2018-02-24 06:00

2018-02-24 06:00

Efterkrigstid i Wien med Zarah, rysk stridsvagn och "wienerkorv"

OPERETT: En mycket annorlunda "Läderlappen" på Wermlandsoperan

Wermlandsoperans uppsättning av Johann Strauss d y:s operett ”Läderlappen” liknar ingen annan.
Handlingen har flyttats från 1870-talets Wien till den österrikiska huvudstaden av anno 1945.
Andra världskriget är slut. Wien är uppdelad i fyra segrarzoner styrda av USA, Sovjet, Storbritannien och Frankrike.
Svartaqbörshandeln blomstrar, så också prostitution och politiskt kappvändande: Tidigare nazister har plötsligt och av självbevarelsedrift blivit stalinister.
Det är i denna efterkrigsmiljö, i den östra och sovjetdominerande delen av Wien, som regissören och manusförfattaren Sam Brown och scenografen Annemarie Woods har placerat operetten.

Den som hoppas på Straussoperett med rysch och pysch och wienervals och hela det läckra paketet kanske blir besviken.

Men tveklöst och utan minsta ”kanske” infinner sig dock stora överraskningar som tröstande bonus.

Från återkommande och tydliga sexanspelningar med hjälp av korv (kanske Leif GW:s bäckströmska ”supersalami”) till ett bejublat framträdande av en känd karlstadsbördig sångerska med stort rött hår.

Chevalier

Bland överraskningar som bjuds finns också en i Sverige (utanför hockeyarenorna!) sällan hörd och kraftfull version av den sovjetiska/ryska nationalhymnen. Här med vodkaflaskor, fladdrande röda fanor och en grönmålad sovjetisk stridsvagn.

Strauss juniors underbara musik har naturligtvis inte plockats bort.

Däremot har Sam Brown bland annat också kryddat anrättningen med en kul anspelning på en av huvudpersonernas namn, Chevalier de Gendarme (en av den mycket se - och hörvärde Peter Kajlingers tre (!) roller).

Kajlingers Chevalier de Gendarme utger sig - falskeligen - för att vara fransman under en fest hos sovjetkommendanten Orlovskij (Richard Hamrin).

Det fuskspelet får han fortsätta med in i tredje akten, nu med steppskor, spatserkäpp och halmhatt. Som gjort för en älskvärd parodi på en annan ”Chevalier”, Maurice Chevalier.

Läderlappen

Men det är inte den enda dubbelrollen i Wermlandsoperans ”Läderlappen”, som handlar om förväxlingar, maskspel och demaskering, kärlek och – i Karlstad – om efterkrigstidens armod.

Den judiske läkaren Falke (Anders Larsson) är titelns fladdermus, Läderlappen.

Falke är ”den siste juden” i Wien och ett minimum av historiekunskaper räcker för att förstå den tragiska innebörden av orden ”den siste”.

Även om mycket i operetten är glatt och glammigt, festligt och fräckt och fräscht så finns det kvardröjande nazistiska mörkret där.

Ett mörker som inte lyses upp av något slags ”ljus” från Kreml.

Falkes kompis är affärsmannen Eisenstein (Anton Ljungqvist), under den orgiastiska festen hos rysskommendanten kallad Marquis de Renard. Maskeradutstyrsel för Eisenstein: Fjärilsdräkt, en lite mer färggrann motsvarighet till Falkes fladdermusskrud.

Textmaskin

Från det gråtrista hyreshuset, där många av de på scenen agerande bor, styrs kosan till kommendantl Orlovskijs alkoholrika fest.

Dit kommer också - maskerade - Eisensteins otrogna hustru Rosalinda (AnnLouice Lögdlund), deras barnflicka Adele (Anna-Maria Krawe), Adeles syster Ida (Cecilie Nerfont Thorgersen) och en hel del andra män och kvinnor.

Samt en björn (Aaron Vickers och – senare i spelet, Christer Nerfont).

Operettens grund – Johann Strauss den yngres genialiska lyckokast – finns alltså kvar.

Och publiken gör nog klokt i att bättra på kunskaperna om originalversionen. Annars kan det bli svårt och rörigt att hänga med i svängarna. Det blir inte bättre av att sångtexterna inte alltid är så tydliga och klart artikulerade att man uppfattar Magnus Lindmans fina och uppslagsrika översättning.

Kanske är det dags för operaledningen att äska mer pengar för någon sorts permanent textmaskin?

Nåja, dialoger och monologer – de talade avsnitten – går fram, det ska erkännas.

Zarah

Wermlandsoperans orkester (under premiärkvällen dirigerad av Johannes Gustavsson) är på bästa humör, gissningsvis för att musiken är så bra: Strauss juniors ouvertyr är ju en sammanfattning av allt det bästa inom den Straussdominerade Wienermusiken. Men orkestern i ”diket” har också på ”övervåningen” - d v s scenen - ett utomordentligt sångarlag att arbeta med; några har redan nämnts, full poäng till samtliga.

Och ett extra plus till Richard Hamrin. .

Det är Richard Hamrin som också ”gör” den där rödhåriga sångerskan och den sovjetiske kommendanten: Zarah Leander och rysk ockupant, en blandning som trots allt – om man får tro vissa historiker – har ett samband.

Zarah Leander påstås ju ha varit sovjetisk agent.

