2015-09-19 06:00

2015-09-19 06:00

Hämnden är ljuv, Peter Jihde...

Peter Jihde – ditt falska lilla stycke. Jag har alltid misstänkt att det var du. Nu vet jag. En dag kommer hämnden...

Jag vet inte om ni såg Nyhetsmorgon i TV4 i söndags. Gäster var Malou von Sivers och Peter Jihde som var ditbjudna för att prata om att kanalen fyller 25 år den här veckan. Varje morgon har olika programledare suttit och dryftat och försökt minnas och varit lite så där charmigt självgoda som bara vinnare får vara. Särskilt Steffo.

Jihde och Malou berättade om sina finaste minnen och Malou berättade om en klassisk intervju med Ingmar Bergman som för första och sista gången berättade om att han tänkte ta sitt liv innan han blev för sjuk och gaggig och framförallt innan hans inälvor blev för risiga. Han var, förstod man ju redan i hans memoarbok ”Laterna Magica”, ganska fixerad vid just sina inälvor.

Men vad berättade Peter Jihde? Vilket var hans finaste minne av de här 25 åren i TV4?

Jo, om en firmafest, typ 1997.

– Ååå, vem minns inte när Lasse Anrell kom till Centralbadet och var inne på festen i sju och en halv sekund och så åkte han rakt ner i polen och sen så åkte han hem. Swosh.

Sweet memories, Peter. Tack för det.

Han förstärkte ”rakt ner i polen”med en knytnäve i handflatan.

I onsdags – på själva 25-årsdagen – tog han med stigande förtjusning upp händelsen igen i Nyhetsmorgon.

Jag minns också den där kvällen. Jag var i toppform. Ett par glas vin före kalaset någonstans där vi samlats, gänget på Nyheterna där jag jobbade då som någon sorts chef. (Jag vet att det låter obegripligt, men jag var faktiskt någon sorts arbetsledare där över människor som Lotta Mossberg och Lasse Bengtsson, TV4 gjorde en del konstiga rekryteringar och jag var inte den märkligaste, så mycket kan jag säga. Jag var också domare i ett musikprogram som hette Sikta mot stjärnorna och var den tidens Idol, så ni fattar att det spretade. Men när det gällde musik fattade jag i alla fall vad jag pratade om. Det vill jag nog hävda. Dessutom var jag fisigare än Alexander Bard. Så det så.) Slut på världens längsta parantes.

Jag hade köpt en ny svart kostym i New York.

Snygg, tror jag. Slinkig. Gaydesign. Snofsig.

Jag hann bära den i exakt 7,5 sekunder plus förfest.

Sen kom ett gäng rusande. De var lika omoget i toppform som jag. Jag stod och pratade med en scripta som man alltid helst gjorde på TV4. De var som ett gäng packade högstadiekillar på skolresa.

Först i tjurrusningen var en fotograf. Det var det enda jag hann se. Jag hörde bara deras förtjusta vrål över ett anständigt byte. Sen lyftes mina ben. Någon räddade mitt huvud från att krossas i kakelgolvet – sen kastades jag i vattnet. Swosh.

Var det här kul?

Njää, det tyckte jag väl inte då. Men när jag såg Peter Jihdes guppande hårtofs och flinande förtjusning i TV4 i söndags tyckte jag plötsligt att det var värt det; han avslöjade ju att det var han som var en av de skyldiga, han avslöjade också att det fortfarande var det roligaste han haft på TV4, och han bäddade för den hämnd som jag här och nu kan lova kommer.

Snart har TV4 grandios 25-årsfest och då kommer min första chans.

Men om jag misslyckas där kommer det garanterat flera. Var så säker Jihde. Man får alltid en andra chans...

Hur det gick för mig?

Jo, precis som Jihde sa så lämnade jag festen efter 7,5 sekunder. En kostym som är dränkt i vatten blir inte bara förstörd för all framtid, den väger också typ 75 kilo.

Jag gick ut på Vasagatan och försökte stoppa en taxi men flera chafförer tittade på den där mannen som de vagt kände igen som den tidens Alexander Bard och som de utan att anstränga sig kunde se mest påminde om en dränkt katt.

Sen körde de vidare.

Till slut stannade en skumögd taxiförare och jag gled in i baksätet så diskret jag kunde. Plask, klaffs, sa det. Jag funderade på om jag skulle tömma mina skor, men jag avstod.

Föraren körde mig, fattade ingenting, men sannolikt upptäckte han senare att att hans baksäte var lika förstört som min kostym.

Han kan, som ett litet tips, skicka räkningen till Peter Jihde.

