2015-10-03 06:00

2015-10-03 10:21

Ett antal kaffetårar senare möttes vi igen...

KRÖNIKA

Jag tänker ibland att jag skulle kunna leva på nävgröt med fläsk och Arvika grevé.

Det vore inte nyttigt, men det vore en närmast erotisk njutning, brukade jag tycka. Sen la någon klantskalle ner Arvika grevé. Och nävgröt med fläsk kan man bara få en gång om året i Brunskog så sen dess har jag fått söka min erotiska njutning på annat håll.

Jag tänkte på det när jag i förra veckan var jag inbjuden till Rottneros.

Det var gräddan av Värmland - och lilla jag.

Jag var inbjuden för att sitta i en panel som skulle prata om vikten av att vara lojal mot det lokala; företag, människor, landskap. Det gjorde jag gärna. Jag är mycket lokallojal.

I min panel satt landshövdingen Kenneth Johansson och handelskammarens Frida Johansson. Frida konstaterade direkt att eftersom de båda representerade Värmland så hade de kommit fram till att de kunde skylla allt på mig som kom från storstan.

Det fick de gärna göra.

Jag svarade:

–Jag vill poängtera att det finns mycket fint folk här i dag, många fina titlar, landshövdingar, VD:ar och annat löst folk, men det finns bara en här som är ambassadör. ”Ambassadör emeritus”, dessutom. Och för Arvika. Och den personen är jag.

Det fick tyst på dem. Där satte jag mig i respekt direkt. Jag har alltid noterat att det ofta räcker med att säga att man representerar Arvika så brukar folk bli lite förvirrade. En som åkt Kyrkogatan och Järnvägsgatan runt-runt en lördagskväll med nervevade fönster och bastung musik pumpandes och ändå överlevt är inte rädd ens för landshövdingar.

Och definitivt inte för handelskammaren.

Vi blev dock ganska sams i vår lilla panel. Det var rasande trevligt.

Vi tyckte verkligen att man ska handla lokalt. Det skapas massor av fantastiska varor och tjänster och ostar och hamburgare och annat smaskens i Värmland.

Jag måste medge att jag var lite rädd för att träffa en av initiativtagarna, Kathrine Löfberg, styrelseboss i Löfbergs kafferosteri.

En riktig höjdare. Kvinnan bakom de flesta kaffetårar i Sverige.


En gång skrev jag en lätt slängig krönika i Aftonbladets rosa sidor efter en hockeymatch och något tjafs med lila tröjor och fick till något om att Karlstads hockeylag mest verkade vara en dålig ursäkt för att sälja mediokert kaffe.

Jag skrev så på den tiden. En kontroversiell åsikt var bättre än ingen åsikt alls.

Jag träffade en parant kvinna i Löfbergs arenas styrelsekorridorer lite senare och hon väste förtjusande men tydligt markerande att hon var rätt missnöjd med min formulering och det var väl inte utan att jag förstod henne lite; jag gillar ju en hel del av Löfbergs kaffesorter, Särskilt Magnifika.

–Var det du som var så arg på mej en gång för en sak jag skrev om ert kaffe, frågade jag nu med ett så vänt leende jag kunde komma på.

–Näää, det kan jag inte påminna mig, svarade hon med minst lika förtjusande leende.

Lite senare på eftermiddagen kom hon ändå fram och berättade att det nog trots allt var hon som hade träffat mig den gången och sagt vad hon tyckte.

Sen konstaterade vi tillsammans att det var länge sen och att ingen var arg längre. Kanske var det min titel som ambassadör som fått henne att bli lite mildare till sinnet. Jag tror det.


Jag berättade en annan story, apropå lokal lojal-temat.

–Det här var i början på 2000-talet, när Färjestad och Djurgården var dominanterna i svensk hockey och alltid slogs om SM-guldet. Djurgårdens hårdföra supportrar hade retat upp sig på mej och ville ha mig avsatt som hockeykrönikör. De ansåg att Aftonbladet var en Stockholmstidning och därmed borde vara lojal mot lokala lag, i alla fall om det hette Djurgården.

Dom skulle göra en uppvaktning hos Aftonbladets ledning om att sparka mig som ansågs för Färjestadvänlig (dom skulle bara veta, tänkte jag, jag stod i Färjestads klack redan som 8-åring). När dom kom till Aftonbladets redaktion vid Globen råkade jag vara där. Jag tog leende emot de hotfulla och adrenalinstinna männen och visade på chefsdörrarna.

Jag sa:

–Det är bara chefredaktörerna som kan avsätta mig. Aftonbladet har två. Anders Gerdin och Rolf Alsing. Prata med dom. Den ena är från Munkfors, den andra är från Karlstad. Lycka till!

