2018-05-12 06:00

2018-05-12 07:05

Persbrandt glömde visst bort Lerins egna tavlor...

KRÖNIKA: LASSE ANRELL

Jag tillbringade 13 timmar mitt inne i Mikael Persbrandts huvud – från Stockholm till Sandgrund – häromveckan och det var väl på det hela taget en alldeles omtumlande upplevelse.

Jag tröskade igenom hans memoarer som ljudbok. Texten är skriven av den etablerade författaren Carl Johan Vallgren (Den vidunderliga kärlekens historia) och jag antar att han intervjuat Persbrandt och sen snyggat till. Ungefär som David Lagercrantz gjorde med Zlatan.

”så som jag minns det” heter den. Med enbart små bokstäver, så där som om den vill kokettera med att det inte är så himla storvulet. Ett slags tillkämpad, men ändå förtjusande, ödmjukhet mitt i den i sig självmedvetna memoarbranschen.

Nu har den alltså kommit som ljudbok. Persbrandt läser själv. Och nu har de små bokstäverna har tagit slut. Persbrandt t o l k a r sig själv. Det måste vara en våt dröm för varje sann skådespelare att få sitta några dagar i en studio och tolka och snygga till och förstärka och få det hela exakt så som man vill.

Att – så att säga – upplyfta sitt liv till ett slags konst; det är inte illa för en enkel kille från förorten.

Jag lyssnar mycket på ljudböcker.

Men jag måste ändå slå fast att det här är den bästa ljudboken jag hört. Överlägset. Han har en sådan sanslös förmåga att få varje mening att verka livsviktig. Det var omöjligt att sluta lyssna, det var omöjligt att börja tänka på något annat, som att det ser ut att bli regn och snart måste man nog börja fundera på vad man ska laga till middag och frågan är om det inte vore gott med blodpudding i dag istället för köttfärssås.

Det var till och med omöjligt att somna till lite diskret, trots att jag satt på ett vansinnigt sövande tåg mellan Karlstad och Stockholm när jag började lyssna.

Sex timmar första dagen. Sex timmar andra dagen. Inte en svacka. Förtalade han inte nationalklenoder som Jan Malmsjö kunde han alldeles strålande håna Felix Herngren som regissör. Det fanns knappt en kollega i den svenska skådespelerivärlden som var värd en endaste sketen biroll.

Han läste verkligen som en Gud, tänkte jag.

Den skrivna texten, som jag läst lite av också, var underhållande men knappast särskilt litterär och kvalitativ. I Persbrandts egen mun förvandlades den däremot till konst. Blir inte det här Årets Ljudbok är det bara löjligt, tänkte jag. Say no more.

Det är mycket knark.

Väldigt mycket knark.

Jag tror att han ljuger en hel del om sina roller och bråk med kollegor, men när det gäller knarket kan han knappast ljuga eller ställa sig i bättre dager, för här är det ett totalt nedstigande i dödsriket varje gång.

Under sista tredjedelen av boken får han dessutom en förtjusande självömkande ton i sitt inläsande. Som om han börjar bli så himla vansinnigt nöjd med sig själv för att han faktiskt tagit tag i sitt liv. Det är som om han sitter och tittar på sig själv och konstaterar att det där gjorde du väldigt bra, Micke. Trots att du ställt till det som fan för dina kvinnor och för dina barn.

Jag älskar den gräsliga gestaltningen.

Plötsligt börjar jag tänka på att han låter som berättaren i Lars Ahlins ”Kommer hem och är snäll” – ni vet den om den envetne knegaren som super till lite för ofta, men ändå tar med sig en påse äpplen till frugan. Kommer hem och är lite snäll – och mycket självömkande.

Persbrandt har det tonläget. Irriterande och fantastiskt. Han ä r Lars Ahlins sorgliga figur. Så googlar jag Persbrandt och ser att hand faktiskt läst in den storyn. Han gjorde det 2005. Och faktiskt – han låter exakt så här. Samma tycka-synd-om. Samma hukande och hulkande mansfigur.

Det är förbanne mig stor – om än kanske ofrivillig – konst.

Fantastiska scener i boken är när han står utanför sitt ex Marie Bonnevies dörr och hör genom brevnedkastet att hon och hans rival Fredrik Skavlan pratar och gullar och Persbrandt gråter och vrålar. Eller när han ska fira vit jul med Sanna Lundell. Löjligt, tycker hans egen mamma och tar med sig rödtjut så att hon och sonen ska slippa fira en tråkig vit jul. Tragiskt – men stor gestaltning.

Mer tragikomiskt är det kanske att höra hur dålig han är på att prata engelska. Man förstår verkligen varför den stora skådespelaren misslyckats med en internationell karriär – trots att han velat så himla gärna.

Lite gulligt talande är också hans sätt att skildra sin medverkan i Lars Lerins tv-succé ”Vänligen Lars Lerin”.

– Lerin är ett väsen och Junior är ett yrväder från Brasilien, beskriver han.

Yrväder? Ett ord man inte hört sedan Laila Westersunds dagar.

Sen berättar han om att han också fick ställa ut sina tavlor på Sandgrund. Och slog besöksrekord. Långa, långa köer.

”80 000 människor kom för att se min utställning den sommaren”, skriver han löddrigt.

Nåja, Mikael. En eller annan kom väl för att i all hast titta till Lerins målningar i den stora utställningshallen också? Ett väsen visserligen – men en eller annan tavla fanns väl kvar...?