Jag vet inte om ni såg Nyhetsmorgon i TV4 i söndags. Gäster var Malou von Sivers och Peter Jihde som var ditbjudna för att prata om att kanalen fyller 25 år den här veckan. Varje morgon har olika programledare suttit och dryftat och försökt minnas och varit lite så där charmigt självgoda som bara vinnare får vara. Särskilt Steffo.

Jihde och Malou berättade om sina finaste minnen och Malou berättade om en klassisk intervju med Ingmar Bergman som för första och sista gången berättade om att han tänkte ta sitt liv innan han blev för sjuk och gaggig och framförallt innan hans inälvor blev för risiga. Han var, förstod man ju redan i hans memoarbok ”Laterna Magica”, ganska fixerad vid just sina inälvor.

Men vad berättade Peter Jihde? Vilket var hans finaste minne av de här 25 åren i TV4?

Jo, om en firmafest, typ 1997.

– Ååå, vem minns inte när Lasse Anrell kom till Centralbadet och var inne på festen i sju och en halv sekund och så åkte han rakt ner i polen och sen så åkte han hem. Swosh.

Sweet memories, Peter. Tack för det.

Han förstärkte ”rakt ner i polen”med en knytnäve i handflatan.

I onsdags – på själva 25-årsdagen – tog han med stigande förtjusning upp händelsen igen i Nyhetsmorgon.

Jag minns också den där kvällen. Jag var i toppform. Ett par glas vin före kalaset någonstans där vi samlats, gänget på Nyheterna där jag jobbade då som någon sorts chef. (Jag vet att det låter obegripligt, men jag var faktiskt någon sorts arbetsledare där över människor som Lotta Mossberg och Lasse Bengtsson, TV4 gjorde en del konstiga rekryteringar och jag var inte den märkligaste, så mycket kan jag säga. Jag var också domare i ett musikprogram som hette Sikta mot stjärnorna och var den tidens Idol, så ni fattar att det spretade. Men när det gällde musik fattade jag i alla fall vad jag pratade om. Det vill jag nog hävda. Dessutom var jag fisigare än Alexander Bard. Så det så.) Slut på världens längsta parantes.

Jag hade köpt en ny svart kostym i New York.

Snygg, tror jag. Slinkig. Gaydesign. Snofsig.

Jag hann bära den i exakt 7,5 sekunder plus förfest.

Sen kom ett gäng rusande. De var lika omoget i toppform som jag. Jag stod och pratade med en scripta som man alltid helst gjorde på TV4. De var som ett gäng packade högstadiekillar på skolresa.

Först i tjurrusningen var en fotograf. Det var det enda jag hann se. Jag hörde bara deras förtjusta vrål över ett anständigt byte. Sen lyftes mina ben. Någon räddade mitt huvud från att krossas i kakelgolvet – sen kastades jag i vattnet. Swosh.

Var det här kul?

Njää, det tyckte jag väl inte då. Men när jag såg Peter Jihdes guppande hårtofs och flinande förtjusning i TV4 i söndags tyckte jag plötsligt att det var värt det; han avslöjade ju att det var han som var en av de skyldiga, han avslöjade också att det fortfarande var det roligaste han haft på TV4, och han bäddade för den hämnd som jag här och nu kan lova kommer.

Snart har TV4 grandios 25-årsfest och då kommer min första chans.

Men om jag misslyckas där kommer det garanterat flera. Var så säker Jihde. Man får alltid en andra chans...

Hur det gick för mig?

Jo, precis som Jihde sa så lämnade jag festen efter 7,5 sekunder. En kostym som är dränkt i vatten blir inte bara förstörd för all framtid, den väger också typ 75 kilo.

Jag gick ut på Vasagatan och försökte stoppa en taxi men flera chafförer tittade på den där mannen som de vagt kände igen som den tidens Alexander Bard och som de utan att anstränga sig kunde se mest påminde om en dränkt katt.

Sen körde de vidare.

Till slut stannade en skumögd taxiförare och jag gled in i baksätet så diskret jag kunde. Plask, klaffs, sa det. Jag funderade på om jag skulle tömma mina skor, men jag avstod.

Föraren körde mig, fattade ingenting, men sannolikt upptäckte han senare att att hans baksäte var lika förstört som min kostym.

Han kan, som ett litet tips, skicka räkningen till Peter Jihde.

VECKANS TV

Vilket episkt fiasko TV 4:s flopp ”Spring!”blev när de försökte leka jakt i Karlstad i lördags samtidigt som hela stan djupt oroad undrade vem som mördat ett gammalt par på Hammarö. Stackars Tina Thörner!

Källa: