2015-06-15 12:14

2015-06-15 12:14

Drömmarna bär människorna

TEATER: Möss och människor MÖSS OCH MÄNNISKOR

Möss och människor
av Värmlandsteatern
Alsters herrgård, Karlstad
Roman: John Steinbeck
Översättning: Ragnar Strömberg
Regi: Mattias Walan
Scenograf: Erik Bohlin
Medverkande: Olof Larsson, Henrik Bergqvist, Anders Hedin mfl.

Mitt under depressionen i 30-talets Kalifornien får vi möta Lennie (Olof Larsson) och George (Henrik Bergqvist). De två följs åt, sammanbundna av en gemensam dröm. De luffar från gård till gård, stannar så länge det går. För att tjäna ihop pengar nog att köpa ett eget ställe. Där ska de odla körsbär, aprikoser och äpplen. De ska ha grisar, höns och kanske en ko. Och Lennie ska få sköta om kaninerna.

Många av oss har läst John Steinbecks klassiska roman från 1937 någon gång under skoltiden. Färskast i minnet finns dock historien kvar i mitt minne genom filmatiseringen från 1992 med Gary Sinise och John Malkovich i huvudrollerna.

Att dramatisera en klassisk historia är en utmaning. Verket måste göras intressant ur ett samtida perspektiv och manuset finjusteras för att landa väl i dagens jargong. Men ensemblen lyckas dela berättelsen med inlevelse och hjärta. Den tio man starka ensemble vill berätta en historia om vänskap. Och de berättar den väl.

Magasinet vid Alsters herrgård är den perfekta spelplatsen för dramat. Inte bara för att Gustaf Fröding brukade översätta diktaren Robert Bruns, som har givit namn till romanen genom strofen: ”De skönaste planer, de må vara uppgjorda av möss eller människor, går ofta om intet”. En fras som träffande sammanfattar pjäsens tema.

Människorna vi får möta är kuvade av fattigdom och hårt arbete. De flesta arbetarna driver runt, tjänar ihop några dollar som de sedan super upp i veckoslutet på någon bordell. Interaktionen dem emellan präglas av cynism och att var man reder sig själv. På det viset sticker George och Lennie ut ur mängden – för de håller ihop.

Det är en genomträngande ensamhet som gör sig påmind rakt igenom pjäsens dialoger. Varje karaktär vill egentligen helst lätta sitt hjärta, trots löften om att hålla tyst. De längtar efter att få prata öppet med en god vän. Men när chansen till ett möte ges, fastnar de ändå mest i ältande och ett envist blickande in i framtiden. För framtiden dinglar framför dem alla som en hägring. En framtid där de kan leva fria. Och det är just i kontrasten mellan vardagens hårda bitterhet och framtidens idealiserade drömmar som pjäsen hittar sin rörelse framåt. Vardagen stampar på stället med förmaningar och tjat. Men drömmarna ger liv och energi.

Lovisa Lagneryd

Mitt under depressionen i 30-talets Kalifornien får vi möta Lennie (Olof Larsson) och George (Henrik Bergqvist). De två följs åt, sammanbundna av en gemensam dröm. De luffar från gård till gård, stannar så länge det går. För att tjäna ihop pengar nog att köpa ett eget ställe. Där ska de odla körsbär, aprikoser och äpplen. De ska ha grisar, höns och kanske en ko. Och Lennie ska få sköta om kaninerna.

Många av oss har läst John Steinbecks klassiska roman från 1937 någon gång under skoltiden. Färskast i minnet finns dock historien kvar i mitt minne genom filmatiseringen från 1992 med Gary Sinise och John Malkovich i huvudrollerna.

Att dramatisera en klassisk historia är en utmaning. Verket måste göras intressant ur ett samtida perspektiv och manuset finjusteras för att landa väl i dagens jargong. Men ensemblen lyckas dela berättelsen med inlevelse och hjärta. Den tio man starka ensemble vill berätta en historia om vänskap. Och de berättar den väl.

Magasinet vid Alsters herrgård är den perfekta spelplatsen för dramat. Inte bara för att Gustaf Fröding brukade översätta diktaren Robert Bruns, som har givit namn till romanen genom strofen: ”De skönaste planer, de må vara uppgjorda av möss eller människor, går ofta om intet”. En fras som träffande sammanfattar pjäsens tema.

Människorna vi får möta är kuvade av fattigdom och hårt arbete. De flesta arbetarna driver runt, tjänar ihop några dollar som de sedan super upp i veckoslutet på någon bordell. Interaktionen dem emellan präglas av cynism och att var man reder sig själv. På det viset sticker George och Lennie ut ur mängden – för de håller ihop.

Det är en genomträngande ensamhet som gör sig påmind rakt igenom pjäsens dialoger. Varje karaktär vill egentligen helst lätta sitt hjärta, trots löften om att hålla tyst. De längtar efter att få prata öppet med en god vän. Men när chansen till ett möte ges, fastnar de ändå mest i ältande och ett envist blickande in i framtiden. För framtiden dinglar framför dem alla som en hägring. En framtid där de kan leva fria. Och det är just i kontrasten mellan vardagens hårda bitterhet och framtidens idealiserade drömmar som pjäsen hittar sin rörelse framåt. Vardagen stampar på stället med förmaningar och tjat. Men drömmarna ger liv och energi.

Lovisa Lagneryd