2018-08-04 06:00

2018-08-04 07:27

Därför måste jag sluta som kritiker

KRÖNIKA: Anrell

Det jag med säkerhet kan säga är att det här inte håller längre.

Jag trodde jag hade en analytisk begåvning och var stark. Nu vet jag bättre; jag har förvandlats till en lallande fåne.

Nu vet jag att jag högst sannolikt måste sluta som kritiker.

Orsaken: jag har sett ”Mama Mia! Here we go again”. Det som hände med mig gick långt bortom mina vildaste föraningar. En lallande fåne, som sagt.

Låt mig bara i korthet först berätta lite om min historia för nytillkomna läsare och tittare. En gång i tiden var jag kritiker på Aftonbladet. Jag var ansedd som hyfsat hård eller snarare lågmält brutal. Elisabeth ”Bobbysocks” Andreasson kallade mig Lasse Anal varje gång hon pratade med sina vänner i branschen, har hon berättat. Det var inte beröm.

En gång recenserade jag en operaföreställning i Stockholm och skrev att en tenor lät som han var bajsnödig. Han pressade fram sina höjdtoner, tyckte jag. Operachefen var inte glad, berättade han i radio. Jag blev portad.

Och så vidare.

Jag ansågs stundtals vara Sveriges elakaste.

Efter det fick jag jobb på TV4 som juryordförande i ett program som hette ”Sikta mot stjärnorna” - det var ”Idols” föregångare. Jag var riktigt fisig. Lärde Alexander Bard och Tony Irving allt om hur man förolämpar människor i tv inför deras egna andnupna ansikten, brukar jag säga.

Mitt favoritoffer var Julio Iglesias som jag alltid liknade vid en hallick som försöker övertyga en kund om att hans 47-åriga hora är oskuld. Jag var lite vulgär på den tiden, brukade min mamma säga.

Bio skrev jag nästan aldrig om. Lika bra det, kanske. Bio är för känsliga människor. Sådana som släpper in de djupa upplevelserna på allvar.

Nya ”Mama Mia!” blev en blandad upplevelse.

Först blev jag arg för att önaturen i Grekland såg ut som ett busklandskap i Blekinge. Blev tvungen att googla direkt i salongen. Mycket riktigt - filmen var inspelad i Kroatien. Fy bubblan. En gång skrev jag för övrigt att Blekinge var Sveriges Albanien. Det tyckte inte Blekingelandshövdingen om, sa hen.

Sedan blev jag arg för att han som spelade Colin Firth som ung var en fjant och han som spelade Stellan Skarsgård var en blonderad Brommatönt som såg ut som Björn Borg. Så feltänkt.

Den enda som var någorlunda pigg av papporna som ung var Pierce Brosnan. Första tänkbara ragget för lilla Donna - egentligen. De andra två hade hon ju i verkligheten gömt sig i första bästa garderob för.

Sen fick man följa de tre pappornas uppraggande av Donna och det var ju ändå rätt kul. Men det drog ut på tiden och det blev allt svårare att tro att hon inte skulle kunna veta vem som var pappan - om hon inte fått sin sexupplysning av ett gäng talibaner. Vi måste tala här om världens längsta ägglossning. Från första ligget i Paris till det sista när James Bonds mamma hade accepterat henne som flickvän till hennes snygge son. Vi talar om en ägglossning som rent logistiskt och liggistiskt måste ligga på en dryg månad. Som minst.

Såna ägglossningar finns inte.

Inte ens bland elefanter.

Men såna futtigheter stod jag ut med. Musiken var rasande bra. Den unga Donna var förtjusande. Jag var kär igen. Det var hur skithyfsat som helst.

Jag kunde koppla av med att fundera på om Meryl Streep inte var med, därför att hon skrivits bort ur manus avsiktligt eller för att hon själv tackat nej. Ingen aning, sa min bänkgranne.

Problemet uppstod istället när Cher dök upp i slutet.

Cher, 72, kom med helikopter till festen och gjordes storstilat bisarr entre och någon kritiker har nog så elakt skrivit att hon är den enda utan rynkor i hela filmen. Mycket roligt.

Då ser hon Andy Garcia, 62, och de utbrister till varandra att de inte setts sedan Mexico 1959 och man anar en antydd romans i en annan tidsålder. I så fall var hon 13 och han tre år. Huvva.

Då.

Plötsligt.

Förvandlas jag till en lallande fåne.

Jag märker plötsligt att tårar rinner. Inför världens mest tillgjorde scen - någonsin. Världen mest osannolika. Cher sjunger ”Fernando”. Det är magiskt. Jag ryser. Lite av obehag, men mest av rörelse.

Sedan blir det ännu värre. Det är dop och då kommer Meryl Streep. Faktiskt.

Hon sjunger ”My love, my life” och jag inser plötsligt att det är världens bästa doplåt och eftersom jag är lite mjuk just nu när det gäller små barn i min närhet märker jag att tårarna bara forsar. Meryl Streep är fullständigt magisk. Igen.

Så därför.

Jag avgår som kritiker. Jag är inte trovärdig. En lallare. Jag slutar.

Om ni någon gång skulle se mig få ett återfall, så se till att jag omhändertas och spärras in.

 

 

VECKANS POESI Maria Vildhjärta Westerbergs Sommar-program var ju alldeles strålande. Att någon berättar om hur depressionen kommer som en befriare hör man inte varje dag. Djup och yta i en briljant blandning.

