störningar, den här veckan. Men i torsdags, på Kristi flygare, kom grävaren som skulle platta till Dyngkulla (därav eldandet). Klockan sju kom han.

Ingen skugga alls över grävmannen, han gjorde ett jobb åt oss som vi annars hade fått vänta länge på och är man egen företagare så får man jobba på när tillfälle finns. Det är dessutom inte olagligt att börja gräva klockan sju en helgmorgon. Men vi kunde ju ha förvarnat folk om vad som skulle hända.

Vi har alltså inom loppet av några dagar sotat ner hela kvarteret, gjort så att precis allting luktade brandrök, väckt alla på deras lediga dag och dessutom inte sagt ett pip om det innan.

Jag ber verkligen om ursäkt och vill försäkra er om att det blir lugnt den kommande veckan. Tror jag.

Helgkramar på er allihop, grannar eller ej!

Vi har dock brustit en del i hänsyn den senaste veckan, maken och jag.

Det började för en vecka sedan. Allt var lugnt. Jag utfodrade barn och tänkte lägga en ansiktsmask inför stundande kalas två timmar senare. Maken var ute på Dyngkulla, en vassbeväxt infiltrationsbädd som användes ända till förra sommaren då vi fick kommunalt vatten, och högg ner vassen.

Maken: Det blåser lite väl mycket för att elda idag va?

Jag: Ja, det är ingen bra idé.

Fem minuter senare spred sig flammorna raskt över kullen.

Det var ganska kraftig rökutveckling, stora flagor flög omkring och grannens nypolerade båt blev täckt av aska. Grannen kom och undrade, helt rimligt, vad fan vi höll på med. Det undrade jag också.

Jag lubbade med vattenhinkar mellan huset och dyngkullen. Vår trädgårdsslang räckte nämligen inte ända dit. Inte grannens heller, märkte vi. En försvarlig del av de 350 kvadratmetrarna vass stod i ljusan låga. Grannen och maken slet undan soptunnor och ryckte upp barnens busskur med jordankare och allt.

Allt var över inom loppet av kanske tio minuter, men det kändes som timmar.

”Det gick ju bra det här” sade maken.

”Du är fan inte klok” sade jag.

”Äh. Du är bara sur för att det brukar vara du som eldar och nu hann jag före.”

Pyttelite sanning i det. Pyttelite. Det är oftast jag som eldar.

Det hade ju kanske räckt så med störningar, den här veckan. Men i torsdags, på Kristi flygare, kom grävaren som skulle platta till Dyngkulla (därav eldandet). Klockan sju kom han.

Ingen skugga alls över grävmannen, han gjorde ett jobb åt oss som vi annars hade fått vänta länge på och är man egen företagare så får man jobba på när tillfälle finns. Det är dessutom inte olagligt att börja gräva klockan sju en helgmorgon. Men vi kunde ju ha förvarnat folk om vad som skulle hända.

Vi har alltså inom loppet av några dagar sotat ner hela kvarteret, gjort så att precis allting luktade brandrök, väckt alla på deras lediga dag och dessutom inte sagt ett pip om det innan.

Jag ber verkligen om ursäkt och vill försäkra er om att det blir lugnt den kommande veckan. Tror jag.

Helgkramar på er allihop, grannar eller ej!