2015-02-07 06:00

2015-02-07 10:34

Kvinnan som stalkade Fröding och Lagerlöf

KRÖNIKA

I min kartläggning av hur Värmland fullständigt ockuperar alla vettiga litterära samtal just nu har turen kommit till en liten kvinna som jag inte hade en aning om att hon existerat, men som nu fullständigt trollbundit mig i några dagar eftersom hon alldeles uppenbarligen var en förlaga till Lena Andersson och hennes passion till Roy Andersson och andra kulturmän.

Min nya upptäckt hette Ida Bäckmann och hon var för Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding vad Lena Andersson var för Roy ”Hugo Rask” Andersson; en jobbig brud, en kärlekskrank liten människa, en stalker, en tjej som inte fattade när ett nej faktiskt var ett nej.

Boken har skrivits av Sigrid Combüchen och den heter elakt nog ”Den umbärliga”.

Ida Bäckmann var verkligen sin tids Ester Nilsson och hennes Hugo Rask/Olof Sten var Lagerlöf och Fröding.

Mycket på en gång för en liten tjej från Åmål.

Men hon älskade båda. Mest Fröding.

Hon hängde på mentalsjukhuset för att få minsta ömhetsbevis.

Hon hängde på Mårbacka för att få en chans att få en bit av Selmas magi.

Och när inte Gustaf Fröding orkade med henne försökte hon hångla upp Frödings syster.

Det var ett liv och ett kiv.

Det mest uppenbara är likheten med en modern stalker. En som lever i en inbillad värld av ömsesidig attraktion och tolkar sönder alla budskap till oigenkännlighet.

– När jag blir frisk ska jag koncentrera solen till en dryck åt dig, påstås Gustaf Fröding ha sagt till Ida.

Sådan copyright-sörja skrev han ju aldrig annars, men varför inte till en jobbig brud som blev tyst en stund om han slängde åt henne lite osorterade fyndigheter.

Jag tänker på Lena Andersson och scenen där Roy ”Hugo Rask” Andersson ber henne följa med och shoppa på systembolaget och hon funderar i dagar över vad den inbjudan betydde.

Egentligen.

Sannolikt att han ville ha sällskap på systemet – i hans värld. Att han ville vara ihop – i hennes.

Ida tjatade ständigt på Selma att ”hon skulle skriva en bok, ett drama – någonting! – om tretalet Fröding, Ida, Selma, med motiveringen att ett sådant verk skulle lyfta Selma ur hennes litterära trivialitet och få henne att ´nå toppen´ igen.”

Ida fick ett löfte av Selma om att hon skulle skriva förord till Idas egen bok om Gustaf Fröding.

Hon drog tillbaka det löftet och det blev Selmas lycka eftersom boken gjorde skandal.

Den gränslösa författarinnan från Åmål skrev saker som ”hans tre (ännu levande) systrar borde sluppit läsa om galenskap, erotomani, alkoholism och rentav antydningar om vänslande med en av dem.”, skriver Combüchen.

Ida kallades också ”ful”.

– Alla trodde att den fula lilla människan hittat på sina fästmän och beundrare, sa läkaren Gerda Kjellberg.

Sven Stolpe avslutar den debatten när han på 50-talet kallar henne ”den fula, gastande lilla gnomen.”

Ett epitet som för övrigt är förvillande likt sådant som hans barnbarn Alex och Calle Schulman använde i sina bloggar för några år sedan om dagens kulturmänniskor.

Så kan det gå.

Och när inte Stolpes elakhet var tillräcklig drog han till med det värsta av allt; han kallade henne ”livslångt frigid”.

Aj då.

I boken får man också läsa exempel på hur modern Selma Lagerlöf var. Hon skrev mycket brev. Det gällde att hushålla med krafterna. Sina brev till Ida avslutades ofta s. t. m.o. d.

Rena mobilspråket.

Vad betydde det, IRL? Jo, faktiskt ”som tycker mycket om dig.”

Vad säger ni om det, kids? #s.t.m.o.d.

Ida hatade också Selmas ”alfaväninnor”, såna som Valborg Olander som fick bättre platser på Gösta Berlings premiär.

Selma däremot pratade gärna skit om Ida, sa att hon ”avskydde” henne och bara var snäll mot henne för att Ida ägde hennes entusiastiska brev om Frödingboken... Det var rena rökrutetonen.

Är det en bra bok? Ja, den är alldeles fantastisk.

Den säger lika mycket om Åmål, Säffle, Karlstad, Mårbacka som om Stockholm.

Det finns selmor, frödingar och idor överallt i dag. Jag stöter på dem hela tiden. Oftast kallas de journalister...

