2015-03-21 06:00

2015-03-24 13:09

Värmland, Värmland. Ständigt detta Värmland

KRÖNIKA

Återigen har vi tagit oss igenom dagar där några försökt ändra bilden av Värmland. Total makeover. Igen.

Om det lyckats? Nä, jag tror inte det.

Ta det här med Grums, till exempel.

Såg ni Uppdrag granskning i SVT? Det hoppas jag. Alla människor frågar mig om Grums nu.

– Finns helvetet på jorden i Grums? säger de.

– Det tror jag inte, svarar jag.

Jag säger att jag tror att jag skulle ha kunnat göra nästan exakt samma program om vilken ort som helst i det här landet. Folk som inte mår bra blir antingen rasister eller knarkare. I alla fall unga män. Det är inte konstigare än så.

Jag berättar om min egen uppväxt i en förort till Stockholm där min granne tidigt började sno bilar – alltid Volvo Amazon som han styrde sittande på en kudde för att se vuxen ut – medan jag inte snodde bilar. Fortfarande kan jag inte säga att jag vet exakt varför vi tog de där olika rollerna.

Jag berättar om min egen skolklass där två tog livet av sig. Jag säger att jag fortfarande inte har en aning, egentligen, om varför det drabbade de två snyggaste och mest lyckade kamraterna. Det är alltid så svårt att veta varför människor är olyckliga.

Jag berättar om en granntjej på Södermalm i Stockholm – ett annat av de områden som Uppdrag granskning brukar gilla att ha åsikter om för att det anses så himla överdrivet lätt att leva där jämfört med alla andra områden – som tog livet av sig på midsommardagen när alla trodde att hon var världens lyckligaste människa.

Jag berättar om min unga vackra väninna i Klässbol som inte heller orkade leva utan körde med sin bil in i en bergvägg.

Jag lyssnar på den nya, alldeles underbara skivan med Joel Alme från Göteborg som beskriver ett liv i den storstaden, där droger och brist på livslust dominerade.

”Det kunde lika gärna gått,/som alla andra sa: ´Den pojken faller nog hårt´./Men det blev du, inte jag.”


Grums finns överallt i Sverige i dag. I Stockholm, Pajala, Göteborg, Karlstad, Rosengård. Och i Grekland. Italien. Spanien. Kanske rentav i Norge.

Men visst log jag när Grumsambassadören (!) sa att hon absolut inte vill bo i Grums utan att hennes barn skulle gå i skola i Arvika. Tror jag det. Kunde inte sagt det bättre själv. Och då är jag ändå Arvikaambassadör...

Men Uppdrag granskning från Grums blev ju till slut ett nästan surrealistiskt program när den unga killen berättade om sitt eget självmordsförsök där han blev hängande i minuter innan pappan skar ner honom. Jag undrade om redaktionen funderade länge på om det skulle sändas. Hoppas det. Det var mera Fargo än public service. Mera Gösta Berling än Molkom.

För övrigt såg jag Gösta Berling på Stockholms stadsteater. Det var inte särskilt bra, men ändå kände jag att det var ett led i återtagande av Gösta Berling sen den katastrofala SVT-serien från 1986.

Det var Västanå - fast inte för mycket för att det skulle bli pinsamt. Det var epik – fast inte så mycket att kavaljererna blev människor istället för de töntar de var på SVT. Det var majorskan som mes – medan Gösta Berling dominerade även henne.

Undrar vad Selma skulle sagt om det...?

Och så var det Ack Värmland på TV4.


Vad ska man säga om den? 1,9 miljoner svenskar såg den och där om inte tidigare märkte de väl att värmlänningar är som... alla andra. Fast kanske lite mera dramatiska och drastiska. Och lite roligare.

Jag tyckte att det var alldeles underbart. Jag skrattade högt flera gånger och i den slappa, arbetsksygga Ida Hallquist som Mia Skäringers dotter har jag och alla jag känner fått en ny absolut favorit.

Fast det är klart; hade man gjort Ack Värmland på Uppdrag gransknings sätt hade man väl kunnat skildra Molkom på nästan exakt samma sätt som Grums. Tack gode Gud för att de inte gjorde det.

För övrigt anser jag att Grums borde lansera sig som förort till Karlstad. Det är en kort stunds resa bara ju. Pendelavstånd. Lite som Stockholms förort Södertälje. Inga konstigheter. Så slipper Grums talet om avfolkning sen.

