2015-01-24 06:00

2015-01-24 06:00

Den om Greta Garbo, Lars Lerin och Selma

KRÖNIKA

Jag såg filmen om ”Mr. Turner” i en fullsatt salong och det enda jag kunde tänka på var – Lars Lerin.

Jag kan ingenting om konst men var det inte samma ljus och samma ovilja från konstnären att sälja sina tavlor till rika knösar istället för att ställa ut dem på något museum någonstans för vanligt folk?

Jo. Jag tror det.

Jag läste annars en ny pockekbok med titeln ”Blekingegatan 32” och inte kunde jag väl ana att det skulle vara en alldeles förtjusande beskrivning av storheten i Värmland i allmänhet och i en liten bedårande människa från Karlstad i synnerhet.

Blekingegatan 32 är som de flesta vet adressen där arbetarklassens näst sista hjälte på Södermalm i Stockholm bodde – Greta Garbo. (Den sista hjälten var självklart Nacka Skoglund.)

Ibland undrar jag om det överhuvudtaget går att skildra en känd författare eller skådis utan att påstå att han eller hon är lite gay.

Lena Einhorns roman ”Blekingegatan 32” berättar om Greta Garbo och på en (1) enda rad antyds det att hon någon gång i livet hade en ”'älskare” medan resten av boken ältar att allt hon var intresserad av var att nafsa sin favoritvärmländska Mimi i framstjärten.

Och vilken bok eller vilket tv-program om Selma Lagerlöf missar huvudbudskapet att hon hela tiden hånglade med en massa tanter av olika angelägenhetsgrad?

Men boken om Garbo var verkligen bra.

Jag hade ingen aning om att det fanns en värmländsk connection runt Garbo, men hennes skildringar av Hammarö som universums centrum är fantastiska. Helt omslutande.

Och inte visste jag heller att Nils Holgersson var hennes första förälskelse, där hon tvingas på boken om honom i en skolbänk på Södermalm.

Han frigjorde henne. Lärde henne att man kan sväva ovanför alla krävande idioter som vill stänga in en. Lärde henne att man kan vara fri och oberoende. Det styrde hela hennes liv och karriär. Ingen kunde stänga in Greta. Inte ens Stiller. Det kändes stort att läsa. Selma byggde Greta.

Och när hon sen slog igenom var det självklart i ”Gösta Berlings saga” – även om Selma vägrade komma till premiären.

Kanske lika bra det – hur skulle det sett ut med en romans mellan Selma, 66, och Greta, 19. Just snyggt.

Och om Hammarö där Greta förlorade oskulden – till Mimi – skriver författaren:

”Lantstället låg en mil utanför Karlstad.

Åh, Mimi, var det enda hon fick fram.

Hon stod på ett berg och såg ner mot en dunge av knotiga tallar belysta av solens sista brandgula strålar. Och bortom tallarna en bård av låga, mörka, mjuka klippor, mot ett oändligt stilla vatten.

Vad ligger därborta – Amerika? mumlade Greta.

Nej, Mariestad, sa Mimi och tryckte hennes hand.

/.../Och om någon senare i livet skulle ha bett henne att beskriva paradiset, ja då skulle hon nog beskrivit detta rum, en vårmorgon på gränsen till sommar, när hon var nästan arton år gammal och vaknade av solens strålar med Mimis huvud mot sitt bröst.”

Fint va?

Mycket fint tycker jag. Paradiset vid Hammarö. Det skulle inte ens Lars Lerin kunna beskriva mer omslutande.

Jag gillar att läsa biografier omgjorda till romaner. Jag hade själv en idé i slutet på 80-talet att skriva en sådan här roman, men då skulle temat ha varit om Garbos långt gångna planer på att mörda Adolf Hitler, planer som väl är ungefär lika klarlagda som hennes lesbiska läggning.

Kulmen skulle varit när någon, kanske jag, träffar Greta och frågar henne om det där.

Jag lade ner projektet och skrev istället om hennes sista film ”Tvillingarna” som jag tyckte var hennes bästa film istället för det fiasko den framställts som.

Någon berättade för mig att Mimi Pollack skickat mina artiklar till Garbo i New York och det var sannolikt min höjdpunkt i livet, rent yrkesmässigt, att höra att Den Gudomliga möjligen läst vad lilla jag skrivit.

Fast å andra sidan var det ju inte mer bevisat att hon verkligen gjort det än att hon var lebba eller ens att det var sant att Mauritz Stiller tvingade henne att gå ner tio kilo på en månad för att få rollen i Gösta Berlings saga.

Vad gäller Lars Lerin slutligen .– Hammarös egen Mr. Turner – så hoppas jag ni lyssnade på hans Vinterprogram i radio eller på SRplay. Bättre än så blir det inte.


