2015-06-13 06:00

2015-06-13 06:00

"Där stod jag med min apdyra biljett och hatade Milano"

KRÖNIKA

Det ska fan vara teaterpublik. Eller operagroupie – som jag.

Jag tror att jag kanske har nämnt mitt intresse – eller snarare kanske besatthet, för att tala klarspråk – av operan Lucia di Lammermoor av den grandiose italienaren Donizetti.

Jag berättade om hur jag utvecklat aspergerliknande fixering vid just den operan i SVT i ”Go´kväll”i vintras och sen dess har min mobil gått varm av folk som tycker att jag borde spärras in – alternativt få Stora journalistpriset.

2015 såg lovande ut.

Det fanns hur många bra föreställningar som helst att vallfärda till.

Men. Jag har inte haft något bra år som Lucia di Lammermoor-offer. Verkligen inte.

Det började med att jag köpte biljetter till operan i Zürich för att se den nya superstjärnan Sonya Yoncheva från Bulgarien som jag tidigare skrivit om här i NWT (hennes succé i Paris och nya feta skivkontrakt).


Så kollade jag hemsidan några dagar före premiären – då hade människan ställt in hela paketet och skrev att sen hon fick en son den 6 oktober kan hon inte längre sjunga Lucia di Lammermoor.

Hon klarar inte de speciella konstigheterna och höjdtonerna. Hon lägger ner.

Jo jo. Hela operavärlden låg öppen för henne. Feta gager, stora scener, stora konserter. ”En ny Maria Callas”.

Så kärar hon ner sig och skaffar barn och vips så har hon sabbat sin karriär.

Och hela min bokning låg som ett skämt och stirrade mot mig. Svindyr biljett. 1 500 spänn. Bokade flygbiljetter. Allt puts väck.

Men jag tog ny sats.

Diana Damrau heter världens bästa sopran i sin genre. Sanslöst bra. Mogen. Lika tekniskt skicklig som Joan Sutherland, Montserrat Caballé och Edita Gruberoba.

Jag var så sugen. Hon har en teknik som får hela universum att stanna upp.

Köpte biljett till världens mest klassiska operahus – La Scala i Milano – operan där de flesta kända operor hade sin urpremiär.

Historiskt mark.

Förra veckan var det dags.

Jag tittade lystet på min biljett som kostade lumpna 252 euro. Nästan 2 500 spänn. Perverst dyrt. Fyra hundra spänn var ”förköpsavgift”.

Ungefär lika mycket som själva biljetten kostar på operan i Göteborg eller Stockholm.

Men vaddå; det var världens bästa sångerska och en bra tenor på världens bästa opera.

Klart det skulle kosta.


Med skälvande ben
gick jag dit. Och ser en illavarslande giftgrön lapp på affischen.

Jag läser det jag på något sätt redan kände på mig: ”Rollen som Lucia Ashton sjungs i kväll inte av Diana Damrau som blivit sjuk. Hon ersätts med kort varsel av... bla bla bla.”

På hennes hemsida ser jag att hon drabbats av någonting som verkar vara ”akut öroninflammation”.

En barnsjukdom. Jo jo. In med ett rör i örat och kika lite och gråt ut. Inget konstigt. Lite penicillin – så tillbaka till förskolan om ett par dagar.

Där stod jag med min apdyra biljett och hatade Milano, hatade sopraner som inte håller ordning på sin hälsa och hatade en operakonst som har för dyra biljetter och för billiga ersättare.

Något tal om att få tillbaka pengarna var det inte.

Glöm det, grabben. Man köper en föreställning – inte en artist.

Jag hade lagt ut en bild på Facebook på hur trevligt jag skulle få. Några kommenterade hånfullt. Min vän (?) Sture skrev:

”Du är operans Rain Man. Han: Always pancakes on thursday. Du: Always Lucia di Lammermoor when opera.”

Jag insåg att han hade rätt. Jag var operans Rain Man. Och just nu var jag mycket olycklig och mycket fattig.

Men det är klart; jag gick ju in och såg ersättaren när jag ändå var där.

Elena Mosuc hette hon och ja, inte så pjåkig. Faktiskt var hon riktigt bra. Nästan alldeles underbar. Det var ju Lucia... Och Diana Damrau finns ju på skiva. Hela Lucia. Alldeles fantastiskt. Alldeles världsklass.

Jag bestämde mig dock för att ligga lite lågt en tid med dyra utrikesbiljetter till dyra stjärnor. Det höll en vecka.

I tisdags släppte de ju biljetterna till Paris, maj, 2016.

Då sjunger Diana Damrau igen. Vilken opera? Lucia di Lammermoor, tror jag visst att det var. Jag köpte fyra. Om hon är frisk då? Ingen aning. Ingen aning alls...