 

Jag trodde jag hade en analytisk begåvning och var stark. Nu vet jag bättre; jag har förvandlats till en lallande fåne.

Nu vet jag att jag högst sannolikt måste sluta som kritiker.

Orsaken: jag har sett ”Mama Mia! Here we go again”. Det som hände med mig gick långt bortom mina vildaste föraningar. En lallande fåne, som sagt.

Låt mig bara i korthet först berätta lite om min historia för nytillkomna läsare och tittare. En gång i tiden var jag kritiker på Aftonbladet. Jag var ansedd som hyfsat hård eller snarare lågmält brutal. Elisabeth ”Bobbysocks” Andreasson kallade mig Lasse Anal varje gång hon pratade med sina vänner i branschen, har hon berättat. Det var inte beröm.

En gång recenserade jag en operaföreställning i Stockholm och skrev att en tenor lät som han var bajsnödig. Han pressade fram sina höjdtoner, tyckte jag. Operachefen var inte glad, berättade han i radio. Jag blev portad.

Och så vidare.

Jag ansågs stundtals vara Sveriges elakaste.

Efter det fick jag jobb på TV4 som juryordförande i ett program som hette ”Sikta mot stjärnorna” - det var ”Idols” föregångare. Jag var riktigt fisig. Lärde Alexander Bard och Tony Irving allt om hur man förolämpar människor i tv inför deras egna andnupna ansikten, brukar jag säga.

Mitt favoritoffer var Julio Iglesias som jag alltid liknade vid en hallick som försöker övertyga en kund om att hans 47-åriga hora är oskuld. Jag var lite vulgär på den tiden, brukade min mamma säga.

Bio skrev jag nästan aldrig om. Lika bra det, kanske. Bio är för känsliga människor. Sådana som släpper in de djupa upplevelserna på allvar.

Nya ”Mama Mia!” blev en blandad upplevelse.

Först blev jag arg för att önaturen i Grekland såg ut som ett busklandskap i Blekinge. Blev tvungen att googla direkt i salongen. Mycket riktigt - filmen var inspelad i Kroatien. Fy bubblan. En gång skrev jag för övrigt att Blekinge var Sveriges Albanien. Det tyckte inte Blekingelandshövdingen om, sa hen.

Sedan blev jag arg för att han som spelade Colin Firth som ung var en fjant och han som spelade Stellan Skarsgård var en blonderad Brommatönt som såg ut som Björn Borg. Så feltänkt.

Den enda som var någorlunda pigg av papporna som ung var Pierce Brosnan. Första tänkbara ragget för lilla Donna - egentligen. De andra två hade hon ju i verkligheten gömt sig i första bästa garderob för.

Sen fick man följa de tre pappornas uppraggande av Donna och det var ju ändå rätt kul. Men det drog ut på tiden och det blev allt svårare att tro att hon inte skulle kunna veta vem som var pappan - om hon inte fått sin sexupplysning av ett gäng talibaner. Vi måste tala här om världens längsta ägglossning. Från första ligget i Paris till det sista när James Bonds mamma hade accepterat henne som flickvän till hennes snygge son. Vi talar om en ägglossning som rent logistiskt och liggistiskt måste ligga på en dryg månad. Som minst.

Såna ägglossningar finns inte.

Inte ens bland elefanter.

Men såna futtigheter stod jag ut med. Musiken var rasande bra. Den unga Donna var förtjusande. Jag var kär igen. Det var hur skithyfsat som helst.

Jag kunde koppla av med att fundera på om Meryl Streep inte var med, därför att hon skrivits bort ur manus avsiktligt eller för att hon själv tackat nej. Ingen aning, sa min bänkgranne.

Problemet uppstod istället när Cher dök upp i slutet.

Cher, 72, kom med helikopter till festen och gjordes storstilat bisarr entre och någon kritiker har nog så elakt skrivit att hon är den enda utan rynkor i hela filmen. Mycket roligt.

Då ser hon Andy Garcia, 62, och de utbrister till varandra att de inte setts sedan Mexico 1959 och man anar en antydd romans i en annan tidsålder. I så fall var hon 13 och han tre år. Huvva.

Då.

Plötsligt.

Förvandlas jag till en lallande fåne.

Jag märker plötsligt att tårar rinner. Inför världens mest tillgjorde scen - någonsin. Världen mest osannolika. Cher sjunger ”Fernando”. Det är magiskt. Jag ryser. Lite av obehag, men mest av rörelse.

Sedan blir det ännu värre. Det är dop och då kommer Meryl Streep. Faktiskt.

Hon sjunger ”My love, my life” och jag inser plötsligt att det är världens bästa doplåt och eftersom jag är lite mjuk just nu när det gäller små barn i min närhet märker jag att tårarna bara forsar. Meryl Streep är fullständigt magisk. Igen.

Så därför.

Jag avgår som kritiker. Jag är inte trovärdig. En lallare. Jag slutar.

Om ni någon gång skulle se mig få ett återfall, så se till att jag omhändertas och spärras in.

 

 

VECKANS POESI Maria Vildhjärta Westerbergs Sommar-program var ju alldeles strålande. Att någon berättar om hur depressionen kommer som en befriare hör man inte varje dag. Djup och yta i en briljant blandning.

 

  • Lasse Anrell