2015-10-05 22:03

2015-10-05 22:03

Inte bara Wallander

KRÖNIKAN

Det fanns en tid före ”Mördare utan ansikte” och övriga kriminalromaner som gav Henning Mankell världsberömmelse.
Hans debut kom nästan tjugo år innan kriminalaren från Ystad trädde fram på den litterära scenen.

Och ”Bergsprängaren” från 1973 är betydligt mer än en bibliofil raritet - Mankells första bok! - som söks av boksamlare.

Boken handlar om Oskar, en ung bergsprängare som i 1910-talets början antas ha omkommit vid en olycka.

Dock överlever han. Men han är svårt skadad, för livet, och framtiden blir en annan än den han kanske tänkte sig.

Det var en mycket medkännande författare som skrev om bergsprängaren.

Medmänsklighet, socialt engagemang, radikalt politiskt tänkande och en grundmurad samhällskritik: Mer eller mindre tydligt fanns allt detta redan i Henning Mankells förstlingsverk. Och till dessa teman skulle han återvända gång på gång.

I mångt och mycket tog han upp kritiken också i Wallander-böckerna. Precis som sina föregångare Maj Sjöwall och Per Wahlöö.

Alla skillnader till trots var de tre i grund och botten ganska lika.

Men Mankells samhällskritik var av en mer subtil art, den var också svartare och mer trovärdig.

Henning Mankell lämnade aldrig rollen som samhällskritiker, han övergav aldrig sitt engagemang för svaga, såväl i hemlandet som i hans älskade Mocambique där han drev en teater i huvudstaden och blev en ryktbar och mycket beundrad person. När romanförfattaren Mia Couto, en av Mocambiques största berättare, första gången besökte Sverige fick han frågor om Mankell.

Av svaren att döma var nog den svenske författaren och teaterdirektören större i Coutos hemland än vad de flesta i Mankells hemland förstod.

Henning Mankells bortgång blev under måndagen en världsnyhet. Vilket är rimligt och rätt med tanke på hans internationella betydelse för kriminallitteraturen.

Även om romanerna om kriminalaren i Ystad tillhör de bästa i sin genre: Låt oss inte glömma bort att Henning Mankell också skrev annat, romaner pjäser och filmmanus. En lång rad verk som förtjänar ett bättre öde än att hamna i skuggan av Kurt Wallander.

Och ”Bergsprängaren” från 1973 är betydligt mer än en bibliofil raritet - Mankells första bok! - som söks av boksamlare.

Boken handlar om Oskar, en ung bergsprängare som i 1910-talets början antas ha omkommit vid en olycka.

Dock överlever han. Men han är svårt skadad, för livet, och framtiden blir en annan än den han kanske tänkte sig.

Det var en mycket medkännande författare som skrev om bergsprängaren.

Medmänsklighet, socialt engagemang, radikalt politiskt tänkande och en grundmurad samhällskritik: Mer eller mindre tydligt fanns allt detta redan i Henning Mankells förstlingsverk. Och till dessa teman skulle han återvända gång på gång.

I mångt och mycket tog han upp kritiken också i Wallander-böckerna. Precis som sina föregångare Maj Sjöwall och Per Wahlöö.

Alla skillnader till trots var de tre i grund och botten ganska lika.

Men Mankells samhällskritik var av en mer subtil art, den var också svartare och mer trovärdig.

Henning Mankell lämnade aldrig rollen som samhällskritiker, han övergav aldrig sitt engagemang för svaga, såväl i hemlandet som i hans älskade Mocambique där han drev en teater i huvudstaden och blev en ryktbar och mycket beundrad person. När romanförfattaren Mia Couto, en av Mocambiques största berättare, första gången besökte Sverige fick han frågor om Mankell.

Av svaren att döma var nog den svenske författaren och teaterdirektören större i Coutos hemland än vad de flesta i Mankells hemland förstod.

Henning Mankells bortgång blev under måndagen en världsnyhet. Vilket är rimligt och rätt med tanke på hans internationella betydelse för kriminallitteraturen.

Även om romanerna om kriminalaren i Ystad tillhör de bästa i sin genre: Låt oss inte glömma bort att Henning Mankell också skrev annat, romaner pjäser och filmmanus. En lång rad verk som förtjänar ett bättre öde än att hamna i skuggan av Kurt Wallander.