2015-03-07 06:00

2015-03-07 06:00

Femmilen – ett klassiskt brödraoffer

LASSE ANRELL

Jag har bevakat hur många skid-VM och vinter-OS som helst på plats och årets VM i Falun följde det vanliga mönstret – mycket tjat om Kalla och valla och om Northug.

Men det finns en annan bild som återkommer till mig hela tiden när jag försöker analysera årets mästerskap. Så här var det:

Det var sprintfinal tidigt under mästerskapet.

Minns ni?

Antagligen inte, och om ni minns gör ni det sannolikt bara för att det var Petter Northugs första medalj efter rattfyllan. Ingen stor sak egentligen för oss svenskar – men en lavin för vårt norska brödrafolk.

Norsk tv ringde mig och ville ha en kommentar. Under skid-VM i Oslo var jag stamgäst i deras sändningar. De gillade när jag hackade på Northug.

Vad säger nu Söta Bror i Sverige om Petter? frågade de. Jag berömde Petter. Inte illa av en sprinter, sa jag.

Jag sa inget om att det jag just bevittnat var ett klassiskt mord.

Ett slags brödramord.

Eller kanske mera sannolikt; ett klassisk brödraoffer.

Så här såg det ut: när slutspurten närmade sig klättrade Northug upp för en av de sista backarna men det var inte Petter som ledde utan det var lillebror Tomas.

Den fem år yngre brodern var verkligen i ledningen och den ständigt undanträngde Tomas som vare sig super eller åker skidor lika bra som storebrorsan var på väg ut ur skuggan.

Då såg han i vänstra ögonvinkeln hur Petter ursinnigt spurtade upp jämsides och den tränade sprintbetraktaren kunde se hur Tomas blev helt lamslagen av den synen; världen stannade upp för lillebror.

Ännu en gång kom den där Petter Jr och tog hela uppmärksamheten och man kunde se hur Tomas skidåkning blir krampaktig och ankliknande och hur han föll ihop som en Jörgen Brink genom startfältet och slutade sist.

Uppgiven, ledsen, tillintetgjord – igen.

Jag tänkte att det kunde ha funnits en möjlighet att Tomas hoppades på att ensam få bära familjens och nationens stolthet på sina axlar en enda gång, men när han såg att storebror inte tänkte låta det ske föll han snabbt in i en självuppoffrande roll.

Fint? Nja. Patetiskt? Kanske. Naturligt? Möjligen. Nödvändigt? Absolut.

Petter väntade på sin fotboja – Tomas sänktes med en kvarnsten runt sina späda skidåkaranklar. Lillebror kom sist – en evighet efter storebror. ”Jag blev för vek” sa han i norska media. De få som brydde sig om honom.

Jag tänkte på det där inför femmilen och hoppades på en fin uppvisning av Johan Olsson. Jag gillar hans uppsyn och helt unika framtoning; en inverterad Northug.

Men det blev inte så. Inte ens Johan Olsson kunde köra fem mil i kvicksand på ett anständigt sätt.

Jag tänkte på ett annat VM – just i Oslo vill jag minnas – när Petter drypande av förakt skulle kommentera en insats av Marcus Hellner och låtsades berömma honom genom att säga att ”det inte var illa gjort av en sprinter”.

Jag hoppades lite på att Northug i Falun skulle tagit sina medaljer enbart i sprint, sprintstafett och stafett. Inte illa gjort – av en sprinter, skulle jag säga. Inte illa – men resten, riktig skidåkning, klarade han inte.

Men så blev det inte. Att vinna femmilen var ju episkt och obegripligt och stort. Respekt.

Jag funderade ett tag på att jag istället lagom hånflinande skulle säga till norsk tv att seger i en femmil i ett VM inte var illa gjort – av ett rattfyllo. Men jag la ner det också. Det rör sig ju trots allt om brödrafolket. Söta Bror. Kära syster. Norge. Lillebror.

Möjligen skulle jag väl också kunna tillägga om VM att jag på det stora hela saknade ett traditionsenligt inslag i kommentatorernas utläggningar och det skulle ha handlat om att åkare som kommer direkt från avskildhet och egna träningsläger utan särskilt mycket tävlande omedelbart bör misstänkas för att ha tagit hjälp av olika sorters dunderhonung i uppbyggnaden av sina muskler och sitt blod.

Men ja visst ja. Sådant brukar bara handla om sovjeter, östtyskar och Mühlegg. Inte om diverse praktsvenskar.

Så det kan jag ju inte skriva.

Så ringde dessutom en norsk elitåkare och avbröt mig, med drypande förakt, i mina funderingar:

Petter promenerade ju 4.9 mil och sen sprintade i några hundra meter. Som vanligt. Men bra gjort av en sprinter. Absolut.

