2017-11-11 06:00

2017-11-11 06:00

Böcker, bilder och boxplay

ANRELL

Jag har varit på turné för att prata om min nya bok ”Mitt Värmland” och jag måste ju säga att det har varit ganska heta tillställningar. Jag rodnar bara jag tänker på det.

På några ställen i Arvika signerade jag böcker och pratade och efteråt kom arrangörer fram och gav mig handskrivna papperslappar.

Det stod mobilnummer och namn på dem. Kvinnonamn. Jag kände igen åtminstone två av namnen för det var kvinnor som varit framme och pratat lite och fått böcker signerade.

Det var kvinnor någonstans runt 75 plus. Bedårande damer av värmländsk karaktär. De rodnade inte utan samtalade stadigt och självklart. Sedan gav de sitt nummer diskret till kvällens arrangör. Jag vågade inte ringa - man är ju ändå gift - men det borde jag kanske ha gjort. Tänk så många trevliga kaffestunder jag missade.

Eller värre.

Men i dessa svåra tider vill jag verkligen poängtera att de inte skickade några dickpics eller så. Absolut inte.


I Arvika berättade jag en story om en annan kväll där när jag var och handlade på Konsum Palmviken och en man stirrade på mig i kön till kassan. Jag hade varit med i tv dagarna före. Den paranta mannen stirrade på mig hela tiden, men så när jag betalat och stod och packade ner mina varor kom han fram och ställde sig en halv meter ifrån mig och såg mig djupt in i ögonen. Det var nästan lite #metoo-känsla. Jag kände att min integritet hotades en smula.

– Jag tyckte att jag kände igen dej, sa han.

– Kände igen, pep jag försiktigt.

– Ja, jag trodde ett tag att du var han den där Arnell på tv.

– Jaha...

– Ja, jag trodde det ett tag, men nu ser jag ju att det inte är du.

Nä. Man åldras ganska snabbt i tv-miljön, tänkte jag. Och då är man ju ingen Timell eller Kronér, direkt.

Jag hade fotutställning i Arvika också. En underbar tillställning, om man får säga så själv. Det var på Galleri Pi som drivs av den legendariska Per-Inge Fridlund som en gång var chef för Rackstadmuséet och både Årets Värmlänning och hedersdoktor i Karlstad.

Så det så.


Att han villa ha vernissage och visa mina bilder från boken var ju vansinnigt smickrande. I somras hade han en utställning med Liss Eriksson (en av de stora i svenskt 1900-tal) och att få komma efter det smickrade ju upp min fåfänga till oanade höjder.

Det blev en rasande fin vernissage med massor av trevligt folk och det enda vi egentligen inte riktigt visste hur vi skulle hantera var hur mycket bilderna skulle kosta.

– Ja, det är ju Arvika, det går inte att ha några Stockholmspriser här, sa Per-Inge.

– Nää..., pep jag igen.

– Nej.

– Ja, jag har ju haft ett par utställningar i Stockholm på ett litet ställe på Söder och där tog dom tusen kronor, sa jag försiktigt.

– Jaha, ja, det är alldeles för billigt.

– Billigt?

– Ja, 3 000 ska dom kosta här.


Per-Inge var mycket tydligt. Jag andades in försiktigt. Stockholmspriser var inte att tänka på. Det är det jag alltid sagt, tänkte jag. Jante är begravd i Arvika och Jante finns inte Värmland (bortsett från i Forshaga, om man får tro Stefan Holm) och mig veterligen är Värmland och Skåne de enda platserna i landet där man inte bryr sig ett spår om vad 08:or tycker eller bestämmer. Eller har komplex mot.

– 3 000 blir bra, svarade jag och log inombords.

Lite smickrad var jag ju. Eller mycket.

Sen var jag i Löfbergs Arena och pratade ihop med Perra Johnsson och vi analyserade Färjestads chanser att gå till SM-final igen och tyckte nog att de är ganska stora och det tyckte även Håkan Loob som anslöt.

Perra hade väl mer uppsikt över hur det gick för Brynäs i någon obskyr match i Gävle. De vann och Perra andades ut och viskade till mig...

– Skönt, då slipper man ett samtal därifrån i kväll i alla fall.

För sådan är Perras situation; alla lag med problem i allsvenskan och SHL vet att Perra är den man ska ringa när allt kört fast. Smickrande, men jobbigt för en man som måste flytta till någon vansinnigt tråkig plats en hel vinter istället för att gå hemma och mysa och spela skivor inne på sitt rum.

SM-final mot Djurgården vore kul, var vi båda eniga om.


Det är ju en svensk tradition av Guds nåde. Då får de damma av Greger Arthursson. Eller ja, han var redan avdammad. Han var den första jag stötte på i katakomberna i arenan. Jobbar med ungdomshockey nu. Såg oförskämt fräsch ut. Mina Djurgårdsvänner drömmer fortfarande mardrömmar om Greger 1998 i Globen och vaknar kallsvettiga och gråter på nätterna. Greger Arthursson - där kan man tala om ett 08-komplex.

– Minns du vad Per Bäckman sa till dej när han tog över Färjestad en gång och hade synpunkter på ditt försvarsspel, frågade jag Håkan Loob.

– Nej, jag har aldrig spelat försvarsspel, svarade Loob snabbt.

Alla skrattade. Mest jag.

– Han sa ”Varför ska Loob spela boxplay? Har du sett honom täcka skott nån gång? Han lyfter ju bara på benet som en tupp.”

Loob log.
 