Sen gick jag odrägligt leende därifrån.

Det vore inte nyttigt, men det vore en närmast erotisk njutning, brukade jag tycka. Sen la någon klantskalle ner Arvika grevé. Och nävgröt med fläsk kan man bara få en gång om året i Brunskog så sen dess har jag fått söka min erotiska njutning på annat håll.

Jag tänkte på det när jag i förra veckan var jag inbjuden till Rottneros.

Det var gräddan av Värmland - och lilla jag.

Jag var inbjuden för att sitta i en panel som skulle prata om vikten av att vara lojal mot det lokala; företag, människor, landskap. Det gjorde jag gärna. Jag är mycket lokallojal.

I min panel satt landshövdingen Kenneth Johansson och handelskammarens Frida Johansson. Frida konstaterade direkt att eftersom de båda representerade Värmland så hade de kommit fram till att de kunde skylla allt på mig som kom från storstan.

Det fick de gärna göra.

Jag svarade:

–Jag vill poängtera att det finns mycket fint folk här i dag, många fina titlar, landshövdingar, VD:ar och annat löst folk, men det finns bara en här som är ambassadör. ”Ambassadör emeritus”, dessutom. Och för Arvika. Och den personen är jag.

Det fick tyst på dem. Där satte jag mig i respekt direkt. Jag har alltid noterat att det ofta räcker med att säga att man representerar Arvika så brukar folk bli lite förvirrade. En som åkt Kyrkogatan och Järnvägsgatan runt-runt en lördagskväll med nervevade fönster och bastung musik pumpandes och ändå överlevt är inte rädd ens för landshövdingar.

Och definitivt inte för handelskammaren.

Vi blev dock ganska sams i vår lilla panel. Det var rasande trevligt.

Vi tyckte verkligen att man ska handla lokalt. Det skapas massor av fantastiska varor och tjänster och ostar och hamburgare och annat smaskens i Värmland.

Jag måste medge att jag var lite rädd för att träffa en av initiativtagarna, Kathrine Löfberg, styrelseboss i Löfbergs kafferosteri.

En riktig höjdare. Kvinnan bakom de flesta kaffetårar i Sverige.


En gång skrev jag en lätt slängig krönika i Aftonbladets rosa sidor efter en hockeymatch och något tjafs med lila tröjor och fick till något om att Karlstads hockeylag mest verkade vara en dålig ursäkt för att sälja mediokert kaffe.

Jag skrev så på den tiden. En kontroversiell åsikt var bättre än ingen åsikt alls.

Jag träffade en parant kvinna i Löfbergs arenas styrelsekorridorer lite senare och hon väste förtjusande men tydligt markerande att hon var rätt missnöjd med min formulering och det var väl inte utan att jag förstod henne lite; jag gillar ju en hel del av Löfbergs kaffesorter, Särskilt Magnifika.

–Var det du som var så arg på mej en gång för en sak jag skrev om ert kaffe, frågade jag nu med ett så vänt leende jag kunde komma på.

–Näää, det kan jag inte påminna mig, svarade hon med minst lika förtjusande leende.

Lite senare på eftermiddagen kom hon ändå fram och berättade att det nog trots allt var hon som hade träffat mig den gången och sagt vad hon tyckte.

Sen konstaterade vi tillsammans att det var länge sen och att ingen var arg längre. Kanske var det min titel som ambassadör som fått henne att bli lite mildare till sinnet. Jag tror det.


Jag berättade en annan story, apropå lokal lojal-temat.

–Det här var i början på 2000-talet, när Färjestad och Djurgården var dominanterna i svensk hockey och alltid slogs om SM-guldet. Djurgårdens hårdföra supportrar hade retat upp sig på mej och ville ha mig avsatt som hockeykrönikör. De ansåg att Aftonbladet var en Stockholmstidning och därmed borde vara lojal mot lokala lag, i alla fall om det hette Djurgården.

Dom skulle göra en uppvaktning hos Aftonbladets ledning om att sparka mig som ansågs för Färjestadvänlig (dom skulle bara veta, tänkte jag, jag stod i Färjestads klack redan som 8-åring). När dom kom till Aftonbladets redaktion vid Globen råkade jag vara där. Jag tog leende emot de hotfulla och adrenalinstinna männen och visade på chefsdörrarna.

Jag sa:

–Det är bara chefredaktörerna som kan avsätta mig. Aftonbladet har två. Anders Gerdin och Rolf Alsing. Prata med dom. Den ena är från Munkfors, den andra är från Karlstad. Lycka till!

Sen gick jag odrägligt leende därifrån.

Veckans musik

Ryan Adams version av Taylor Swifts "1989" är ju alldeles sanslöst bra.