2015-06-27 06:00

2015-06-27 06:00

"Tre trallande jäntor. Jag älskade dem. Mina nya idoler."

LASSE ANRELL

Det var lite svårt att koncentrera sig från början efter NWT:s okänsliga avslöjande dagarna före premiären.

Ni anar säkert vad jag menar; det där om att en av skådisarna på scenen hade ett förflutet som 60-talsidol i Astrid Lindgrens tv-serie Vi på Saltkråkan.

Den evige Björn Söderbäck på Västanå teater – Snygg-Björn – var alltså Pelles och Malins bror Johan på Saltkråkan... wow.

Det sände en chockvåg genom kultur-Värmland. Kvinnor i postfertil ålder kunde knappt prata om annat. Jag fick handgripligen stoppa en mig närstående parant kvinna från att gå fram till honom i pausen för att med sannolikt blossande kinder förklara hur kär hon hade varit i honom när hon var elva.

Gud vet vad hon hade sagt mer.

Hon satte sig ner med en suck av oförlöst hänförelse och drömde sig bort med tankar på sig själv i hårtofsar likt Teddy och Freddy och den mycket speciella känslan det fanns i att vara elva och inte veta någonting annat om kärleken än att den kanske inte är lika enkel och självklar som bara en elvaåring kan hoppas på.

51 år senare kom känslan tillbaka.

Ingenting var förändrat. Inte hon. Och inte Björn Söderbäck.

Om ni inte vet vem Björn är har ni aldrig varit på Västanå teater i Sunne. Jag brukar vara där så ofta jag kan. Jag blir sällan besviken. Några vänner jag har brukar säga att de inte orkar med alla hallingar på fiol men jag älskar alla hallingar på fiol och i år blev jag rikligt belönad; musiken var fantastiskt. En musikal om en musiker måste bli bra. Det bara är så. Låten när det var kärlek grande mellan Lomjansguten och Blind-Sigri var så vacker att tårarna rann på mig. Duellen i Norge var hänförande rock'n'roll i skamlöst illa dold spelmanstappning. Det var världsklass. Som en filmmusik utan film. Som hårdrock i världens mest smeksamma form.

Musiken på Västanå har alltid varit bra – men i årets spelmansepos är den bättre än någonsin. Om jag får leka recensent för en sekund.

Jag vet egentligen inte vad som grep mig mest.

Om det var svärmen av värmländska tiggare som strömmade uppfordrande mot oss ute i bänkarna? Kanske.

Fattiga värmlänningar som utvandrat från Finlands fattiga östkust för att försöka bruka den ohanterliga jorden i de värmländska finnskogarna.

Deras utsträckta tiggande händer som sträcktes ända fram mot oss var oerhört effektiv teater. Plötsligt fick vår motvilja mot dagens romska tiggare ett historiskt perspektiv. Så nära, men ändå så långt borta. Så svårt, men ändå så lätt; den som inte hjälper en människa i nöd är ingen riktig människa. Punkt.

Men det är klart att återseendet av en vacker vålnad från Saltkråkan grep också. Ni minns väl Johan? En av killarna. Den lite mörkare. För er som inte fattat Saltkråkans storhet kan jag berätta att när den kom i SVT 1964 var det förbanne mig det första bra som sändes – överhuvudtaget. Originalmanus. Astrid Lindgren. Denna dagen ett liv. Farbror Melker. Tjorven.

En jobbarkompis till mig berättade en gång långt senare med blossande skäggiga kinder att han suttit i baren på restaurang Victoria i Kungsträdgården i Stockholm och plötsligt insett att Tjorven satt sig bredvid honom. Hon beställde en Whiskey sour. Tjorven. Fucking Tjorven.

Min gode vän tyckte att efter det var världen en annan. Jag förstod honom. Själv blev jag ännu senare jobbarkompis med Pelle i Saltkråkan. Han var facklig reporter. Så kan det gå.

Tillbaka till Västanå.

En annan sak jag älskade med årets föreställning var de tre kaxiga brudarna.

Det var briljant modern teater. Nyskapande.

Normalt skildras enbart killar som nördiga töntar. Lite som i Big Bang Theory i Kanal 5, ni vet. Tre nördar och en snygg tjej. Här har man valt tre tjejer som är tokroliga och fattar allt lite, lite för sent. Tre nördar och en snygg kille. Tre trallande jäntor. Jag älskade dem. Mina nya idoler.

Och mycket riktigt fick de mest jubel efteråt.

Inte minst av mig.