Om det lyckats? Nä, jag tror inte det.

Ta det här med Grums, till exempel.

Såg ni Uppdrag granskning i SVT? Det hoppas jag. Alla människor frågar mig om Grums nu.

– Finns helvetet på jorden i Grums? säger de.

– Det tror jag inte, svarar jag.

Jag säger att jag tror att jag skulle ha kunnat göra nästan exakt samma program om vilken ort som helst i det här landet. Folk som inte mår bra blir antingen rasister eller knarkare. I alla fall unga män. Det är inte konstigare än så.

Jag berättar om min egen uppväxt i en förort till Stockholm där min granne tidigt började sno bilar – alltid Volvo Amazon som han styrde sittande på en kudde för att se vuxen ut – medan jag inte snodde bilar. Fortfarande kan jag inte säga att jag vet exakt varför vi tog de där olika rollerna.

Jag berättar om min egen skolklass där två tog livet av sig. Jag säger att jag fortfarande inte har en aning, egentligen, om varför det drabbade de två snyggaste och mest lyckade kamraterna. Det är alltid så svårt att veta varför människor är olyckliga.

Jag berättar om en granntjej på Södermalm i Stockholm – ett annat av de områden som Uppdrag granskning brukar gilla att ha åsikter om för att det anses så himla överdrivet lätt att leva där jämfört med alla andra områden – som tog livet av sig på midsommardagen när alla trodde att hon var världens lyckligaste människa.

Jag berättar om min unga vackra väninna i Klässbol som inte heller orkade leva utan körde med sin bil in i en bergvägg.

Jag lyssnar på den nya, alldeles underbara skivan med Joel Alme från Göteborg som beskriver ett liv i den storstaden, där droger och brist på livslust dominerade.

”Det kunde lika gärna gått,/som alla andra sa: ´Den pojken faller nog hårt´./Men det blev du, inte jag.”


Grums finns överallt i Sverige i dag. I Stockholm, Pajala, Göteborg, Karlstad, Rosengård. Och i Grekland. Italien. Spanien. Kanske rentav i Norge.

Men visst log jag när Grumsambassadören (!) sa att hon absolut inte vill bo i Grums utan att hennes barn skulle gå i skola i Arvika. Tror jag det. Kunde inte sagt det bättre själv. Och då är jag ändå Arvikaambassadör...

Men Uppdrag granskning från Grums blev ju till slut ett nästan surrealistiskt program när den unga killen berättade om sitt eget självmordsförsök där han blev hängande i minuter innan pappan skar ner honom. Jag undrade om redaktionen funderade länge på om det skulle sändas. Hoppas det. Det var mera Fargo än public service. Mera Gösta Berling än Molkom.

För övrigt såg jag Gösta Berling på Stockholms stadsteater. Det var inte särskilt bra, men ändå kände jag att det var ett led i återtagande av Gösta Berling sen den katastrofala SVT-serien från 1986.

Det var Västanå - fast inte för mycket för att det skulle bli pinsamt. Det var epik – fast inte så mycket att kavaljererna blev människor istället för de töntar de var på SVT. Det var majorskan som mes – medan Gösta Berling dominerade även henne.

Undrar vad Selma skulle sagt om det...?

Och så var det Ack Värmland på TV4.


Vad ska man säga om den? 1,9 miljoner svenskar såg den och där om inte tidigare märkte de väl att värmlänningar är som... alla andra. Fast kanske lite mera dramatiska och drastiska. Och lite roligare.

Jag tyckte att det var alldeles underbart. Jag skrattade högt flera gånger och i den slappa, arbetsksygga Ida Hallquist som Mia Skäringers dotter har jag och alla jag känner fått en ny absolut favorit.

Fast det är klart; hade man gjort Ack Värmland på Uppdrag gransknings sätt hade man väl kunnat skildra Molkom på nästan exakt samma sätt som Grums. Tack gode Gud för att de inte gjorde det.

För övrigt anser jag att Grums borde lansera sig som förort till Karlstad. Det är en kort stunds resa bara ju. Pendelavstånd. Lite som Stockholms förort Södertälje. Inga konstigheter. Så slipper Grums talet om avfolkning sen.

VECKANS MUSIK

Joel Almes ”Flyktligan” är ett alldeles underbart album.