2017-12-02 06:00

2017-12-02 12:26

En god jävla jul

MALIN KLING UDDGREN

Mina favoritjulfilmer är Bad Santa och Livet är underbart.

I den ena filmen är huvudpersonen en allmänt bedrövlig och kriminell alkistomte som till slut ändå gör något fint för någon annan. I den andra funderar huvudpersonen på att begå självmord för att han tror att han förstör livet för alla andra. En blivande ängel hjälper honom förstå att det inte är sant och så slutar allting lyckligt.

De filmerna sammanfattar mitt kluvna förhållande till jul. Elände men också fint. Lätt och svårt. Glitter och skit.

Jag önskar att jag kunde känna att det bara är härligt med jul, och gå all in i att den ju på så många plan är ett koncentrat av saker jag älskar: mat och julblommor och pynt och fantastisk musik och faktiskt kanske den enda gången på året som det är omöjligt att vara för kitschig. Men jag kan inte det, av diverse anledningar.

Innan jag fick barn arbetade jag ofta hela julhelgen, för att slippa alltihop. Men även på P4 Värmland, alltså efter att jag fick barn, så frågade jag om jag fick sända på julafton. Morgon och förmiddag på jobbet, hem vid lunch. Lagom mycket jul.

Alla års arbete med hemlösa människor ligger också julen i fatet. När resten av samhället går mot glittrande familjefester (hur mycket Norénvibb det än är inemellan, så syns ju inte det utåt) går dessa personer mot den ultimata manifestationen av utanförskap. Ingen gång är man så ensam som när man är ensam på julafton. Ingen gång så misslyckad som dotter, son, förälder, partner. Deras sorg har etsats in i mig.

Men det har blivit lättare med åren att hantera julen, som tur är.

Jag vill inte sprida dåligt samvete över det man själv har och som andra kanske saknar. Gröten blir inte godare för att de i Sydsudan inte har någon mat alls, och ens egna trassliga relationer blir inte enklare för att någon annan saknar relationer helt. Det är sällan så det funkar.

Min poäng med den här texten är snarare att någon som är lika kluven inför julen som jag är inte behöver känna sig ensam i det. Jag tror att vi är många som går genom december med lite darriga steg.

Stora adventskramar till er alla, darriga eller ej!

 

I den ena filmen är huvudpersonen en allmänt bedrövlig och kriminell alkistomte som till slut ändå gör något fint för någon annan. I den andra funderar huvudpersonen på att begå självmord för att han tror att han förstör livet för alla andra. En blivande ängel hjälper honom förstå att det inte är sant och så slutar allting lyckligt.

De filmerna sammanfattar mitt kluvna förhållande till jul. Elände men också fint. Lätt och svårt. Glitter och skit.

Jag önskar att jag kunde känna att det bara är härligt med jul, och gå all in i att den ju på så många plan är ett koncentrat av saker jag älskar: mat och julblommor och pynt och fantastisk musik och faktiskt kanske den enda gången på året som det är omöjligt att vara för kitschig. Men jag kan inte det, av diverse anledningar.

Innan jag fick barn arbetade jag ofta hela julhelgen, för att slippa alltihop. Men även på P4 Värmland, alltså efter att jag fick barn, så frågade jag om jag fick sända på julafton. Morgon och förmiddag på jobbet, hem vid lunch. Lagom mycket jul.

Alla års arbete med hemlösa människor ligger också julen i fatet. När resten av samhället går mot glittrande familjefester (hur mycket Norénvibb det än är inemellan, så syns ju inte det utåt) går dessa personer mot den ultimata manifestationen av utanförskap. Ingen gång är man så ensam som när man är ensam på julafton. Ingen gång så misslyckad som dotter, son, förälder, partner. Deras sorg har etsats in i mig.

Men det har blivit lättare med åren att hantera julen, som tur är.

Jag vill inte sprida dåligt samvete över det man själv har och som andra kanske saknar. Gröten blir inte godare för att de i Sydsudan inte har någon mat alls, och ens egna trassliga relationer blir inte enklare för att någon annan saknar relationer helt. Det är sällan så det funkar.

Min poäng med den här texten är snarare att någon som är lika kluven inför julen som jag är inte behöver känna sig ensam i det. Jag tror att vi är många som går genom december med lite darriga steg.

Stora adventskramar till er alla, darriga eller ej!