2015-03-13 06:00

2015-03-13 06:00

Jag har något att erkänna

CHATTER

Jag tycker om sagor. Men det är inte bara det.

Ibland, innan John Blund har spridit sitt sömnstoft över mig, brukar jag fantisera om att jag är med i en saga. Kroppens lemmar och muskler ligger kvar mellan sängens lakan, men drömmarna för mig med ut genom det öppna fönstret, mot snökristaller och daggtäckta groblad.

Jag skulle inte påstå att det är en verklighetsflykt. Bara ett sätt för att orka hantera livets tyngre stycken. Det verkar nämligen vara så att man förväntas axla mer på egen hand, ju längre in på tvåtusentalet det svenska folket vandrar.

 

Förr fanns hjälpen alltid närvarande. Tilliten lades hos ett högre väsen, hos en Gud. När sorgen slog ner eller vardagen bestod av för många frågetecken, var det tillåtet att ta en stund i ro och söka tröst hos en högre makt.

Historieutvecklingen förflöt och som en konsekvens av 1700-talets upplysningsanda förlorade kyrkan i auktoritet och ateister blev så småningom de som stod för normen i det svenska samhället.

Inte vet jag om det har ett samband, men tvåtusentalet verkar uppmärksamma mer psykisk ohälsa än tidigare århundraden har gjort. Det finns statistik som säger att nästan varannan person någon gång under sitt liv allvarligt kommer överväga att begå självmord. En av tio kommer faktiskt försöka ta sitt eget liv.

 

Vad än orsakerna må vara, tror jag att dagens individualistiska anda står som en av de ansvariga till samhällets psykiska ohälsa. Att bara ha sig själv att räkna med, hör inte till människans natur. Vi är ett flockdjur och det är tack vare samarbetsförmågan som vårt släkte har lyckats överleva över årtusendena.

Kanske är det bara jag, men mänskligheten orsakar mig med jämna mellanrum huvudvärk. När konsumtionssamhället, krigsindustrierna och elitfokuseringen blir för överväldigande vänder jag mig mot sagornas värld. Tanken på att springa runt i korridorerna på Hogwarts eller att skriva om mina äventyr i Fylke, hjälper mig hantera det individualistiska samhällets tyngre stycken.

 

 

Ibland, innan John Blund har spridit sitt sömnstoft över mig, brukar jag fantisera om att jag är med i en saga. Kroppens lemmar och muskler ligger kvar mellan sängens lakan, men drömmarna för mig med ut genom det öppna fönstret, mot snökristaller och daggtäckta groblad.

Jag skulle inte påstå att det är en verklighetsflykt. Bara ett sätt för att orka hantera livets tyngre stycken. Det verkar nämligen vara så att man förväntas axla mer på egen hand, ju längre in på tvåtusentalet det svenska folket vandrar.

 

Förr fanns hjälpen alltid närvarande. Tilliten lades hos ett högre väsen, hos en Gud. När sorgen slog ner eller vardagen bestod av för många frågetecken, var det tillåtet att ta en stund i ro och söka tröst hos en högre makt.

Historieutvecklingen förflöt och som en konsekvens av 1700-talets upplysningsanda förlorade kyrkan i auktoritet och ateister blev så småningom de som stod för normen i det svenska samhället.

Inte vet jag om det har ett samband, men tvåtusentalet verkar uppmärksamma mer psykisk ohälsa än tidigare århundraden har gjort. Det finns statistik som säger att nästan varannan person någon gång under sitt liv allvarligt kommer överväga att begå självmord. En av tio kommer faktiskt försöka ta sitt eget liv.

 

Vad än orsakerna må vara, tror jag att dagens individualistiska anda står som en av de ansvariga till samhällets psykiska ohälsa. Att bara ha sig själv att räkna med, hör inte till människans natur. Vi är ett flockdjur och det är tack vare samarbetsförmågan som vårt släkte har lyckats överleva över årtusendena.

Kanske är det bara jag, men mänskligheten orsakar mig med jämna mellanrum huvudvärk. När konsumtionssamhället, krigsindustrierna och elitfokuseringen blir för överväldigande vänder jag mig mot sagornas värld. Tanken på att springa runt i korridorerna på Hogwarts eller att skriva om mina äventyr i Fylke, hjälper mig hantera det individualistiska samhällets tyngre stycken.

 

 

Emma Bäckström

Bor: Åmål

Ålder: 18 år

Skola: Klara gymnasiet i Karlstad