2018-05-26 06:00

2018-05-26 06:00

Värmland körde över Djurgården

KRÖNIKA: LASSE ANRELL

På väg från Karlstad till Stockholm i onsdags stötte jag på Lars Lerin på stationen. Han hade pussat Junior och en tant farväl. De skulle till Brasilien och hämta hem en ny tant, sa Lars.

Vi hälsade och Lars presenterade mig för Junior och berättade att det var jag som gjort boken ”Mitt Värmland” som bland annat innehåller en stor bild på Junior där han dansar.

Junior log medan tanten inte sa så mycket. Hon hade ju en lång resa framför sig; Arlanda-Lissabon-Brasilien.

Lars tackade för några krönikor jag skrivit här och för att jag berömt honom så himla mycket för bland annat tv-programmet ”Lerins lärlingar”.

– Tack själv, svarade jag och tillade snabbt att jag minsann vet att han hatar beröm.

– Jaa...

Jag förstod jag att processen kring Lerins nya gigantiska utställning på Liljevalchs på Djurgården i Stockholm hade varit en smula ansträngande men bestämde mig snabbt för att se den. Kom dit och köerna var redan tidigt på dagen en avtändande upplevelse.

Stockholmarna visste uppenbarligen inte till sig över hur snabbt de skulle kunna få vara en del av det värmländska kulturarvet – helst reden i gryningen.

– Amatörer, suckade jag och njöt en smula av tanken att Värmland fullständigt körde över Djurgården den här veckan på ett sätt man knappt sett sedan 1998 när Färjestad förödmjukade Djurgårdens håkkylag i Globen.

Det är sådana tankar man kan ha en 28-graders majdag på kungliga Djurgården.

– Amatörer, flinade jag och omgrupperade mig och åkte istället vidare till Thielska Galleriet lite längre ut på Djurgården och där var det lugnare.

Där var det inte Munkforsingarna och Hammaröborna som lite stillsamt invaderat utan Arvikabohemerna.

Nu var inte orsaken till lugnet att det var Arvika och Racken som tagit över, utan snarare det faktumet att utställningen om Rackenkonstnärerna har hållit på sen 17 februari.

Jag hade läst en sak om att Rackenuställningen var fantastisk och att konstnärerna var Japaninspirerared och att de utvecklade svenskt konstliv vid sjön Racken utanför Arvika. Jag noterade att Maja Fjaestad inte ens nämndes, så jag var lite småsur, men det visade sig att artikelförfattaren var en ensam mansgrisig liten mini-Horace, för Maja Fjaestad dominerade ju utställningen totalt.

Det var fantastiskt att se hur hennes stil flöt ihop med de japanska inspirationskällornas.

Stor konst. Stor känsla. Stor användbarhet.

Någon timma senare glider jag in lite elegant och diskret på Liljevalchs och köerna har tunnats ut något. Lerins utställning är enorm. Det mesta har jag sett förr på Sandgrund och det finns verkligen ingenting bättre än att se tanter – Stockholmska tanter den här gången – stå i varje skrymsle och titta på de bedårande och en smula homoerotiska bilderna av båtar och sjömän.

Tantsnusk på en mycket hög nivå.

Men de är de stora målningarna av förstörda städer i Syrien som intelligentian lägger sina pannor i blöt och dubbla veck inför i sin iver att försöka analysera. Alla vill diskutera ifall Lerin verkligen varit i Syrien och målat.

– Google, tänker jag, men säger ingenting. Google eller Rapport. Mer behöver inte en man med fotografiskt minne och en känsla för tanter.

– Men är det inte lite problematiskt med att måla sönderfallet i Syrien med samma estetik som en bensinmack i Munkfors, säger någon.

– Nej, säger jag.

Nej, en ros är en ros om än i sprucket krus och Lerin är Lerin även i helvetet mellan Jerusalem och Damaskus.

– Intressant, du menar att han skildrar det inre sönderfallet i krigets yttre skepnad, svarar mannen.

– Jag vet inte vad jag menar, svarar jag och går därifrån.

Men det som jag tror väcker allra störst uppmärksamhet är Lerins tre väggar stora tavla av en bokhylla. 25 meter tavla. Det är en bild av det totala vansinnet. Inte en enda besökare kan annat än att totalt kapitulera inför den ambitionen och den närmast autistiska förmågan att slutföra ett oändligt projekt. Den finns i rummet längst inne. Efter det är publiken totalt besegrad. Det finns inte en tant som inte suckar lystet och en smula uppgivet men helkroppsligt rodnande.

Jag gör samma sak och tänker att jag äntligen lärt mig att bejaka min inre tant, som E.L. James skulle uttryckt det.

Jag går därifrån och tänker att Lerin gamle pojkvän Yngve Henriksen kanske uttryckte det allra bäst:

– Lars har en fantastisk blick för det som inte syns.

Lerin själv säger att han nu hoppas kunna återvända till sina första bilder, med Värmland och ”kor och tanter som hugger ved”. Han säger det i Stockholmstidning. Jag tror folk blir glada över det beskedet. Tanter. Ständigt dessa tanter.

Lerin utställning pågår till september. Den är fantastisk. (Förlåt för den där sista meningen, Lars, jag ska aldrig göra om det. Eller se det inte som beröm, det är mera konsumentupplysning.)

