2018-04-28 06:00

2018-04-28 06:00

Uluru – aboriginers hjärta och själ

AUSTRALIEN: Chefredaktör'n på resa

Flugnät rekommenderas! Glöm inte vattenflaskan!
Vår ökenguide är tydlig i sina goda råd.

”Hur dricka vatten genom tätt nät?” undrar jag lite försynt, men tanken var mycket välmenande. Uluru uppenbarar sig vid horisontlinjen. Berget häver sig likt ryggen på en strandad val, från marken i den australienska ödemarken. Röd och mäktig reser hon sig, blir större och praktfullare vid vårt närmande.

Denna världens största klippa verkar ha blivit nedsläppt från skyarna. Uluru skjuter ut från en underjordisk bergskedja. Med sina 348 höjdmeter och knappa milen i omkrets är den mer imponerande än vad måtten antyder.

Klippans största del ligger under jordytan – och sträcker sig 6 000 meter djupt! Ulurus krön ligger 869 meter över havsytan. Klippan bildades för ungefär 600 miljoner år sedan. Den roströda sandstenen i jordens inre reste sig under ett enormt tryck. Sten och lera pressade på klippan som föddes och pressades upp i dagen.

Uluru glöder, ensam stående i ett landskap platt som ett golv. Den röda färgen lyser och skiftar så att ögat knappt hinner med.

Det är inte svårt att förstå att aboriginerna betraktar Uluru som helig.

Uluru (även känt som Ayers Rock) är ett lokalt familjenamn och är en helig plats. År 1985 återlämnade den australienska regeringen området till ursprungsbefolkningen, som nu får en ”entréavgift” av varje besökare.

Årliga dödsfall

Men nu är det snart slut på bergsklättrandet. Det har varit en inkomstbringande del för ägarna, aboriginerna, som man i protest har accepterat. Från oktober, 34 år efter överlämnandet, tillåts endast de egna ta sig upp för bergets fårade klippor.

Tills dess får man, mot en god slant, klättra upp för en markerad stig. Om det inte är mer än 36 grader varmt, eller vått, eller om det skall bli regn och kraftig blåst. Årliga dödfall från dessa vandringar har rapporterats.

”Vad se från toppen?” tänker jag och avstår. Uluru är landmärket och därifrån ser man bara neråt över platt ödemark.

Vi besökare hänvisas till bekvämt avstånd på dammig och varm parkeringsplats. Där får vi fotografera och följa färgspelet på godkänd mark. Vi stör inte aboriginernas linjer i marken runt den heliga platsen. Bara de vet hur drömlinjerna finns i marken. Linjer som berättar om livets födsel, om anfäder, och om praktiska ting som var finna vatten och föda i den torra stäppen.

”Fotografera inte aboriginerna med stora eller små objektiv. De är inte djur i en djurpark”, lyder den milda befallningen från vår lokale guide. Ordet aborigin kommer från latinets ab origine som betyder ”från början” eller ”av ursprung”.

Missbruk ett problem

I Australien levde de ostört i minst 40 000 år, vissa fynd tyder på 70 000 år. I dag finns omkring 600 000 australiska aboriginer. Det är 2,7 procent av landets befolkning. Cirka 60 procent bor i storstäderna, resterade 40 procent i städernas utkanter och fattiga områden. Arbetslösheten är mycket hög, cirka 30 procent. Missbruk – alkohol, sniffande av bensin eller andra drogmissbruk – är ett stort problem.

Sjukdomar som kom med invandringen i slutet av 1700-talet slog hårt mot befolkningen. Alkohol var en fiende, socker en annan. Socker i födan var innan invandringen okänt. Alkohol fanns inte på menyn. Då och nu är diabetes en vanligt förekommande sjukdom. Livslängden är minst tio år kortare än för övriga befolkningen.

Där, vid vår fotostation, följer vi kvällssolens vandring över klippan. Färgerna spelar i det rostbruna. Klippans grottor, fåror ger spänning, dramatik och andakt i ljusspelet.

Röd är jorden, rött är berget. Området runt Uluru kallas ”The Red Center”. Jorden innehåller järn. Väder och vind får ytlagret att bokstavligen rosta sig röd.

Där, under en himmel upplyst av miljarder stjärnor, förflyttas jag många tusen år tillbaka i tiden.

Vattnet byttes mot lite mousserande vin. Så är traditionen här, vid solnedgången, vid vad man lätt ironiskt kallar Sunset Street. Det går alldeles utmärkt att smutta, flugor och 40-gradig värme till trots.

Gnejs och vulkansten

Några försynt, smygande aboriginer visar upp några konstverk med symboler och tecken som visar på människans närvaro i alltet.

Det blir en liten, spännande målning fylld med symboler, tecken och mörka djupa färger. Hon signerar sitt verk med sitt namn; Hazel Peipei. Hon poserar stolt vid sitt konstverk och bjuder in mig att fotografera. Med tavlan har hon en identitet, och är inte blott ett pittoreskt fotoobjekt.