Men om Zarah Leander påstods det mycket. Det enda man med absolut visshet kan säga är: Hon var en stor artist och det är vad Richard Hamrin tar fasta på med lysande resultat. Operettkvällens behållning? För många, ja, andra kanske faller hårdare och mer pladask för AnnLouice Lögdlunds (i rollen som falsk ungersk operasångerska på festen) sång till hembygden, till Heimat.

Också det på sätt och vis en liten vinkning till Zarah Leander.

Den som hoppas på Straussoperett med rysch och pysch och wienervals och hela det läckra paketet kanske blir besviken.

Men tveklöst och utan minsta ”kanske” infinner sig dock stora överraskningar som tröstande bonus.

Från återkommande och tydliga sexanspelningar med hjälp av korv (kanske Leif GW:s bäckströmska ”supersalami”) till ett bejublat framträdande av en känd karlstadsbördig sångerska med stort rött hår.

Chevalier

Bland överraskningar som bjuds finns också en i Sverige (utanför hockeyarenorna!) sällan hörd och kraftfull version av den sovjetiska/ryska nationalhymnen. Här med vodkaflaskor, fladdrande röda fanor och en grönmålad sovjetisk stridsvagn.

Strauss juniors underbara musik har naturligtvis inte plockats bort.

Däremot har Sam Brown bland annat också kryddat anrättningen med en kul anspelning på en av huvudpersonernas namn, Chevalier de Gendarme (en av den mycket se - och hörvärde Peter Kajlingers tre (!) roller).

Kajlingers Chevalier de Gendarme utger sig - falskeligen - för att vara fransman under en fest hos sovjetkommendanten Orlovskij (Richard Hamrin).

Det fuskspelet får han fortsätta med in i tredje akten, nu med steppskor, spatserkäpp och halmhatt. Som gjort för en älskvärd parodi på en annan ”Chevalier”, Maurice Chevalier.

Läderlappen

Men det är inte den enda dubbelrollen i Wermlandsoperans ”Läderlappen”, som handlar om förväxlingar, maskspel och demaskering, kärlek och – i Karlstad – om efterkrigstidens armod.

Den judiske läkaren Falke (Anders Larsson) är titelns fladdermus, Läderlappen.

Falke är ”den siste juden” i Wien och ett minimum av historiekunskaper räcker för att förstå den tragiska innebörden av orden ”den siste”.

Även om mycket i operetten är glatt och glammigt, festligt och fräckt och fräscht så finns det kvardröjande nazistiska mörkret där.

Ett mörker som inte lyses upp av något slags ”ljus” från Kreml.

Falkes kompis är affärsmannen Eisenstein (Anton Ljungqvist), under den orgiastiska festen hos rysskommendanten kallad Marquis de Renard. Maskeradutstyrsel för Eisenstein: Fjärilsdräkt, en lite mer färggrann motsvarighet till Falkes fladdermusskrud.

Textmaskin

Från det gråtrista hyreshuset, där många av de på scenen agerande bor, styrs kosan till kommendantl Orlovskijs alkoholrika fest.

Dit kommer också - maskerade - Eisensteins otrogna hustru Rosalinda (AnnLouice Lögdlund), deras barnflicka Adele (Anna-Maria Krawe), Adeles syster Ida (Cecilie Nerfont Thorgersen) och en hel del andra män och kvinnor.

Samt en björn (Aaron Vickers och – senare i spelet, Christer Nerfont).

Operettens grund – Johann Strauss den yngres genialiska lyckokast – finns alltså kvar.

Och publiken gör nog klokt i att bättra på kunskaperna om originalversionen. Annars kan det bli svårt och rörigt att hänga med i svängarna. Det blir inte bättre av att sångtexterna inte alltid är så tydliga och klart artikulerade att man uppfattar Magnus Lindmans fina och uppslagsrika översättning.

Kanske är det dags för operaledningen att äska mer pengar för någon sorts permanent textmaskin?

Nåja, dialoger och monologer – de talade avsnitten – går fram, det ska erkännas.

Zarah

Wermlandsoperans orkester (under premiärkvällen dirigerad av Johannes Gustavsson) är på bästa humör, gissningsvis för att musiken är så bra: Strauss juniors ouvertyr är ju en sammanfattning av allt det bästa inom den Straussdominerade Wienermusiken. Men orkestern i ”diket” har också på ”övervåningen” - d v s scenen - ett utomordentligt sångarlag att arbeta med; några har redan nämnts, full poäng till samtliga.

Och ett extra plus till Richard Hamrin. .

Det är Richard Hamrin som också ”gör” den där rödhåriga sångerskan och den sovjetiske kommendanten: Zarah Leander och rysk ockupant, en blandning som trots allt – om man får tro vissa historiker – har ett samband.

Zarah Leander påstås ju ha varit sovjetisk agent.

Men om Zarah Leander påstods det mycket. Det enda man med absolut visshet kan säga är: Hon var en stor artist och det är vad Richard Hamrin tar fasta på med lysande resultat. Operettkvällens behållning? För många, ja, andra kanske faller hårdare och mer pladask för AnnLouice Lögdlunds (i rollen som falsk ungersk operasångerska på festen) sång till hembygden, till Heimat.

Också det på sätt och vis en liten vinkning till Zarah Leander.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.