Men det finns en annan bild som återkommer till mig hela tiden när jag försöker analysera årets mästerskap. Så här var det:

Det var sprintfinal tidigt under mästerskapet.

Minns ni?

Antagligen inte, och om ni minns gör ni det sannolikt bara för att det var Petter Northugs första medalj efter rattfyllan. Ingen stor sak egentligen för oss svenskar – men en lavin för vårt norska brödrafolk.

Norsk tv ringde mig och ville ha en kommentar. Under skid-VM i Oslo var jag stamgäst i deras sändningar. De gillade när jag hackade på Northug.

Vad säger nu Söta Bror i Sverige om Petter? frågade de. Jag berömde Petter. Inte illa av en sprinter, sa jag.

Jag sa inget om att det jag just bevittnat var ett klassiskt mord.

Ett slags brödramord.

Eller kanske mera sannolikt; ett klassisk brödraoffer.

Så här såg det ut: när slutspurten närmade sig klättrade Northug upp för en av de sista backarna men det var inte Petter som ledde utan det var lillebror Tomas.

Den fem år yngre brodern var verkligen i ledningen och den ständigt undanträngde Tomas som vare sig super eller åker skidor lika bra som storebrorsan var på väg ut ur skuggan.

Då såg han i vänstra ögonvinkeln hur Petter ursinnigt spurtade upp jämsides och den tränade sprintbetraktaren kunde se hur Tomas blev helt lamslagen av den synen; världen stannade upp för lillebror.

Ännu en gång kom den där Petter Jr och tog hela uppmärksamheten och man kunde se hur Tomas skidåkning blir krampaktig och ankliknande och hur han föll ihop som en Jörgen Brink genom startfältet och slutade sist.

Uppgiven, ledsen, tillintetgjord – igen.

Jag tänkte att det kunde ha funnits en möjlighet att Tomas hoppades på att ensam få bära familjens och nationens stolthet på sina axlar en enda gång, men när han såg att storebror inte tänkte låta det ske föll han snabbt in i en självuppoffrande roll.

Fint? Nja. Patetiskt? Kanske. Naturligt? Möjligen. Nödvändigt? Absolut.

Petter väntade på sin fotboja – Tomas sänktes med en kvarnsten runt sina späda skidåkaranklar. Lillebror kom sist – en evighet efter storebror. ”Jag blev för vek” sa han i norska media. De få som brydde sig om honom.

Jag tänkte på det där inför femmilen och hoppades på en fin uppvisning av Johan Olsson. Jag gillar hans uppsyn och helt unika framtoning; en inverterad Northug.

Men det blev inte så. Inte ens Johan Olsson kunde köra fem mil i kvicksand på ett anständigt sätt.

Jag tänkte på ett annat VM – just i Oslo vill jag minnas – när Petter drypande av förakt skulle kommentera en insats av Marcus Hellner och låtsades berömma honom genom att säga att ”det inte var illa gjort av en sprinter”.

Jag hoppades lite på att Northug i Falun skulle tagit sina medaljer enbart i sprint, sprintstafett och stafett. Inte illa gjort – av en sprinter, skulle jag säga. Inte illa – men resten, riktig skidåkning, klarade han inte.

Men så blev det inte. Att vinna femmilen var ju episkt och obegripligt och stort. Respekt.

Jag funderade ett tag på att jag istället lagom hånflinande skulle säga till norsk tv att seger i en femmil i ett VM inte var illa gjort – av ett rattfyllo. Men jag la ner det också. Det rör sig ju trots allt om brödrafolket. Söta Bror. Kära syster. Norge. Lillebror.

Möjligen skulle jag väl också kunna tillägga om VM att jag på det stora hela saknade ett traditionsenligt inslag i kommentatorernas utläggningar och det skulle ha handlat om att åkare som kommer direkt från avskildhet och egna träningsläger utan särskilt mycket tävlande omedelbart bör misstänkas för att ha tagit hjälp av olika sorters dunderhonung i uppbyggnaden av sina muskler och sitt blod.

Men ja visst ja. Sådant brukar bara handla om sovjeter, östtyskar och Mühlegg. Inte om diverse praktsvenskar.

Så det kan jag ju inte skriva.

Så ringde dessutom en norsk elitåkare och avbröt mig, med drypande förakt, i mina funderingar:

Petter promenerade ju 4.9 mil och sen sprintade i några hundra meter. Som vanligt. Men bra gjort av en sprinter. Absolut.

Veckans musik

I tisdags var jag på hypertrendiga Gildas på Nytorget i Stockholm. Vad spelades i högtalarna bland hipsters och bloggprinsessor om inte Fröken Fräken med Sven-Ingvars. Folk såg mycket nöjda ut.