Ungefär fem mil från Uluru höjer sig 36 klippor som öar ur den torra marken. Många huvuden heter det på originalspråket. Kata Tjuta (även kallat The Olgas) är betydligt yngre än sin granne Uluru. Klipporna bildades för ungefär 300 miljoner år sedan. Blandningen av granit, gnejs och vulkansten har under årmiljonerna formats av spännande nednötning.

På avstånd ser man klippformationerna, huvudena, förändra form och karaktär. Jag ser en sovande elefant, jag ser en ringlande orm.

I dessa klippformationer får man vandra. Jag kliver in i en jättelik dinosaurie på ”vänlig” naturled. Till utsiktsplatsen är dryga kilometern. Äldre och yngre avrådes, branta stup, spetsiga stenar, hala backar gör kilometern lång.

Därtill är det lika långt tillbaka – minst.

Här har allting sitt ursprung. Här vandrade ”de andliga förfäderna” in i landet i gestalt av människor och djur. Vissa kom krypandes ur jordens inre som enorma ormar. De formade landskapet, de stiftade lagar som fortfarande är giltiga. I traditionerna, i lagarna finns svaren på alla universella frågor: Livets uppkomst, universum, naturlagarna, mänskliga relationer, döden och tillvaron efter döden.

Bumerangkast

Min egen resa, den som fört mig till Uluru och Kata Tjuta lämnar jag aldrig.

För övrigt konstaterar jag att aboriginerna är dåliga på att kasta bumerang. Jag kommer mycket längre med mitt försökskast. Flera meter. Medan mästaren, han kom ingen vart. Hans bumerang gör en vid sväng och hamnar på hans tå!

Jo – jag vet. Det är meningen att bumerangen skall komma tillbaka. Den skall blott svepa över träden, skrämma fåglarna som i tron bumerangen är en jaktfågel stannar på sin plats och blir på så vis ett lätt jaktbyte för en jägare som är skicklig med sitt spjut.

Aboriginerna var mycket skickliga överlevare. De tog fördel av allt naturen hade att erbjuda, och allting de hade i vardagen kom från den ofta mycket kärva naturen.

Rösträtt fick man 1963. Den sista gruppen som levt i sin ursprungliga livsstil utan kontakt med vad vi kallar civilisationen var en grupp som kallades Pintupi Nine. Detta var 1984.

En viss medvetenhet om deras utsatta situation gör att den nya generationen av aboriginer skymtar ett irrbloss av ljus vid horisonten.

Fotnot 1: Lite om det vardagliga, vänliga Australien hittar ni på sidan 2 i dagens tidning, under vinjetten Godmorgon.

Fotnot 2: Rekommenderas: Författaren Bruce Chatwins (1940–1989) bok ”Drömsspår (The Songlines) som handlar om aboriginernas ”drömspår” och ”drömlinjer”.

”Hur dricka vatten genom tätt nät?” undrar jag lite försynt, men tanken var mycket välmenande. Uluru uppenbarar sig vid horisontlinjen. Berget häver sig likt ryggen på en strandad val, från marken i den australienska ödemarken. Röd och mäktig reser hon sig, blir större och praktfullare vid vårt närmande.

Denna världens största klippa verkar ha blivit nedsläppt från skyarna. Uluru skjuter ut från en underjordisk bergskedja. Med sina 348 höjdmeter och knappa milen i omkrets är den mer imponerande än vad måtten antyder.

Klippans största del ligger under jordytan – och sträcker sig 6 000 meter djupt! Ulurus krön ligger 869 meter över havsytan. Klippan bildades för ungefär 600 miljoner år sedan. Den roströda sandstenen i jordens inre reste sig under ett enormt tryck. Sten och lera pressade på klippan som föddes och pressades upp i dagen.

Uluru glöder, ensam stående i ett landskap platt som ett golv. Den röda färgen lyser och skiftar så att ögat knappt hinner med.

Det är inte svårt att förstå att aboriginerna betraktar Uluru som helig.

Uluru (även känt som Ayers Rock) är ett lokalt familjenamn och är en helig plats. År 1985 återlämnade den australienska regeringen området till ursprungsbefolkningen, som nu får en ”entréavgift” av varje besökare.

Årliga dödsfall

Men nu är det snart slut på bergsklättrandet. Det har varit en inkomstbringande del för ägarna, aboriginerna, som man i protest har accepterat. Från oktober, 34 år efter överlämnandet, tillåts endast de egna ta sig upp för bergets fårade klippor.

Tills dess får man, mot en god slant, klättra upp för en markerad stig. Om det inte är mer än 36 grader varmt, eller vått, eller om det skall bli regn och kraftig blåst. Årliga dödfall från dessa vandringar har rapporterats.

”Vad se från toppen?” tänker jag och avstår. Uluru är landmärket och därifrån ser man bara neråt över platt ödemark.

Vi besökare hänvisas till bekvämt avstånd på dammig och varm parkeringsplats. Där får vi fotografera och följa färgspelet på godkänd mark. Vi stör inte aboriginernas linjer i marken runt den heliga platsen. Bara de vet hur drömlinjerna finns i marken. Linjer som berättar om livets födsel, om anfäder, och om praktiska ting som var finna vatten och föda i den torra stäppen.