VECKANS MUSIK: Melissa Horns tredje utsålda solokonsert på Cirkus i Stockholm var fullständigt magisk. Ibland tror jag att hon är vår största artist just nu.

På några ställen i Arvika signerade jag böcker och pratade och efteråt kom arrangörer fram och gav mig handskrivna papperslappar.

Det stod mobilnummer och namn på dem. Kvinnonamn. Jag kände igen åtminstone två av namnen för det var kvinnor som varit framme och pratat lite och fått böcker signerade.

Det var kvinnor någonstans runt 75 plus. Bedårande damer av värmländsk karaktär. De rodnade inte utan samtalade stadigt och självklart. Sedan gav de sitt nummer diskret till kvällens arrangör. Jag vågade inte ringa - man är ju ändå gift - men det borde jag kanske ha gjort. Tänk så många trevliga kaffestunder jag missade.

Eller värre.

Men i dessa svåra tider vill jag verkligen poängtera att de inte skickade några dickpics eller så. Absolut inte.


I Arvika berättade jag en story om en annan kväll där när jag var och handlade på Konsum Palmviken och en man stirrade på mig i kön till kassan. Jag hade varit med i tv dagarna före. Den paranta mannen stirrade på mig hela tiden, men så när jag betalat och stod och packade ner mina varor kom han fram och ställde sig en halv meter ifrån mig och såg mig djupt in i ögonen. Det var nästan lite #metoo-känsla. Jag kände att min integritet hotades en smula.

– Jag tyckte att jag kände igen dej, sa han.

– Kände igen, pep jag försiktigt.

– Ja, jag trodde ett tag att du var han den där Arnell på tv.

– Jaha...

– Ja, jag trodde det ett tag, men nu ser jag ju att det inte är du.

Nä. Man åldras ganska snabbt i tv-miljön, tänkte jag. Och då är man ju ingen Timell eller Kronér, direkt.

Jag hade fotutställning i Arvika också. En underbar tillställning, om man får säga så själv. Det var på Galleri Pi som drivs av den legendariska Per-Inge Fridlund som en gång var chef för Rackstadmuséet och både Årets Värmlänning och hedersdoktor i Karlstad.

Så det så.


Att han villa ha vernissage och visa mina bilder från boken var ju vansinnigt smickrande. I somras hade han en utställning med Liss Eriksson (en av de stora i svenskt 1900-tal) och att få komma efter det smickrade ju upp min fåfänga till oanade höjder.

Det blev en rasande fin vernissage med massor av trevligt folk och det enda vi egentligen inte riktigt visste hur vi skulle hantera var hur mycket bilderna skulle kosta.

– Ja, det är ju Arvika, det går inte att ha några Stockholmspriser här, sa Per-Inge.

– Nää..., pep jag igen.

– Nej.

– Ja, jag har ju haft ett par utställningar i Stockholm på ett litet ställe på Söder och där tog dom tusen kronor, sa jag försiktigt.

– Jaha, ja, det är alldeles för billigt.

– Billigt?

– Ja, 3 000 ska dom kosta här.


Per-Inge var mycket tydligt. Jag andades in försiktigt. Stockholmspriser var inte att tänka på. Det är det jag alltid sagt, tänkte jag. Jante är begravd i Arvika och Jante finns inte Värmland (bortsett från i Forshaga, om man får tro Stefan Holm) och mig veterligen är Värmland och Skåne de enda platserna i landet där man inte bryr sig ett spår om vad 08:or tycker eller bestämmer. Eller har komplex mot.

– 3 000 blir bra, svarade jag och log inombords.

Lite smickrad var jag ju. Eller mycket.

Sen var jag i Löfbergs Arena och pratade ihop med Perra Johnsson och vi analyserade Färjestads chanser att gå till SM-final igen och tyckte nog att de är ganska stora och det tyckte även Håkan Loob som anslöt.

Perra hade väl mer uppsikt över hur det gick för Brynäs i någon obskyr match i Gävle. De vann och Perra andades ut och viskade till mig...

– Skönt, då slipper man ett samtal därifrån i kväll i alla fall.

För sådan är Perras situation; alla lag med problem i allsvenskan och SHL vet att Perra är den man ska ringa när allt kört fast. Smickrande, men jobbigt för en man som måste flytta till någon vansinnigt tråkig plats en hel vinter istället för att gå hemma och mysa och spela skivor inne på sitt rum.

SM-final mot Djurgården vore kul, var vi båda eniga om.


Det är ju en svensk tradition av Guds nåde. Då får de damma av Greger Arthursson. Eller ja, han var redan avdammad. Han var den första jag stötte på i katakomberna i arenan. Jobbar med ungdomshockey nu. Såg oförskämt fräsch ut. Mina Djurgårdsvänner drömmer fortfarande mardrömmar om Greger 1998 i Globen och vaknar kallsvettiga och gråter på nätterna. Greger Arthursson - där kan man tala om ett 08-komplex.

– Minns du vad Per Bäckman sa till dej när han tog över Färjestad en gång och hade synpunkter på ditt försvarsspel, frågade jag Håkan Loob.

– Nej, jag har aldrig spelat försvarsspel, svarade Loob snabbt.

Alla skrattade. Mest jag.

– Han sa ”Varför ska Loob spela boxplay? Har du sett honom täcka skott nån gång? Han lyfter ju bara på benet som en tupp.”

Loob log.
 

VECKANS MUSIK: Melissa Horns tredje utsålda solokonsert på Cirkus i Stockholm var fullständigt magisk. Ibland tror jag att hon är vår största artist just nu.

  • Lasse Anrell