2015-02-21 06:00

2015-02-23 08:38

Tidningskrönikör i gråzonen

ANRELL

Det ska fan vara tidningskrönikör.

Jag skrev förra gången om en bok jag läst om en kvinna som stalkade Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf och krönikan hade knappt publicerats innan ett brev landade i min dator:

”Till Lasse Anrell.

Din krönika den 7 feb. var bland det sämsta jag läst. Den var ostrukturerad och rörig.

Det borde funnits utrymme för eftertanke och lite välbehövlig självkritik innan den gick i tryck.

Stilen, innehållet och språkbruket var uselt.

Dessutom: Om så många tidigare kritiserat denna arma kvinna kunde det räcka.

Ingrid Lindström”

Hårda ord. Antagligen välförtjänta.

Men man måste gå vidare. Jag berättade för min yngste son Olle, 31, att jag tänkte skriva en krönika om den nya trevliga biofilmen 50 Shades of Grey.

Det är ingen bra idé, sa min son.

Inte?

Nej, det kan bli väldigt fel.

Jaha. Men jag var och såg den i dag.

Va! V-a-r du? Var det nån som såg dej?

Ja, det var ju en del där. Kvinnor mest.

Herregud.

Och där gled jag in, en ensam man i övre medelåldern i elegant scarf, hur trevligt som helst. Alla tittade.

Herregud. Men du skriver inget va?

Jag vet inte...

Farsan, jag vill kunna visa mig i Klässbol även i framtiden.

En klok tanke, onekligen.

Det var inte så mycket snusk i filmen, försökte jag lugna honom.

Jag berättade om förra sommaren när jag reste runt i Värmland och föreläste om pelargoner och hade boken bakom 50-shades-filmen på i bilen som ljudbok.

Julia Dufvenius läste så trevligt snuskigt att inte ett enda blodkärl i ansiktet var oberört.

Jag såg ut som jag hade två bandybollar på kinderna när jag kom in i Folkets hus i Charlottenberg och skulle ta mig an alla trevliga tanter i publiken. Och när jag kom in på Mårbacka och togs emot av ännu fler bedårande och paranta damer så hade jag Dufvenius ord ännu klingande i huvudet, ord om att Den Inre Gudinnan inte tyckte så himla mycket om att bli uppiskad.

Herregud. Du skriver inte en rad om det där! stönade Olle, 31 i telefonluren.

Han lät mycket sträng. Nästan som en förälder.

Men det var en ganska bra film, sa jag. Tjejen som spelade huvudrollen var fantastisk. Du skulle blivit fullständigt charmerad av henne. Don Johnsons och Melanie Griffiths dotter. Så bra. Det var nästan inga piskor och nästan inget snusk.

Farsan, lägg av. Du har inte sett den där filmen.

Jag var tyst en stund.

Nähä, sa jag bara.

Barn är så himla moraliska. Blotta tanken på att deras föräldrar har ett eget liv är en katastrof. Om jag ens antydde att jag åt ostron, eller något ännu mera frigjort, skulle de bli så skakade att de tyckte att jag var en slampa.

Mina barn förstår mig inte.

Jag får göra en sportvinkel på det, försökte jag.

Sport?

Ja, Christian Grey hade snott en av Stenmarks bästa repliker. ”Ju hårdare jag tränar, desto mer tur har jag”, sa han i en nyckelscen. Exakt det Stenmark sa till Plex en gång innan han konstaterade att det där begrep inte Plex.

Ja, det där kan han ju försöka med Tony Irving. Där blir det lite tuffare tag. Jag tycker för övrigt att det är lite äckligt att Stenmark ska fjanta runt i Let´s Dance och kladda på unga danstjejer. Det är inte bara du som är för gammal, farsan.

Tack.

Plötsligt förstod jag varför han och hans bröder var så negativa när jag var tillfrågad om Let´s Dance häromåret; det var för att de inte trodde att jag klarade av att ta på unga danstjejer.

Antagligen hade de rätt.

Jag har inte tid att prata mer nu, farsan. Men är vi överens om det här?

Vadå?

Att du inte skriver om den där filmen?

Ja då, det är inga konstigheter.

För du vet att du riskerar att förlora vårdnaden annars va?

Självklart. Inga konstigheter. Du, förresten skrev Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson, 60, att det inte ryckte i bagetten när han såg filmen. Kul va?

Farsan!

Ja ja. Okejra.

Jag berättade det här för min mediastrateg, Anders Nilsson från Norrstrand, med förflutet på NWT, men han tyckte inte att det var några större problem.

Skriv bara att det ryckte i salta pinnen istället, sa han.

Inte ryckte, förtydligade jag.

Inte ryckte.

Men jag vet inte. Det kan bli väldigt fel det också.

Det ska fan vara krönikör... Jag får väl höra vad fru Lindström tycker.