Vi hälsade och Lars presenterade mig för Junior och berättade att det var jag som gjort boken ”Mitt Värmland” som bland annat innehåller en stor bild på Junior där han dansar.

Junior log medan tanten inte sa så mycket. Hon hade ju en lång resa framför sig; Arlanda-Lissabon-Brasilien.

Lars tackade för några krönikor jag skrivit här och för att jag berömt honom så himla mycket för bland annat tv-programmet ”Lerins lärlingar”.

– Tack själv, svarade jag och tillade snabbt att jag minsann vet att han hatar beröm.

– Jaa...

Jag förstod jag att processen kring Lerins nya gigantiska utställning på Liljevalchs på Djurgården i Stockholm hade varit en smula ansträngande men bestämde mig snabbt för att se den. Kom dit och köerna var redan tidigt på dagen en avtändande upplevelse.

Stockholmarna visste uppenbarligen inte till sig över hur snabbt de skulle kunna få vara en del av det värmländska kulturarvet – helst reden i gryningen.

– Amatörer, suckade jag och njöt en smula av tanken att Värmland fullständigt körde över Djurgården den här veckan på ett sätt man knappt sett sedan 1998 när Färjestad förödmjukade Djurgårdens håkkylag i Globen.

Det är sådana tankar man kan ha en 28-graders majdag på kungliga Djurgården.

– Amatörer, flinade jag och omgrupperade mig och åkte istället vidare till Thielska Galleriet lite längre ut på Djurgården och där var det lugnare.

Där var det inte Munkforsingarna och Hammaröborna som lite stillsamt invaderat utan Arvikabohemerna.

Nu var inte orsaken till lugnet att det var Arvika och Racken som tagit över, utan snarare det faktumet att utställningen om Rackenkonstnärerna har hållit på sen 17 februari.

Jag hade läst en sak om att Rackenuställningen var fantastisk och att konstnärerna var Japaninspirerared och att de utvecklade svenskt konstliv vid sjön Racken utanför Arvika. Jag noterade att Maja Fjaestad inte ens nämndes, så jag var lite småsur, men det visade sig att artikelförfattaren var en ensam mansgrisig liten mini-Horace, för Maja Fjaestad dominerade ju utställningen totalt.

Det var fantastiskt att se hur hennes stil flöt ihop med de japanska inspirationskällornas.

Stor konst. Stor känsla. Stor användbarhet.

Någon timma senare glider jag in lite elegant och diskret på Liljevalchs och köerna har tunnats ut något. Lerins utställning är enorm. Det mesta har jag sett förr på Sandgrund och det finns verkligen ingenting bättre än att se tanter – Stockholmska tanter den här gången – stå i varje skrymsle och titta på de bedårande och en smula homoerotiska bilderna av båtar och sjömän.

Tantsnusk på en mycket hög nivå.

Men de är de stora målningarna av förstörda städer i Syrien som intelligentian lägger sina pannor i blöt och dubbla veck inför i sin iver att försöka analysera. Alla vill diskutera ifall Lerin verkligen varit i Syrien och målat.

– Google, tänker jag, men säger ingenting. Google eller Rapport. Mer behöver inte en man med fotografiskt minne och en känsla för tanter.

– Men är det inte lite problematiskt med att måla sönderfallet i Syrien med samma estetik som en bensinmack i Munkfors, säger någon.

– Nej, säger jag.

Nej, en ros är en ros om än i sprucket krus och Lerin är Lerin även i helvetet mellan Jerusalem och Damaskus.

– Intressant, du menar att han skildrar det inre sönderfallet i krigets yttre skepnad, svarar mannen.

– Jag vet inte vad jag menar, svarar jag och går därifrån.

Men det som jag tror väcker allra störst uppmärksamhet är Lerins tre väggar stora tavla av en bokhylla. 25 meter tavla. Det är en bild av det totala vansinnet. Inte en enda besökare kan annat än att totalt kapitulera inför den ambitionen och den närmast autistiska förmågan att slutföra ett oändligt projekt. Den finns i rummet längst inne. Efter det är publiken totalt besegrad. Det finns inte en tant som inte suckar lystet och en smula uppgivet men helkroppsligt rodnande.

Jag gör samma sak och tänker att jag äntligen lärt mig att bejaka min inre tant, som E.L. James skulle uttryckt det.

Jag går därifrån och tänker att Lerin gamle pojkvän Yngve Henriksen kanske uttryckte det allra bäst:

– Lars har en fantastisk blick för det som inte syns.

Lerin själv säger att han nu hoppas kunna återvända till sina första bilder, med Värmland och ”kor och tanter som hugger ved”. Han säger det i Stockholmstidning. Jag tror folk blir glada över det beskedet. Tanter. Ständigt dessa tanter.

Lerin utställning pågår till september. Den är fantastisk. (Förlåt för den där sista meningen, Lars, jag ska aldrig göra om det. Eller se det inte som beröm, det är mera konsumentupplysning.)

  • LASSE ANRELL

Veckans musik

Sveriges trevligaste musikpodd Haverikommission med Annah Björk och mig fyllde ett år den här veckan med ett födelsedagsavsnitt om Benjamin Ingrossos kropp, Gessles VM-låt och Hov1:s texter.

Lyssna här: https://www.acast.com/haverikommissionen/ettarsjubileum