VECKANS MUSIK: Sonya Yonchevas debutalbum ”Paris, mon amour” på Spotify. Fransk. Mycket fransk. Kan inte bli trevligare än så. Inte på skiva.

Jag tror att jag kanske har nämnt mitt intresse – eller snarare kanske besatthet, för att tala klarspråk – av operan Lucia di Lammermoor av den grandiose italienaren Donizetti.

Jag berättade om hur jag utvecklat aspergerliknande fixering vid just den operan i SVT i ”Go´kväll”i vintras och sen dess har min mobil gått varm av folk som tycker att jag borde spärras in – alternativt få Stora journalistpriset.

2015 såg lovande ut.

Det fanns hur många bra föreställningar som helst att vallfärda till.

Men. Jag har inte haft något bra år som Lucia di Lammermoor-offer. Verkligen inte.

Det började med att jag köpte biljetter till operan i Zürich för att se den nya superstjärnan Sonya Yoncheva från Bulgarien som jag tidigare skrivit om här i NWT (hennes succé i Paris och nya feta skivkontrakt).


Så kollade jag hemsidan några dagar före premiären – då hade människan ställt in hela paketet och skrev att sen hon fick en son den 6 oktober kan hon inte längre sjunga Lucia di Lammermoor.

Hon klarar inte de speciella konstigheterna och höjdtonerna. Hon lägger ner.

Jo jo. Hela operavärlden låg öppen för henne. Feta gager, stora scener, stora konserter. ”En ny Maria Callas”.

Så kärar hon ner sig och skaffar barn och vips så har hon sabbat sin karriär.

Och hela min bokning låg som ett skämt och stirrade mot mig. Svindyr biljett. 1 500 spänn. Bokade flygbiljetter. Allt puts väck.

Men jag tog ny sats.

Diana Damrau heter världens bästa sopran i sin genre. Sanslöst bra. Mogen. Lika tekniskt skicklig som Joan Sutherland, Montserrat Caballé och Edita Gruberoba.

Jag var så sugen. Hon har en teknik som får hela universum att stanna upp.

Köpte biljett till världens mest klassiska operahus – La Scala i Milano – operan där de flesta kända operor hade sin urpremiär.

Historiskt mark.

Förra veckan var det dags.

Jag tittade lystet på min biljett som kostade lumpna 252 euro. Nästan 2 500 spänn. Perverst dyrt. Fyra hundra spänn var ”förköpsavgift”.

Ungefär lika mycket som själva biljetten kostar på operan i Göteborg eller Stockholm.

Men vaddå; det var världens bästa sångerska och en bra tenor på världens bästa opera.

Klart det skulle kosta.


Med skälvande ben
gick jag dit. Och ser en illavarslande giftgrön lapp på affischen.

Jag läser det jag på något sätt redan kände på mig: ”Rollen som Lucia Ashton sjungs i kväll inte av Diana Damrau som blivit sjuk. Hon ersätts med kort varsel av... bla bla bla.”

På hennes hemsida ser jag att hon drabbats av någonting som verkar vara ”akut öroninflammation”.

En barnsjukdom. Jo jo. In med ett rör i örat och kika lite och gråt ut. Inget konstigt. Lite penicillin – så tillbaka till förskolan om ett par dagar.

Där stod jag med min apdyra biljett och hatade Milano, hatade sopraner som inte håller ordning på sin hälsa och hatade en operakonst som har för dyra biljetter och för billiga ersättare.

Något tal om att få tillbaka pengarna var det inte.

Glöm det, grabben. Man köper en föreställning – inte en artist.

Jag hade lagt ut en bild på Facebook på hur trevligt jag skulle få. Några kommenterade hånfullt. Min vän (?) Sture skrev:

”Du är operans Rain Man. Han: Always pancakes on thursday. Du: Always Lucia di Lammermoor when opera.”

Jag insåg att han hade rätt. Jag var operans Rain Man. Och just nu var jag mycket olycklig och mycket fattig.

Men det är klart; jag gick ju in och såg ersättaren när jag ändå var där.

Elena Mosuc hette hon och ja, inte så pjåkig. Faktiskt var hon riktigt bra. Nästan alldeles underbar. Det var ju Lucia... Och Diana Damrau finns ju på skiva. Hela Lucia. Alldeles fantastiskt. Alldeles världsklass.

Jag bestämde mig dock för att ligga lite lågt en tid med dyra utrikesbiljetter till dyra stjärnor. Det höll en vecka.

I tisdags släppte de ju biljetterna till Paris, maj, 2016.

Då sjunger Diana Damrau igen. Vilken opera? Lucia di Lammermoor, tror jag visst att det var. Jag köpte fyra. Om hon är frisk då? Ingen aning. Ingen aning alls...


VECKANS MUSIK: Sonya Yonchevas debutalbum ”Paris, mon amour” på Spotify. Fransk. Mycket fransk. Kan inte bli trevligare än så. Inte på skiva.