”Fotografera inte aboriginerna med stora eller små objektiv. De är inte djur i en djurpark”, lyder den milda befallningen från vår lokale guide. Ordet aborigin kommer från latinets ab origine som betyder ”från början” eller ”av ursprung”.

Missbruk ett problem

I Australien levde de ostört i minst 40 000 år, vissa fynd tyder på 70 000 år. I dag finns omkring 600 000 australiska aboriginer. Det är 2,7 procent av landets befolkning. Cirka 60 procent bor i storstäderna, resterade 40 procent i städernas utkanter och fattiga områden. Arbetslösheten är mycket hög, cirka 30 procent. Missbruk – alkohol, sniffande av bensin eller andra drogmissbruk – är ett stort problem.

Sjukdomar som kom med invandringen i slutet av 1700-talet slog hårt mot befolkningen. Alkohol var en fiende, socker en annan. Socker i födan var innan invandringen okänt. Alkohol fanns inte på menyn. Då och nu är diabetes en vanligt förekommande sjukdom. Livslängden är minst tio år kortare än för övriga befolkningen.

Där, vid vår fotostation, följer vi kvällssolens vandring över klippan. Färgerna spelar i det rostbruna. Klippans grottor, fåror ger spänning, dramatik och andakt i ljusspelet.

Röd är jorden, rött är berget. Området runt Uluru kallas ”The Red Center”. Jorden innehåller järn. Väder och vind får ytlagret att bokstavligen rosta sig röd.

Där, under en himmel upplyst av miljarder stjärnor, förflyttas jag många tusen år tillbaka i tiden.

Vattnet byttes mot lite mousserande vin. Så är traditionen här, vid solnedgången, vid vad man lätt ironiskt kallar Sunset Street. Det går alldeles utmärkt att smutta, flugor och 40-gradig värme till trots.

Gnejs och vulkansten

Några försynt, smygande aboriginer visar upp några konstverk med symboler och tecken som visar på människans närvaro i alltet.

Det blir en liten, spännande målning fylld med symboler, tecken och mörka djupa färger. Hon signerar sitt verk med sitt namn; Hazel Peipei. Hon poserar stolt vid sitt konstverk och bjuder in mig att fotografera. Med tavlan har hon en identitet, och är inte blott ett pittoreskt fotoobjekt.

Ungefär fem mil från Uluru höjer sig 36 klippor som öar ur den torra marken. Många huvuden heter det på originalspråket. Kata Tjuta (även kallat The Olgas) är betydligt yngre än sin granne Uluru. Klipporna bildades för ungefär 300 miljoner år sedan. Blandningen av granit, gnejs och vulkansten har under årmiljonerna formats av spännande nednötning.

På avstånd ser man klippformationerna, huvudena, förändra form och karaktär. Jag ser en sovande elefant, jag ser en ringlande orm.

I dessa klippformationer får man vandra. Jag kliver in i en jättelik dinosaurie på ”vänlig” naturled. Till utsiktsplatsen är dryga kilometern. Äldre och yngre avrådes, branta stup, spetsiga stenar, hala backar gör kilometern lång.

Därtill är det lika långt tillbaka – minst.

Här har allting sitt ursprung. Här vandrade ”de andliga förfäderna” in i landet i gestalt av människor och djur. Vissa kom krypandes ur jordens inre som enorma ormar. De formade landskapet, de stiftade lagar som fortfarande är giltiga. I traditionerna, i lagarna finns svaren på alla universella frågor: Livets uppkomst, universum, naturlagarna, mänskliga relationer, döden och tillvaron efter döden.

Bumerangkast

Min egen resa, den som fört mig till Uluru och Kata Tjuta lämnar jag aldrig.

För övrigt konstaterar jag att aboriginerna är dåliga på att kasta bumerang. Jag kommer mycket längre med mitt försökskast. Flera meter. Medan mästaren, han kom ingen vart. Hans bumerang gör en vid sväng och hamnar på hans tå!

Jo – jag vet. Det är meningen att bumerangen skall komma tillbaka. Den skall blott svepa över träden, skrämma fåglarna som i tron bumerangen är en jaktfågel stannar på sin plats och blir på så vis ett lätt jaktbyte för en jägare som är skicklig med sitt spjut.

Aboriginerna var mycket skickliga överlevare. De tog fördel av allt naturen hade att erbjuda, och allting de hade i vardagen kom från den ofta mycket kärva naturen.

Rösträtt fick man 1963. Den sista gruppen som levt i sin ursprungliga livsstil utan kontakt med vad vi kallar civilisationen var en grupp som kallades Pintupi Nine. Detta var 1984.

En viss medvetenhet om deras utsatta situation gör att den nya generationen av aboriginer skymtar ett irrbloss av ljus vid horisonten.

Fotnot 1: Lite om det vardagliga, vänliga Australien hittar ni på sidan 2 i dagens tidning, under vinjetten Godmorgon.

Fotnot 2: Rekommenderas: Författaren Bruce Chatwins (1940–1989) bok ”Drömsspår (The Songlines) som handlar om aboriginernas ”drömspår” och ”drömlinjer”.