2015-10-17 06:00

2015-10-17 06:00

Utgrävning och häxjakt i förfallet kök

LASSE ANRELL

Häromdagen började jag tömma köket eftersom det sakta men säkert håller på att falla samman.

Lite som i en film om Pompeji.

Allt lossnar på det där sättet som lägenheter går sönder på när de bebotts av två barnfamiljer i rad med onödigt många söner som spelat fotboll, innebandy, basket och stundtals till och med hockey inomhus.

Plus jagat och slagits med varandra.

Livet kort sagt. Livet med söner.

Men ett fett banklån senare ska här renoveras.

Jag tömmer skåp och hyllor och hittar spännande saker. En tacosås som gick ut 2009 och en ansjovisburk som inte öppnats än men skulle konsumerats senast september 1999. Stabilt, med andra ord.

Jag hittar ett recept på chili con carne ur Expressen från 1986 som jag letat efter sen dess men lagat på fri hand åtminstone femhundraelva gånger.

Alltid med framgång. Alltid exakt, hur jag än gjorde.

Jag tömmer utrymmet ovanför kylskåpet och hittar flaskor som jag inte trodde existerade ens i fantasin.

En flaska vitt vin av märket IKEA som vi fick som inflyttningspresent 1996.

Stor ironi redan då. Odrucken.

Jag hittar en nyköpt flaska Strega. Italiensk likör. Underbart gul.

Utgrävningarna fortsätter. Hittar allra längst in en gammal flaska Strega.

Den är inte alls lika gul. Istället för gyllengul är den snarare pissgul.

Placerar flaskorna bredvid varandra. Förundrad.

Vad har hänt här? Korken är hermetiskt påskruvad. Någonting har hänt. Men vad?

Känner att de självklara att fråga är mina söner.

Vid tiden för när jag gärna drack Strega första varvet var de runt tonåren. Självklart ska jag fråga dem.

Tar en bild och skickar ett grupp-MMS.

”Håller ju på och rensar lite i skåpen. Vilken av sönerna erkänner sig skyldig till att Stregaflaskan längst inne i skåpet verkar innehålla typ 70 procent vatten...?”

Den äldste svarar ”Hahaha” lite nervöst efter bara några sekunder.

Den yngste – vi kan kalla honom Olle – svarar efter två minuter:

”Flera aspekter:

Ni har kvar sprit från 20 år sen...

Jag är skyldig tror jag. Jag gjorde en häxa (ironiskt eftersom strega betyder häxa på italienska) och Stregan förstörde allt. Minns det jävligt tydligt. Gick inte att dricka. Var i nian tror jag.”

Mellansonen svarar samtidigt:

”Jag har inte tagit nåt. Faktiskt har jag aldrig gjort något fel alls. Någonsin.”

Han tillägger en förfrågan om den gulare flaskan: ”Den högra, ska ni ha den eller kan man ta den?”

En sonhustru som är gravid och jobbar i det sociala med ensamkommande flyktingbarn ingriper i diskussionen:

”Den här konversationen har helt klart livat upp mitt tisdagsmöte.”

Jag svarar att jag också blivit upplivad och att jag bestämt fick ett litet tidningskåseri alldeles gratis.

Efter en timme svarar en annan sonhustru som utbildar sig till barnpsykolog:

”Oj vad tyst det blev efter när du skrev det där.”

Onekligen. Och helt gratis blev det väl inte.

En flaska Strega-likör, som helst ska avnjutas med krossad is istället för med ljummet vatten, kostade väl någonstans runt 60 spänn på den tiden. Vill minnas att jag köpte den taxfree i Milano efter en Europa-premiär med Frank Sinatra.

Jag bestämmer mig för att nöja mig med att konstatera att tiden går, även söner som snor ens sprit blir förhoppningsvis vuxna och inser att de allra flesta föräldrar inte har en aning om vad som händer i deras spritflaskor förrän kanske 15-20 senare och då spelar det väl inte så stor roll.

Jag tar ett stilleben med de två flaskorna och ett foto på sönerna från den stora oskuldsfullhetens period.

Några år senare gjorde de sina räder i barskåpet.

Nu har de egna barn och får väl hålla ordning på sina häxor själva.

Kanske ska jag göra en räd i deras barskåp nästa gång jag är barnvakt. Tjoho.

Sensmoralen? Tja, kanske den att man alltid ska erkänna sina brott.

Åtminstone 20 år senare...

