2015-10-17 06:00

2015-10-17 06:00

Godmorgon 17 oktober

GODMORGON: STAFFAN ANDER

I dag, lördagen den 17 oktober, skulle min bror ha fyllt 75 år. Men så ville inte livet, han gick bort natten till tisdagen.

Vi hade levt ihop i alla våra år. Som unga och barn var hans tre års försprång svår att hantera. Han var större och tuffare. Förhandlingar om utrymme i hem och liv vann han oftast. Jag fick den mindre delen av garderoben, jag fick vänta på min tur i glasskön. ”Lilleturen” sade han bestämt och visade vad som gällde.

I vårt mörkrum, där vi framkallade och kopierade fotografier, var vi tvungna att samsas. Jag tror det var då och där vi lärde oss hur viktigt det är att samarbeta.

Men vi var lite olika. Lars var duktig på teknik och att räkna. Jag var lite bättre på det där med bokstäver och alfabetet.

Så blev det livet igenom.

 

När han som rask yngling monterade tryckpressar, sysslande jag med skoltidningar och skrivandet.

Det blev en naturlig uppdelning som följde oss resten av livet. En uppdelning som med tiden blev en samsyn och med ömsesidig respekt. Åren och mognaden gjorde så. I stort sett varje dag i drygt femtio år pratade vi om tidningen. Om journalistik, om teknik, om nya tider och gamla minnen.

Vi var och förblev helt överens om tidningens nutid och framtid. Om hur tackla de bekymmer som finns i branschen om hur viktig det skrivna ordet var och är.

Vår enighet, vår samsyn var så total att, som någon kommenterade: ”Det räcker med att prata med en av er. Ni tycker ju alltid samma sak.”

Och så var det, våra liv har hela tiden kretsat runt tidningen och dess verksamhet. Vi har hela tiden haft samma mål.

 

Vi hann även träffas en hel del på Vänern. Han med sin segelbåt, jag i båt med motorhjälp. Vi spelade in film tillsammans. Ett kamratgäng från Klara tyckte han skulle vara bra som chaufför åt greve Älghuvud.

Vi delade intresset för fin konst. Vi tampades på boulebanan...

Döden kommer alltid överraskande hur förberedd man än borde vara. Nu orkade hans kropp inte med längre. Vi har haft över sjuttio år tillsammans. Lars, min bror, var och är en del av mig.

Men även om han fysiskt inte längre finns här på plats, kommer jag fortsätta prata med honom, rådfråga och bolla tankar.

Jag vet ju att han lyssnar, nickar och uppmuntrar mig.

 

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör'n

Vi hade levt ihop i alla våra år. Som unga och barn var hans tre års försprång svår att hantera. Han var större och tuffare. Förhandlingar om utrymme i hem och liv vann han oftast. Jag fick den mindre delen av garderoben, jag fick vänta på min tur i glasskön. ”Lilleturen” sade han bestämt och visade vad som gällde.

I vårt mörkrum, där vi framkallade och kopierade fotografier, var vi tvungna att samsas. Jag tror det var då och där vi lärde oss hur viktigt det är att samarbeta.

Men vi var lite olika. Lars var duktig på teknik och att räkna. Jag var lite bättre på det där med bokstäver och alfabetet.

Så blev det livet igenom.

 

När han som rask yngling monterade tryckpressar, sysslande jag med skoltidningar och skrivandet.

Det blev en naturlig uppdelning som följde oss resten av livet. En uppdelning som med tiden blev en samsyn och med ömsesidig respekt. Åren och mognaden gjorde så. I stort sett varje dag i drygt femtio år pratade vi om tidningen. Om journalistik, om teknik, om nya tider och gamla minnen.

Vi var och förblev helt överens om tidningens nutid och framtid. Om hur tackla de bekymmer som finns i branschen om hur viktig det skrivna ordet var och är.

Vår enighet, vår samsyn var så total att, som någon kommenterade: ”Det räcker med att prata med en av er. Ni tycker ju alltid samma sak.”

Och så var det, våra liv har hela tiden kretsat runt tidningen och dess verksamhet. Vi har hela tiden haft samma mål.

 

Vi hann även träffas en hel del på Vänern. Han med sin segelbåt, jag i båt med motorhjälp. Vi spelade in film tillsammans. Ett kamratgäng från Klara tyckte han skulle vara bra som chaufför åt greve Älghuvud.

Vi delade intresset för fin konst. Vi tampades på boulebanan...

Döden kommer alltid överraskande hur förberedd man än borde vara. Nu orkade hans kropp inte med längre. Vi har haft över sjuttio år tillsammans. Lars, min bror, var och är en del av mig.

Men även om han fysiskt inte längre finns här på plats, kommer jag fortsätta prata med honom, rådfråga och bolla tankar.

Jag vet ju att han lyssnar, nickar och uppmuntrar mig.

 

En god helg önskar jag er alla:

Chefredaktör'n