Lasse Anrell

Jag kan ingenting om konst men var det inte samma ljus och samma ovilja från konstnären att sälja sina tavlor till rika knösar istället för att ställa ut dem på något museum någonstans för vanligt folk?

Jo. Jag tror det.

Jag läste annars en ny pockekbok med titeln ”Blekingegatan 32” och inte kunde jag väl ana att det skulle vara en alldeles förtjusande beskrivning av storheten i Värmland i allmänhet och i en liten bedårande människa från Karlstad i synnerhet.

Blekingegatan 32 är som de flesta vet adressen där arbetarklassens näst sista hjälte på Södermalm i Stockholm bodde – Greta Garbo. (Den sista hjälten var självklart Nacka Skoglund.)

Ibland undrar jag om det överhuvudtaget går att skildra en känd författare eller skådis utan att påstå att han eller hon är lite gay.

Lena Einhorns roman ”Blekingegatan 32” berättar om Greta Garbo och på en (1) enda rad antyds det att hon någon gång i livet hade en ”'älskare” medan resten av boken ältar att allt hon var intresserad av var att nafsa sin favoritvärmländska Mimi i framstjärten.

Och vilken bok eller vilket tv-program om Selma Lagerlöf missar huvudbudskapet att hon hela tiden hånglade med en massa tanter av olika angelägenhetsgrad?

Men boken om Garbo var verkligen bra.

Jag hade ingen aning om att det fanns en värmländsk connection runt Garbo, men hennes skildringar av Hammarö som universums centrum är fantastiska. Helt omslutande.

Och inte visste jag heller att Nils Holgersson var hennes första förälskelse, där hon tvingas på boken om honom i en skolbänk på Södermalm.

Han frigjorde henne. Lärde henne att man kan sväva ovanför alla krävande idioter som vill stänga in en. Lärde henne att man kan vara fri och oberoende. Det styrde hela hennes liv och karriär. Ingen kunde stänga in Greta. Inte ens Stiller. Det kändes stort att läsa. Selma byggde Greta.

Och när hon sen slog igenom var det självklart i ”Gösta Berlings saga” – även om Selma vägrade komma till premiären.

Kanske lika bra det – hur skulle det sett ut med en romans mellan Selma, 66, och Greta, 19. Just snyggt.

Och om Hammarö där Greta förlorade oskulden – till Mimi – skriver författaren:

”Lantstället låg en mil utanför Karlstad.

Åh, Mimi, var det enda hon fick fram.

Hon stod på ett berg och såg ner mot en dunge av knotiga tallar belysta av solens sista brandgula strålar. Och bortom tallarna en bård av låga, mörka, mjuka klippor, mot ett oändligt stilla vatten.

Vad ligger därborta – Amerika? mumlade Greta.

Nej, Mariestad, sa Mimi och tryckte hennes hand.

/.../Och om någon senare i livet skulle ha bett henne att beskriva paradiset, ja då skulle hon nog beskrivit detta rum, en vårmorgon på gränsen till sommar, när hon var nästan arton år gammal och vaknade av solens strålar med Mimis huvud mot sitt bröst.”

Fint va?

Mycket fint tycker jag. Paradiset vid Hammarö. Det skulle inte ens Lars Lerin kunna beskriva mer omslutande.

Jag gillar att läsa biografier omgjorda till romaner. Jag hade själv en idé i slutet på 80-talet att skriva en sådan här roman, men då skulle temat ha varit om Garbos långt gångna planer på att mörda Adolf Hitler, planer som väl är ungefär lika klarlagda som hennes lesbiska läggning.

Kulmen skulle varit när någon, kanske jag, träffar Greta och frågar henne om det där.

Jag lade ner projektet och skrev istället om hennes sista film ”Tvillingarna” som jag tyckte var hennes bästa film istället för det fiasko den framställts som.

Någon berättade för mig att Mimi Pollack skickat mina artiklar till Garbo i New York och det var sannolikt min höjdpunkt i livet, rent yrkesmässigt, att höra att Den Gudomliga möjligen läst vad lilla jag skrivit.

Fast å andra sidan var det ju inte mer bevisat att hon verkligen gjort det än att hon var lebba eller ens att det var sant att Mauritz Stiller tvingade henne att gå ner tio kilo på en månad för att få rollen i Gösta Berlings saga.

Vad gäller Lars Lerin slutligen .– Hammarös egen Mr. Turner – så hoppas jag ni lyssnade på hans Vinterprogram i radio eller på SRplay. Bättre än så blir det inte.


Lasse Anrell

Veckans musik

Mando Diaos låt till skid-VM som de spelade på Idrottsgalan var ju verkligen en smula magisk.