 

VECKANS MUSIK: Gustaf Sjökvists kammarkörs ”Kärlekens tid” är odiskutabelt årets vackraste album. Odiskutabelt.

Lite som i en film om Pompeji.

Allt lossnar på det där sättet som lägenheter går sönder på när de bebotts av två barnfamiljer i rad med onödigt många söner som spelat fotboll, innebandy, basket och stundtals till och med hockey inomhus.

Plus jagat och slagits med varandra.

Livet kort sagt. Livet med söner.

Men ett fett banklån senare ska här renoveras.

Jag tömmer skåp och hyllor och hittar spännande saker. En tacosås som gick ut 2009 och en ansjovisburk som inte öppnats än men skulle konsumerats senast september 1999. Stabilt, med andra ord.

Jag hittar ett recept på chili con carne ur Expressen från 1986 som jag letat efter sen dess men lagat på fri hand åtminstone femhundraelva gånger.

Alltid med framgång. Alltid exakt, hur jag än gjorde.

Jag tömmer utrymmet ovanför kylskåpet och hittar flaskor som jag inte trodde existerade ens i fantasin.

En flaska vitt vin av märket IKEA som vi fick som inflyttningspresent 1996.

Stor ironi redan då. Odrucken.

Jag hittar en nyköpt flaska Strega. Italiensk likör. Underbart gul.

Utgrävningarna fortsätter. Hittar allra längst in en gammal flaska Strega.

Den är inte alls lika gul. Istället för gyllengul är den snarare pissgul.

Placerar flaskorna bredvid varandra. Förundrad.

Vad har hänt här? Korken är hermetiskt påskruvad. Någonting har hänt. Men vad?

Känner att de självklara att fråga är mina söner.

Vid tiden för när jag gärna drack Strega första varvet var de runt tonåren. Självklart ska jag fråga dem.

Tar en bild och skickar ett grupp-MMS.

”Håller ju på och rensar lite i skåpen. Vilken av sönerna erkänner sig skyldig till att Stregaflaskan längst inne i skåpet verkar innehålla typ 70 procent vatten...?”

Den äldste svarar ”Hahaha” lite nervöst efter bara några sekunder.

Den yngste – vi kan kalla honom Olle – svarar efter två minuter:

”Flera aspekter:

Ni har kvar sprit från 20 år sen...

Jag är skyldig tror jag. Jag gjorde en häxa (ironiskt eftersom strega betyder häxa på italienska) och Stregan förstörde allt. Minns det jävligt tydligt. Gick inte att dricka. Var i nian tror jag.”

Mellansonen svarar samtidigt:

”Jag har inte tagit nåt. Faktiskt har jag aldrig gjort något fel alls. Någonsin.”

Han tillägger en förfrågan om den gulare flaskan: ”Den högra, ska ni ha den eller kan man ta den?”

En sonhustru som är gravid och jobbar i det sociala med ensamkommande flyktingbarn ingriper i diskussionen:

”Den här konversationen har helt klart livat upp mitt tisdagsmöte.”

Jag svarar att jag också blivit upplivad och att jag bestämt fick ett litet tidningskåseri alldeles gratis.

Efter en timme svarar en annan sonhustru som utbildar sig till barnpsykolog:

”Oj vad tyst det blev efter när du skrev det där.”

Onekligen. Och helt gratis blev det väl inte.

En flaska Strega-likör, som helst ska avnjutas med krossad is istället för med ljummet vatten, kostade väl någonstans runt 60 spänn på den tiden. Vill minnas att jag köpte den taxfree i Milano efter en Europa-premiär med Frank Sinatra.

Jag bestämmer mig för att nöja mig med att konstatera att tiden går, även söner som snor ens sprit blir förhoppningsvis vuxna och inser att de allra flesta föräldrar inte har en aning om vad som händer i deras spritflaskor förrän kanske 15-20 senare och då spelar det väl inte så stor roll.

Jag tar ett stilleben med de två flaskorna och ett foto på sönerna från den stora oskuldsfullhetens period.

Några år senare gjorde de sina räder i barskåpet.

Nu har de egna barn och får väl hålla ordning på sina häxor själva.

Kanske ska jag göra en räd i deras barskåp nästa gång jag är barnvakt. Tjoho.

Sensmoralen? Tja, kanske den att man alltid ska erkänna sina brott.

Åtminstone 20 år senare...

 

VECKANS MUSIK: Gustaf Sjökvists kammarkörs ”Kärlekens tid” är odiskutabelt årets vackraste album. Odiskutabelt.