VECKANS MUSIK: ”Åkarp” med Robin och Sanna är ju årets överlägset bästa låt i Mellon.

Jag skrev förra gången om en bok jag läst om en kvinna som stalkade Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf och krönikan hade knappt publicerats innan ett brev landade i min dator:

”Till Lasse Anrell.

Din krönika den 7 feb. var bland det sämsta jag läst. Den var ostrukturerad och rörig.

Det borde funnits utrymme för eftertanke och lite välbehövlig självkritik innan den gick i tryck.

Stilen, innehållet och språkbruket var uselt.

Dessutom: Om så många tidigare kritiserat denna arma kvinna kunde det räcka.

Ingrid Lindström”

Hårda ord. Antagligen välförtjänta.

Men man måste gå vidare. Jag berättade för min yngste son Olle, 31, att jag tänkte skriva en krönika om den nya trevliga biofilmen 50 Shades of Grey.

Det är ingen bra idé, sa min son.

Inte?

Nej, det kan bli väldigt fel.

Jaha. Men jag var och såg den i dag.

Va! V-a-r du? Var det nån som såg dej?

Ja, det var ju en del där. Kvinnor mest.

Herregud.

Och där gled jag in, en ensam man i övre medelåldern i elegant scarf, hur trevligt som helst. Alla tittade.

Herregud. Men du skriver inget va?

Jag vet inte...

Farsan, jag vill kunna visa mig i Klässbol även i framtiden.

En klok tanke, onekligen.

Det var inte så mycket snusk i filmen, försökte jag lugna honom.

Jag berättade om förra sommaren när jag reste runt i Värmland och föreläste om pelargoner och hade boken bakom 50-shades-filmen på i bilen som ljudbok.

Julia Dufvenius läste så trevligt snuskigt att inte ett enda blodkärl i ansiktet var oberört.

Jag såg ut som jag hade två bandybollar på kinderna när jag kom in i Folkets hus i Charlottenberg och skulle ta mig an alla trevliga tanter i publiken. Och när jag kom in på Mårbacka och togs emot av ännu fler bedårande och paranta damer så hade jag Dufvenius ord ännu klingande i huvudet, ord om att Den Inre Gudinnan inte tyckte så himla mycket om att bli uppiskad.

Herregud. Du skriver inte en rad om det där! stönade Olle, 31 i telefonluren.

Han lät mycket sträng. Nästan som en förälder.

Men det var en ganska bra film, sa jag. Tjejen som spelade huvudrollen var fantastisk. Du skulle blivit fullständigt charmerad av henne. Don Johnsons och Melanie Griffiths dotter. Så bra. Det var nästan inga piskor och nästan inget snusk.

Farsan, lägg av. Du har inte sett den där filmen.

Jag var tyst en stund.

Nähä, sa jag bara.

Barn är så himla moraliska. Blotta tanken på att deras föräldrar har ett eget liv är en katastrof. Om jag ens antydde att jag åt ostron, eller något ännu mera frigjort, skulle de bli så skakade att de tyckte att jag var en slampa.

Mina barn förstår mig inte.

Jag får göra en sportvinkel på det, försökte jag.

Sport?

Ja, Christian Grey hade snott en av Stenmarks bästa repliker. ”Ju hårdare jag tränar, desto mer tur har jag”, sa han i en nyckelscen. Exakt det Stenmark sa till Plex en gång innan han konstaterade att det där begrep inte Plex.

Ja, det där kan han ju försöka med Tony Irving. Där blir det lite tuffare tag. Jag tycker för övrigt att det är lite äckligt att Stenmark ska fjanta runt i Let´s Dance och kladda på unga danstjejer. Det är inte bara du som är för gammal, farsan.

Tack.

Plötsligt förstod jag varför han och hans bröder var så negativa när jag var tillfrågad om Let´s Dance häromåret; det var för att de inte trodde att jag klarade av att ta på unga danstjejer.

Antagligen hade de rätt.

Jag har inte tid att prata mer nu, farsan. Men är vi överens om det här?

Vadå?

Att du inte skriver om den där filmen?

Ja då, det är inga konstigheter.

För du vet att du riskerar att förlora vårdnaden annars va?

Självklart. Inga konstigheter. Du, förresten skrev Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson, 60, att det inte ryckte i bagetten när han såg filmen. Kul va?

Farsan!

Ja ja. Okejra.

Jag berättade det här för min mediastrateg, Anders Nilsson från Norrstrand, med förflutet på NWT, men han tyckte inte att det var några större problem.

Skriv bara att det ryckte i salta pinnen istället, sa han.

Inte ryckte, förtydligade jag.

Inte ryckte.

Men jag vet inte. Det kan bli väldigt fel det också.

Det ska fan vara krönikör... Jag får väl höra vad fru Lindström tycker.

VECKANS MUSIK: ”Åkarp” med Robin och Sanna är ju årets överlägset bästa låt i Mellon.

  • Lasse Anrell