2015-07-17 06:00

2015-07-17 08:04

Födelsedagens magi som bortblåst

Födelsedagsbarnet vaknar av att det stökas och härjas ute i köket. Tallrikar och glas plockas fram i skåpen. Det klirrar och det tassas. Smörgåsar breds med diverse pålägg. Smarriga bakverk, som vanligtvis anses vara tabu på frukostbrickan, ställs fram bland det mer traditionella frukostutbudet.

Slutligen pimpas frukostbrickan med girlanger och ljus och sedan plockas paketen fram; snart är det dags för det stora överlämnandet.

Födelsedagsbarnet förstår vad som är i görningen, men vill inte förstöra överraskningen. Så födelsedagsbarnet sover räv, i strävan efter att framföra det perfekta skådespelet. Eventuellt snarkar hen för effektens skull.

Dörren öppnas och resten av familjen brister ut i en icke-samstämmig kör, och sjunger Ja må hen leva i helt fel tonart. Ja, ni kan resten... Födelsedagar är alldeles magiska när man är liten. Åtminstone var mina det. När man är vuxen har magin bytt skepnad till något betydligt mer alldagligt; man vaknar upp till väckarklockan i arla morgontimme, äter sin vanliga frukost och pyser till jobbet där ingen vet om att man fyller år. Samtidigt intalar man sig själv att ens födelsedag inte är en så stor grej, trots att man innerst inne vill bli jordens mittpunkt för en dag.

I måndags, på min födelsedag, önskade jag att jag var sex år igen. Hela min kropp skrek efter att få vakna upp till min mammas bök i köket och sova räv under täcket i väntan på en smarrig födelsedagsfrulle.

Jag saknade också min punschrulle med det ensamma tårtljuset (det var standard när jag var liten nämligen). Jag saknade att få frukost levererad raka vägen till sängen. Gåvorna hade inte alls behövt vara i fokus – det var umgänget jag egentligen ville åt. Födelsedagar är perfekta tillfällen för släkt och familjer att umgås. I dagens samhälle är dock många familjer och släkter splittrade och utspridda över land och riken, vilket gör att det blir omöjligt att samla alla i ens klan. Min släkt utgör inget undantag. Sommarbarnets förbannelse har jag valt att kalla detta fenomen.

Kalla mig egocentrisk. Kalla mig barnslig. Men jag vill ha en dag då min blotta existens firas med en extravagant frukost och umgänge med alla jag älskar och tycker om.

Jante hit, jante dit. Är det fel att vilja känna sig speciell en ynka dag om året? Är det fel att man vill inbilla sig om att hela jorden kretsar kring en själv på ens födelsedag? Jag tycker inte det.

Med vänliga hälsningar, nyblivet födelsedagsbarn med punschrulle- och släktingabstinens.

Födelsedagsbarnet vaknar av att det stökas och härjas ute i köket. Tallrikar och glas plockas fram i skåpen. Det klirrar och det tassas. Smörgåsar breds med diverse pålägg. Smarriga bakverk, som vanligtvis anses vara tabu på frukostbrickan, ställs fram bland det mer traditionella frukostutbudet.

Slutligen pimpas frukostbrickan med girlanger och ljus och sedan plockas paketen fram; snart är det dags för det stora överlämnandet.

Födelsedagsbarnet förstår vad som är i görningen, men vill inte förstöra överraskningen. Så födelsedagsbarnet sover räv, i strävan efter att framföra det perfekta skådespelet. Eventuellt snarkar hen för effektens skull.

Dörren öppnas och resten av familjen brister ut i en icke-samstämmig kör, och sjunger Ja må hen leva i helt fel tonart. Ja, ni kan resten... Födelsedagar är alldeles magiska när man är liten. Åtminstone var mina det. När man är vuxen har magin bytt skepnad till något betydligt mer alldagligt; man vaknar upp till väckarklockan i arla morgontimme, äter sin vanliga frukost och pyser till jobbet där ingen vet om att man fyller år. Samtidigt intalar man sig själv att ens födelsedag inte är en så stor grej, trots att man innerst inne vill bli jordens mittpunkt för en dag.

I måndags, på min födelsedag, önskade jag att jag var sex år igen. Hela min kropp skrek efter att få vakna upp till min mammas bök i köket och sova räv under täcket i väntan på en smarrig födelsedagsfrulle.

Jag saknade också min punschrulle med det ensamma tårtljuset (det var standard när jag var liten nämligen). Jag saknade att få frukost levererad raka vägen till sängen. Gåvorna hade inte alls behövt vara i fokus – det var umgänget jag egentligen ville åt. Födelsedagar är perfekta tillfällen för släkt och familjer att umgås. I dagens samhälle är dock många familjer och släkter splittrade och utspridda över land och riken, vilket gör att det blir omöjligt att samla alla i ens klan. Min släkt utgör inget undantag. Sommarbarnets förbannelse har jag valt att kalla detta fenomen.

Kalla mig egocentrisk. Kalla mig barnslig. Men jag vill ha en dag då min blotta existens firas med en extravagant frukost och umgänge med alla jag älskar och tycker om.

Jante hit, jante dit. Är det fel att vilja känna sig speciell en ynka dag om året? Är det fel att man vill inbilla sig om att hela jorden kretsar kring en själv på ens födelsedag? Jag tycker inte det.

Med vänliga hälsningar, nyblivet födelsedagsbarn med punschrulle- och släktingabstinens.

  • Sofia Bergström