2015-01-10 06:00

2015-01-21 12:25

Därför är jag med i boken om Juholt

LASSE ANRELL

En av de populäraste julklappsböckerna var Daniel Suhonens bok "Partiledaren som klev in i kylan" om Håkan Juholt och om den stundtals elaka behandlingen av honom i media och i den socialdemokratiska toppen där hårda män och kvinnor till slut högg huvudet av sin partiledare. Så kan det gå.

Det är ingen söndagspromenad i parken att vara partiledare. Och ska väl inte vara det heller.

Det har ju skrivits en hel del om boken och jag har själv fått många frågor om hur det kommer sig att jag plötsligt dyker upp i den på ett inte särskilt smickrande sätt.

Jag har vägrat svara.

Ända tills nu.


Jag tänkte att det är bäst att styra sin egen mediabild och då är det väl bäst att skriva själv om vad som hänt, utan att klåfingriga redaktörer ska nafsa min version av sanningen i nacken.

I Suhonens bok dyker jag plötsligt upp mitt i intrigmakandet mot Juholt.

Så här står det:

”Samma dag, 22 november, kallade också en av Mona Sahlins nära vänner, moderaten och festfixaren Micael Bindefeld Juholt för 'pack'. Kommentaren gällde Aftonbladets Lasse Anrell och Håkan Juholt.: 'Pack båda två', sa festfixaren. 'Bara att bunta ihop och byta ut mot några mera samtida personer med högre moral och högre trovärdighet.'”

Suhonen berättar om Lars Ekborgs gamla monolog ”Bunta ihop och slå ihjäl” och avslutar:

”Ekborgs karaktär i monologen gestaltade en norrländsk fascists förakt för svaghet. Nu kom ekot från Östermalm: 'Bunta ihop dem.'

Jag läste det där djupt fascinerad och mindes hela händelsekedjan runt Juholt och Bindefelds skriverier i sociala medier. Branschmedia skrev om det.


Jag tog det inte så hårt och min gode vän hockeyskribenten Mats Wennerholm sa att han hade hört att Juholt var djupt sårad av att bli buntad ihop med en sådan som mig. Bindefeld borde be Juholt om ursäkt, skrev Mats. Hö hö, svarade jag en smula förtjust.

Folk undrade hur jag hamnat i Bindefelds träsk.

Jag svarade att jag inte visste – men det gjorde jag ju.

Jag visste ju att jag sårat den upphöjda festfixaren på djupet en gång för länge sen.

Det var 80-tal. Bindefeld hade kränkt Alice Timander genom att inte släppa in henne på en kändisfest. Den mediokre frisören och festfixaren hade sagt att hon var ute. Hon var ledsen och eftersom jag alltid ömmat för ledsna tanter så skred jag ut till hennes försvar i Aftonbladet.


Jag hittade min
egen text i en samlingsvolym på biblioteket i går.

När jag läser den förstår jag varför Bindefeld uppenbarligen hatar mig. Jag hade ju varit, om jag får säga det själv, i toppform:

”Om man ställer sig och tittar några sekunder på Micael Bindefeld så skräms man av den blick han sänder ut. Det är en osäker människas flackande blick. Jag har sett liknande ögon på våldtäktsmän, älgjägare och stripteasedansöser. De uttrycker kyla och rädsla i en kombination som skrämmer. De viker undan.”

Hoppsan.

Jag beskrev hans mediokra frisyr (överkammad) och hur han fjäskade för kändisar. Jag begick, kort sagt, ett äremord som jag tyckte anstod en människa som just mördat en hårt arbetande tandläkare.

Jag tyckte också att han var oproffsig som gav hela kändispacket en inblick i deras egen dödlighet.

”Han vrider om kniven i deras ömhetstörstande själar”, skrev jag.


Ja ja. Det var då. Det var 1989. Mats Wennerholm tyckte att jag skulle be alla älgjägare om ursäkt och det borde jag kanske gjort. Jag la ju trots allt in dem i krönikan enbart för att den skulle bli publicerbar. Älgjägare är ju trots allt ganska reko människor. I alla fall i Jösse härad, som jag bäst kände till.

Hade det bara stått våldtäktsmän hade ansvarig utgivare sannolikt stoppat krönikan.

Så gick det till. Vad som hände sen? Alice Timander blev glad.

– Du räddade mitt liv, sa hon i radio.

– Varsågod, sa jag.


Bindefeld? Han ruvade på hämnden. Stoppade alla premiärinbjudningar till mig, men det sket jag högaktningsfullt i. Jag tog mig in ändå.

22 år senare fick han dock sin hämnd.

Den var iskall, men tog inte särskilt djupt. Festfixare är ju trots allt inte universums mittpunkt.

Eller som jag skrev i min krönika 1989:

”Hans jobb skulle med andra ord kunna skötas av en dator eller en bananfluga. Båda kan antas ha en viss opersonlig intelligens.”