Lars Anderssons bok om Lomjansguten är ganska bra. Lite Selma light så där. Musikteatern om Lomjansguten är Selma Extra Allt. Som det ska va på Västanå.

 

Ni anar säkert vad jag menar; det där om att en av skådisarna på scenen hade ett förflutet som 60-talsidol i Astrid Lindgrens tv-serie Vi på Saltkråkan.

Den evige Björn Söderbäck på Västanå teater – Snygg-Björn – var alltså Pelles och Malins bror Johan på Saltkråkan... wow.

Det sände en chockvåg genom kultur-Värmland. Kvinnor i postfertil ålder kunde knappt prata om annat. Jag fick handgripligen stoppa en mig närstående parant kvinna från att gå fram till honom i pausen för att med sannolikt blossande kinder förklara hur kär hon hade varit i honom när hon var elva.

Gud vet vad hon hade sagt mer.

Hon satte sig ner med en suck av oförlöst hänförelse och drömde sig bort med tankar på sig själv i hårtofsar likt Teddy och Freddy och den mycket speciella känslan det fanns i att vara elva och inte veta någonting annat om kärleken än att den kanske inte är lika enkel och självklar som bara en elvaåring kan hoppas på.

51 år senare kom känslan tillbaka.

Ingenting var förändrat. Inte hon. Och inte Björn Söderbäck.

Om ni inte vet vem Björn är har ni aldrig varit på Västanå teater i Sunne. Jag brukar vara där så ofta jag kan. Jag blir sällan besviken. Några vänner jag har brukar säga att de inte orkar med alla hallingar på fiol men jag älskar alla hallingar på fiol och i år blev jag rikligt belönad; musiken var fantastiskt. En musikal om en musiker måste bli bra. Det bara är så. Låten när det var kärlek grande mellan Lomjansguten och Blind-Sigri var så vacker att tårarna rann på mig. Duellen i Norge var hänförande rock'n'roll i skamlöst illa dold spelmanstappning. Det var världsklass. Som en filmmusik utan film. Som hårdrock i världens mest smeksamma form.

Musiken på Västanå har alltid varit bra – men i årets spelmansepos är den bättre än någonsin. Om jag får leka recensent för en sekund.

Jag vet egentligen inte vad som grep mig mest.

Om det var svärmen av värmländska tiggare som strömmade uppfordrande mot oss ute i bänkarna? Kanske.

Fattiga värmlänningar som utvandrat från Finlands fattiga östkust för att försöka bruka den ohanterliga jorden i de värmländska finnskogarna.

Deras utsträckta tiggande händer som sträcktes ända fram mot oss var oerhört effektiv teater. Plötsligt fick vår motvilja mot dagens romska tiggare ett historiskt perspektiv. Så nära, men ändå så långt borta. Så svårt, men ändå så lätt; den som inte hjälper en människa i nöd är ingen riktig människa. Punkt.

Men det är klart att återseendet av en vacker vålnad från Saltkråkan grep också. Ni minns väl Johan? En av killarna. Den lite mörkare. För er som inte fattat Saltkråkans storhet kan jag berätta att när den kom i SVT 1964 var det förbanne mig det första bra som sändes – överhuvudtaget. Originalmanus. Astrid Lindgren. Denna dagen ett liv. Farbror Melker. Tjorven.

En jobbarkompis till mig berättade en gång långt senare med blossande skäggiga kinder att han suttit i baren på restaurang Victoria i Kungsträdgården i Stockholm och plötsligt insett att Tjorven satt sig bredvid honom. Hon beställde en Whiskey sour. Tjorven. Fucking Tjorven.

Min gode vän tyckte att efter det var världen en annan. Jag förstod honom. Själv blev jag ännu senare jobbarkompis med Pelle i Saltkråkan. Han var facklig reporter. Så kan det gå.

Tillbaka till Västanå.

En annan sak jag älskade med årets föreställning var de tre kaxiga brudarna.

Det var briljant modern teater. Nyskapande.

Normalt skildras enbart killar som nördiga töntar. Lite som i Big Bang Theory i Kanal 5, ni vet. Tre nördar och en snygg tjej. Här har man valt tre tjejer som är tokroliga och fattar allt lite, lite för sent. Tre nördar och en snygg kille. Tre trallande jäntor. Jag älskade dem. Mina nya idoler.

Och mycket riktigt fick de mest jubel efteråt.

Inte minst av mig.

Lars Anderssons bok om Lomjansguten är ganska bra. Lite Selma light så där. Musikteatern om Lomjansguten är Selma Extra Allt. Som det ska va på Västanå.