Slutligen finns här en faktauppgift som jag inte kommer undan: Gustaf Fröding växte upp med en pappa som bytte strumpor tolv gånger om dagen. Tolv.

Jag undrar exakt hur det påverkade Gustaf.

Min nya upptäckt hette Ida Bäckmann och hon var för Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding vad Lena Andersson var för Roy ”Hugo Rask” Andersson; en jobbig brud, en kärlekskrank liten människa, en stalker, en tjej som inte fattade när ett nej faktiskt var ett nej.

Boken har skrivits av Sigrid Combüchen och den heter elakt nog ”Den umbärliga”.

Ida Bäckmann var verkligen sin tids Ester Nilsson och hennes Hugo Rask/Olof Sten var Lagerlöf och Fröding.

Mycket på en gång för en liten tjej från Åmål.

Men hon älskade båda. Mest Fröding.

Hon hängde på mentalsjukhuset för att få minsta ömhetsbevis.

Hon hängde på Mårbacka för att få en chans att få en bit av Selmas magi.

Och när inte Gustaf Fröding orkade med henne försökte hon hångla upp Frödings syster.

Det var ett liv och ett kiv.

Det mest uppenbara är likheten med en modern stalker. En som lever i en inbillad värld av ömsesidig attraktion och tolkar sönder alla budskap till oigenkännlighet.

– När jag blir frisk ska jag koncentrera solen till en dryck åt dig, påstås Gustaf Fröding ha sagt till Ida.

Sådan copyright-sörja skrev han ju aldrig annars, men varför inte till en jobbig brud som blev tyst en stund om han slängde åt henne lite osorterade fyndigheter.

Jag tänker på Lena Andersson och scenen där Roy ”Hugo Rask” Andersson ber henne följa med och shoppa på systembolaget och hon funderar i dagar över vad den inbjudan betydde.

Egentligen.

Sannolikt att han ville ha sällskap på systemet – i hans värld. Att han ville vara ihop – i hennes.

Ida tjatade ständigt på Selma att ”hon skulle skriva en bok, ett drama – någonting! – om tretalet Fröding, Ida, Selma, med motiveringen att ett sådant verk skulle lyfta Selma ur hennes litterära trivialitet och få henne att ´nå toppen´ igen.”

Ida fick ett löfte av Selma om att hon skulle skriva förord till Idas egen bok om Gustaf Fröding.

Hon drog tillbaka det löftet och det blev Selmas lycka eftersom boken gjorde skandal.

Den gränslösa författarinnan från Åmål skrev saker som ”hans tre (ännu levande) systrar borde sluppit läsa om galenskap, erotomani, alkoholism och rentav antydningar om vänslande med en av dem.”, skriver Combüchen.

Ida kallades också ”ful”.

– Alla trodde att den fula lilla människan hittat på sina fästmän och beundrare, sa läkaren Gerda Kjellberg.

Sven Stolpe avslutar den debatten när han på 50-talet kallar henne ”den fula, gastande lilla gnomen.”

Ett epitet som för övrigt är förvillande likt sådant som hans barnbarn Alex och Calle Schulman använde i sina bloggar för några år sedan om dagens kulturmänniskor.

Så kan det gå.

Och när inte Stolpes elakhet var tillräcklig drog han till med det värsta av allt; han kallade henne ”livslångt frigid”.

Aj då.

I boken får man också läsa exempel på hur modern Selma Lagerlöf var. Hon skrev mycket brev. Det gällde att hushålla med krafterna. Sina brev till Ida avslutades ofta s. t. m.o. d.

Rena mobilspråket.

Vad betydde det, IRL? Jo, faktiskt ”som tycker mycket om dig.”

Vad säger ni om det, kids? #s.t.m.o.d.

Ida hatade också Selmas ”alfaväninnor”, såna som Valborg Olander som fick bättre platser på Gösta Berlings premiär.

Selma däremot pratade gärna skit om Ida, sa att hon ”avskydde” henne och bara var snäll mot henne för att Ida ägde hennes entusiastiska brev om Frödingboken... Det var rena rökrutetonen.

Är det en bra bok? Ja, den är alldeles fantastisk.

Den säger lika mycket om Åmål, Säffle, Karlstad, Mårbacka som om Stockholm.

Det finns selmor, frödingar och idor överallt i dag. Jag stöter på dem hela tiden. Oftast kallas de journalister...

Slutligen finns här en faktauppgift som jag inte kommer undan: Gustaf Fröding växte upp med en pappa som bytte strumpor tolv gånger om dagen. Tolv.

Jag undrar exakt hur det påverkade Gustaf.

  • Lasse Anrell

VECKANS MUSIK

I kväll börjar livets allra mest underbara katastrof; mmm...ello!