2018-06-09 06:00

2018-08-15 12:40

En av poliserna ringde och bad om förlåt 

ANRELL

Jag vet inte om ni såg Nyhetsmorgon på TV4 i tisdags där Kevins pappa Patrik och de tidigare mordanklagade brödernas pappa Weine var i studion och pratade med Tilde de Paula.

Det blev ett väldigt fint samtal om varför de bildat en stiftelse till Kevins minne och om att de ska dela ut två stipendier varje år.

I Arvika.

Lilla Arvika tog klivet in i det svenska finrummet med morgon-tv och en stor publik och Sveriges kanske bästa programledare. Och när de båda papporna förklarade att stipendierna ska gå till en pojke eller flicka som mot alla odds klarat av skolgång och examen så fattade Tilde precis vad det handlade om, med den vana hon har från olika stödgalor i TV4 och hon sa:

– Till alla dom som kämpar.

Exakt så.

Till dom som kämpar. Till alla dom barn där ute som kämpar mot mobbning, känslokyla, närhat och näthat. Mot diagnoser. Mot brist på diagnoser. Till varenda unge.

Jag tittade i min frukost-tv och jag rös av välbehag och jag tänkte att här fick så äntligen Arvika en smula god publicitet. Äntligen kunde folk tala om Arvika som ett bra ställe. En varm och kärleksfull plats. En kommun som bryr sig.

Efter år av stämpling och stigmatisering efter Kevins dödsfall 1998 och mordet på Sabine 2003 så kom det här och jag tror att det gick en varm, varm våg genom Arvika och vidare genom Värmland och ut i Sverige.

– Till alla dom som kämpar...

Jag tillhörde den första generationen Arvika-ambassadörer. Det var en kommunfullmäktigeåtgärd efter de båda barnadödsfallen. Något var det nödvändigt att göra. Folk trodde Arvika var laglöst land. Ett land där barn levde i ständig livsfara. Där unga s ö k t e ständig livsfara. Där små barn förvandlades till odjur.

Vi fick blå tröjor med texten ”Stolt över Arvika” på bröstet.

Det var ju också ett budskap. Det underliggande budskapet var väl snarare att vi visste att folk skämdes över Arvika. Alla visste det. Ingen sa det.

Vi stod på Arvikamârten i våra tröjor. Det var sådana som jag och Tommy Kristoffersson. Och det var kallt men blev ännu kallare när folk tittade på texten på våra bröst och sedan upp på våra ansikten. De sa ingenting. Sedan gick de därifrån.

Ambassadörer. Stolta över Arvika. Inte.

I tisdags kände jag mig stolt över Arvika.

Stolt över att Tilde och Patrik och Weine kunde prata om värmen i budskapet och om kärleken och försoningen som nu frodas i en kommun och i två familjer som drabbats först av sorgen och sen av hatet.

Och i förra veckan var jag inbjuden till fullmäktigesammanträde i Arvika och Weine presenterade Kevin-stiftelsen för kommunpolitikerna och jag var inbjuden för att sitta med i styrelsen tillsammans med Andreas Slätt som skriver boken åt Bonniers om familjerna Kevin och Christian och Robin.

Politikerna var tagna. Det såg jag. De fick en direkt fråga om de vill lägga pengar i stiftelsen. Jag föreslog 15 000 per parti. Jag hoppas de säger ja. Hade de sett försoningen hos Tilde i TV4-studion så är jag säker på att de velat betala mer. För mer värdefull PR kan inte den bedårande staden vid Glafsfjorden få.

Jag fick en fråga av Arvika Nyheter efter stunden i fullmäktige om varför jag var med.

Jag svarade:

– För att det största i människors liv är när man försonas. Med sitt öde och men också med omgivningen. Dom här två familjerna drabbades dubbelt hårt och när sen först ett SVT-program visade den orimliga galenskapen i polisutredningen och när sen en nyöppnad polisutredning visade att bröderna var oskyldiga till Kevins död kunde de sakta närma sig försoningen mellan de två familjer som drabbats så hårt.

Det visade sig att Kevins pappa Patrik och jag ställt samma fråga om stiftelsen.

– Ska Kevins mamma Teres vara med?

Det var avgörande för honom. Det var avgörande för mig.

Så stod hon där utanför Olssons brygga där vi träffades inför fullmäktigemötet. Charmerande och full av försoningens kraft (förlåt att jag tar till lite tältmötesretorik nu, men min pappa var trots allt predikant på ett otal tältmöten i Värmland och Dalsland) och vi kramades om och så sa Teres orden som jag älskade att höra:

– Jag trodde aldrig att det var Christian och Robin som dödade Kevin. Aldrig.

Så berättade jag att jag frågat min fru om jag kunde åka upp till fullmäktigeceremonin – det var hennes födelsedag så jag tyckte nog att jag borde fråga.

Jag berättade för henne vad ceremonin handlade om. Försoning. Två familjer. Kevin. Bröderna. Stiftelsen. Till alla dom som kämpar...

Jag berättade för familjerna att då började min fru gråta. Stora tårar. Varma tårar. Lyckliga tårar. Kärlek. Försoning. Till alla dom som kämpar.

– Åk, sa hon.

Till Arvika Nyheter sa jag att det finns fler som borde försöka försonas. Poliser. Psykologer. Utredare. Weine berättade att en polis faktiskt har bett om ursäkt. Till Weine direkt. Han ringde på skärtorsdagen. Förlåt, sa han.