Jag tröskade igenom hans memoarer som ljudbok. Texten är skriven av den etablerade författaren Carl Johan Vallgren (Den vidunderliga kärlekens historia) och jag antar att han intervjuat Persbrandt och sen snyggat till. Ungefär som David Lagercrantz gjorde med Zlatan.

”så som jag minns det” heter den. Med enbart små bokstäver, så där som om den vill kokettera med att det inte är så himla storvulet. Ett slags tillkämpad, men ändå förtjusande, ödmjukhet mitt i den i sig självmedvetna memoarbranschen.

Nu har den alltså kommit som ljudbok. Persbrandt läser själv. Och nu har de små bokstäverna har tagit slut. Persbrandt t o l k a r sig själv. Det måste vara en våt dröm för varje sann skådespelare att få sitta några dagar i en studio och tolka och snygga till och förstärka och få det hela exakt så som man vill.

Att – så att säga – upplyfta sitt liv till ett slags konst; det är inte illa för en enkel kille från förorten.

Jag lyssnar mycket på ljudböcker.

Men jag måste ändå slå fast att det här är den bästa ljudboken jag hört. Överlägset. Han har en sådan sanslös förmåga att få varje mening att verka livsviktig. Det var omöjligt att sluta lyssna, det var omöjligt att börja tänka på något annat, som att det ser ut att bli regn och snart måste man nog börja fundera på vad man ska laga till middag och frågan är om det inte vore gott med blodpudding i dag istället för köttfärssås.

Det var till och med omöjligt att somna till lite diskret, trots att jag satt på ett vansinnigt sövande tåg mellan Karlstad och Stockholm när jag började lyssna.

Sex timmar första dagen. Sex timmar andra dagen. Inte en svacka. Förtalade han inte nationalklenoder som Jan Malmsjö kunde han alldeles strålande håna Felix Herngren som regissör. Det fanns knappt en kollega i den svenska skådespelerivärlden som var värd en endaste sketen biroll.

Han läste verkligen som en Gud, tänkte jag.

Den skrivna texten, som jag läst lite av också, var underhållande men knappast särskilt litterär och kvalitativ. I Persbrandts egen mun förvandlades den däremot till konst. Blir inte det här Årets Ljudbok är det bara löjligt, tänkte jag. Say no more.

Det är mycket knark.

Väldigt mycket knark.

Jag tror att han ljuger en hel del om sina roller och bråk med kollegor, men när det gäller knarket kan han knappast ljuga eller ställa sig i bättre dager, för här är det ett totalt nedstigande i dödsriket varje gång.

Under sista tredjedelen av boken får han dessutom en förtjusande självömkande ton i sitt inläsande. Som om han börjar bli så himla vansinnigt nöjd med sig själv för att han faktiskt tagit tag i sitt liv. Det är som om han sitter och tittar på sig själv och konstaterar att det där gjorde du väldigt bra, Micke. Trots att du ställt till det som fan för dina kvinnor och för dina barn.

Jag älskar den gräsliga gestaltningen.

Plötsligt börjar jag tänka på att han låter som berättaren i Lars Ahlins ”Kommer hem och är snäll” – ni vet den om den envetne knegaren som super till lite för ofta, men ändå tar med sig en påse äpplen till frugan. Kommer hem och är lite snäll – och mycket självömkande.

Persbrandt har det tonläget. Irriterande och fantastiskt. Han ä r Lars Ahlins sorgliga figur. Så googlar jag Persbrandt och ser att hand faktiskt läst in den storyn. Han gjorde det 2005. Och faktiskt – han låter exakt så här. Samma tycka-synd-om. Samma hukande och hulkande mansfigur.

Det är förbanne mig stor – om än kanske ofrivillig – konst.

Fantastiska scener i boken är när han står utanför sitt ex Marie Bonnevies dörr och hör genom brevnedkastet att hon och hans rival Fredrik Skavlan pratar och gullar och Persbrandt gråter och vrålar. Eller när han ska fira vit jul med Sanna Lundell. Löjligt, tycker hans egen mamma och tar med sig rödtjut så att hon och sonen ska slippa fira en tråkig vit jul. Tragiskt – men stor gestaltning.

Mer tragikomiskt är det kanske att höra hur dålig han är på att prata engelska. Man förstår verkligen varför den stora skådespelaren misslyckats med en internationell karriär – trots att han velat så himla gärna.

Lite gulligt talande är också hans sätt att skildra sin medverkan i Lars Lerins tv-succé ”Vänligen Lars Lerin”.

– Lerin är ett väsen och Junior är ett yrväder från Brasilien, beskriver han.

Yrväder? Ett ord man inte hört sedan Laila Westersunds dagar.

Sen berättar han om att han också fick ställa ut sina tavlor på Sandgrund. Och slog besöksrekord. Långa, långa köer.

”80 000 människor kom för att se min utställning den sommaren”, skriver han löddrigt.

Nåja, Mikael. En eller annan kom väl för att i all hast titta till Lerins målningar i den stora utställningshallen också? Ett väsen visserligen – men en eller annan tavla fanns väl kvar...?

  • Lasse Anrell

Veckans musik

Azerbajdzjans låt i Mello gick inte till final. Kan det ha berott på att den lät som en exakt kopia av Karlstads diskostorheter Da Buzz – tio år för sent?