Som sagt; så kan det gå.

Det är ingen söndagspromenad i parken att vara partiledare. Och ska väl inte vara det heller.

Det har ju skrivits en hel del om boken och jag har själv fått många frågor om hur det kommer sig att jag plötsligt dyker upp i den på ett inte särskilt smickrande sätt.

Jag har vägrat svara.

Ända tills nu.


Jag tänkte att det är bäst att styra sin egen mediabild och då är det väl bäst att skriva själv om vad som hänt, utan att klåfingriga redaktörer ska nafsa min version av sanningen i nacken.

I Suhonens bok dyker jag plötsligt upp mitt i intrigmakandet mot Juholt.

Så här står det:

”Samma dag, 22 november, kallade också en av Mona Sahlins nära vänner, moderaten och festfixaren Micael Bindefeld Juholt för 'pack'. Kommentaren gällde Aftonbladets Lasse Anrell och Håkan Juholt.: 'Pack båda två', sa festfixaren. 'Bara att bunta ihop och byta ut mot några mera samtida personer med högre moral och högre trovärdighet.'”

Suhonen berättar om Lars Ekborgs gamla monolog ”Bunta ihop och slå ihjäl” och avslutar:

”Ekborgs karaktär i monologen gestaltade en norrländsk fascists förakt för svaghet. Nu kom ekot från Östermalm: 'Bunta ihop dem.'

Jag läste det där djupt fascinerad och mindes hela händelsekedjan runt Juholt och Bindefelds skriverier i sociala medier. Branschmedia skrev om det.


Jag tog det inte så hårt och min gode vän hockeyskribenten Mats Wennerholm sa att han hade hört att Juholt var djupt sårad av att bli buntad ihop med en sådan som mig. Bindefeld borde be Juholt om ursäkt, skrev Mats. Hö hö, svarade jag en smula förtjust.

Folk undrade hur jag hamnat i Bindefelds träsk.

Jag svarade att jag inte visste – men det gjorde jag ju.

Jag visste ju att jag sårat den upphöjda festfixaren på djupet en gång för länge sen.

Det var 80-tal. Bindefeld hade kränkt Alice Timander genom att inte släppa in henne på en kändisfest. Den mediokre frisören och festfixaren hade sagt att hon var ute. Hon var ledsen och eftersom jag alltid ömmat för ledsna tanter så skred jag ut till hennes försvar i Aftonbladet.


Jag hittade min
egen text i en samlingsvolym på biblioteket i går.

När jag läser den förstår jag varför Bindefeld uppenbarligen hatar mig. Jag hade ju varit, om jag får säga det själv, i toppform:

”Om man ställer sig och tittar några sekunder på Micael Bindefeld så skräms man av den blick han sänder ut. Det är en osäker människas flackande blick. Jag har sett liknande ögon på våldtäktsmän, älgjägare och stripteasedansöser. De uttrycker kyla och rädsla i en kombination som skrämmer. De viker undan.”

Hoppsan.

Jag beskrev hans mediokra frisyr (överkammad) och hur han fjäskade för kändisar. Jag begick, kort sagt, ett äremord som jag tyckte anstod en människa som just mördat en hårt arbetande tandläkare.

Jag tyckte också att han var oproffsig som gav hela kändispacket en inblick i deras egen dödlighet.

”Han vrider om kniven i deras ömhetstörstande själar”, skrev jag.


Ja ja. Det var då. Det var 1989. Mats Wennerholm tyckte att jag skulle be alla älgjägare om ursäkt och det borde jag kanske gjort. Jag la ju trots allt in dem i krönikan enbart för att den skulle bli publicerbar. Älgjägare är ju trots allt ganska reko människor. I alla fall i Jösse härad, som jag bäst kände till.

Hade det bara stått våldtäktsmän hade ansvarig utgivare sannolikt stoppat krönikan.

Så gick det till. Vad som hände sen? Alice Timander blev glad.

– Du räddade mitt liv, sa hon i radio.

– Varsågod, sa jag.


Bindefeld? Han ruvade på hämnden. Stoppade alla premiärinbjudningar till mig, men det sket jag högaktningsfullt i. Jag tog mig in ändå.

22 år senare fick han dock sin hämnd.

Den var iskall, men tog inte särskilt djupt. Festfixare är ju trots allt inte universums mittpunkt.

Eller som jag skrev i min krönika 1989:

”Hans jobb skulle med andra ord kunna skötas av en dator eller en bananfluga. Båda kan antas ha en viss opersonlig intelligens.”

Som sagt; så kan det gå.

  • Lasse Anrell

Veckans musik

Eftersom det varit Elvis 80-årsdag lyssnar jag på den sorgligt underskattade Old Shep. Mmmm...