En enda. Jag är övertygad om att fler borde försöka. För att få frid. För att få ro.

För att försoning är det enda som läker.

Det blev ett väldigt fint samtal om varför de bildat en stiftelse till Kevins minne och om att de ska dela ut två stipendier varje år.

I Arvika.

Lilla Arvika tog klivet in i det svenska finrummet med morgon-tv och en stor publik och Sveriges kanske bästa programledare. Och när de båda papporna förklarade att stipendierna ska gå till en pojke eller flicka som mot alla odds klarat av skolgång och examen så fattade Tilde precis vad det handlade om, med den vana hon har från olika stödgalor i TV4 och hon sa:

– Till alla dom som kämpar.

Exakt så.

Till dom som kämpar. Till alla dom barn där ute som kämpar mot mobbning, känslokyla, närhat och näthat. Mot diagnoser. Mot brist på diagnoser. Till varenda unge.

Jag tittade i min frukost-tv och jag rös av välbehag och jag tänkte att här fick så äntligen Arvika en smula god publicitet. Äntligen kunde folk tala om Arvika som ett bra ställe. En varm och kärleksfull plats. En kommun som bryr sig.

Efter år av stämpling och stigmatisering efter Kevins dödsfall 1998 och mordet på Sabine 2003 så kom det här och jag tror att det gick en varm, varm våg genom Arvika och vidare genom Värmland och ut i Sverige.

– Till alla dom som kämpar...

Jag tillhörde den första generationen Arvika-ambassadörer. Det var en kommunfullmäktigeåtgärd efter de båda barnadödsfallen. Något var det nödvändigt att göra. Folk trodde Arvika var laglöst land. Ett land där barn levde i ständig livsfara. Där unga s ö k t e ständig livsfara. Där små barn förvandlades till odjur.

Vi fick blå tröjor med texten ”Stolt över Arvika” på bröstet.

Det var ju också ett budskap. Det underliggande budskapet var väl snarare att vi visste att folk skämdes över Arvika. Alla visste det. Ingen sa det.

Vi stod på Arvikamârten i våra tröjor. Det var sådana som jag och Tommy Kristoffersson. Och det var kallt men blev ännu kallare när folk tittade på texten på våra bröst och sedan upp på våra ansikten. De sa ingenting. Sedan gick de därifrån.

Ambassadörer. Stolta över Arvika. Inte.

I tisdags kände jag mig stolt över Arvika.

Stolt över att Tilde och Patrik och Weine kunde prata om värmen i budskapet och om kärleken och försoningen som nu frodas i en kommun och i två familjer som drabbats först av sorgen och sen av hatet.

Och i förra veckan var jag inbjuden till fullmäktigesammanträde i Arvika och Weine presenterade Kevin-stiftelsen för kommunpolitikerna och jag var inbjuden för att sitta med i styrelsen tillsammans med Andreas Slätt som skriver boken åt Bonniers om familjerna Kevin och Christian och Robin.

Politikerna var tagna. Det såg jag. De fick en direkt fråga om de vill lägga pengar i stiftelsen. Jag föreslog 15 000 per parti. Jag hoppas de säger ja. Hade de sett försoningen hos Tilde i TV4-studion så är jag säker på att de velat betala mer. För mer värdefull PR kan inte den bedårande staden vid Glafsfjorden få.

Jag fick en fråga av Arvika Nyheter efter stunden i fullmäktige om varför jag var med.

Jag svarade:

– För att det största i människors liv är när man försonas. Med sitt öde och men också med omgivningen. Dom här två familjerna drabbades dubbelt hårt och när sen först ett SVT-program visade den orimliga galenskapen i polisutredningen och när sen en nyöppnad polisutredning visade att bröderna var oskyldiga till Kevins död kunde de sakta närma sig försoningen mellan de två familjer som drabbats så hårt.

Det visade sig att Kevins pappa Patrik och jag ställt samma fråga om stiftelsen.

– Ska Kevins mamma Teres vara med?

Det var avgörande för honom. Det var avgörande för mig.

Så stod hon där utanför Olssons brygga där vi träffades inför fullmäktigemötet. Charmerande och full av försoningens kraft (förlåt att jag tar till lite tältmötesretorik nu, men min pappa var trots allt predikant på ett otal tältmöten i Värmland och Dalsland) och vi kramades om och så sa Teres orden som jag älskade att höra:

– Jag trodde aldrig att det var Christian och Robin som dödade Kevin. Aldrig.

Så berättade jag att jag frågat min fru om jag kunde åka upp till fullmäktigeceremonin – det var hennes födelsedag så jag tyckte nog att jag borde fråga.

Jag berättade för henne vad ceremonin handlade om. Försoning. Två familjer. Kevin. Bröderna. Stiftelsen. Till alla dom som kämpar...

Jag berättade för familjerna att då började min fru gråta. Stora tårar. Varma tårar. Lyckliga tårar. Kärlek. Försoning. Till alla dom som kämpar.

– Åk, sa hon.

Till Arvika Nyheter sa jag att det finns fler som borde försöka försonas. Poliser. Psykologer. Utredare. Weine berättade att en polis faktiskt har bett om ursäkt. Till Weine direkt. Han ringde på skärtorsdagen. Förlåt, sa han.

En enda. Jag är övertygad om att fler borde försöka. För att få frid. För att få ro.

För att försoning är det enda som läker.

Veckans fiasko

Uppdrag Granskning i SVT om #metoo måste vara det sämsta tv-program som sänts. Jag skämdes som journalist. Och som man.