2018-04-25 16:18

2018-04-25 16:18

Brutalt ärlig och utlämnande

BOK

Robert Laul
Alkisbarn // Fotboll, fylla och fajt
Norstedts

Torsdagen den 8 oktober 2015 sitter den välkände sportjournalisten Robert Laul framför sin dator. Det han skriver är inte någon krönika om vem som möjligen satt en välriktad rökare i nättaket utan ett självmordsbrev där han önskar familj, vänner och kollegor fortsatt lycka och medgång i livet. Hur hamnade han här?

Titeln ”Alkisbarn // fotboll, fylla och fajt” ger om inte svaret så i alla fall en ledtråd. Precis som det låter, är det här Lauls berättelse om ett liv med ett allt värre missbruk. Någon renodlad berättelse om alkoholberoende är det dock inte. Snarare balanserar boken på en lina spänd mellan biografi, missbruksskildring och fotbolljournalistik.

Problem under uppväxten

Lauls föräldrar hade under hans uppväxt själva alkoholproblem. Fyra år gammal lämnades Laul ensam hemma medan föräldrarna försvann till den lokala puben. Pappan var våldsam och utagerande, mamman mer tillbakadragen. Med tiden drack även hon allt mer vilket fick Laul att lägga den första stenen i sin missbrukarpersonlighet. Han börjar ljuga för att skydda henne på samma sätt som han senare ska göra för att komma undan med sitt eget drickande.

Fotbollen blir tidigt hans ventil, ett sammanhang han upplever som schysstare. Snart är han en lovande fotbollsspelare men allt förändras då han som sextonåring dricker sig full för första gången. Plötsligt hittar han en känsla som slår allt och rusen ska därefter vara den förtärande solen i hans liv. Han somnar på sin moped och gör en vådlig vurpa. Han slängs i fyllecell. Trots att konsekvenserna blir värre och värre finns en återkommande tanke som får honom att fortsätta: ”Just idag kommer det att gå bra.” Skildringen bränner till då han helt utan förskönande omskrivningar redogör för hur han beter sig i sina rus liksom då han skildrar sin hänsynslösa jakt på nyheter.

Alkisbarn

Robert Laul är ett av de ”alkisbarn” som han också identifierar på flera olika håll i tillvaron. De finns inte bara i svansen kring AIK och bland Firmans huliganer, där det vimlar av osäkra killar som med hjälp av alkohol och slagsmål försöker kompensera en bristande självkänsla. Nej, han ser dem också bland sina journalistkollegor, då han hunnit växla den egna fotbollskarriären i Jonsered och Ljungskile mot en som hyllad krönikör i Aftonbladet.

I den tyckarjournalistik som sprids i början av 2000-talet är de största stjärnorna ofta människor som liksom han själv blandar drogmissbruket med kickarna från lajks och reaktioner. Laul arbetar under många år någonstans mellan 16 och 18 timmar per dygn för att hålla maskineriet igång med krönikor, bloggar och tweets. Hans moraliska kompass snurrar vid det laget som den vill. Ofta skriver han berusad och attackerar både chefer och kollegor. Ändå får han fortsätta, ledningen tycks se mellan fingrarna så länge han bara levererar och skapar uppmärksamhet.

Vårdkrav

Inte förrän efter att han har festat och filmats gravt berusad ställs krav på vård. Det är för övrigt just i samband med att filmerna läcker ut på Youtube som han formulerar sitt självmordsbrev. Dessbättre kommer vändningen snart därefter.

Jag får erkänna att jag börjar läsa med känslan av att det jag har framför mig bara är ännu en skildring av ett missbruk.

Men mina farhågor kommer på skam. Robert Laul hittar inte bara mekanismerna bakom drickandet, utan också varför beteendet ursäktas och ibland rent av efterfrågas då en skör självkänsla sväljer orimliga doser arbete.

 

Torsdagen den 8 oktober 2015 sitter den välkände sportjournalisten Robert Laul framför sin dator. Det han skriver är inte någon krönika om vem som möjligen satt en välriktad rökare i nättaket utan ett självmordsbrev där han önskar familj, vänner och kollegor fortsatt lycka och medgång i livet. Hur hamnade han här?

Titeln ”Alkisbarn // fotboll, fylla och fajt” ger om inte svaret så i alla fall en ledtråd. Precis som det låter, är det här Lauls berättelse om ett liv med ett allt värre missbruk. Någon renodlad berättelse om alkoholberoende är det dock inte. Snarare balanserar boken på en lina spänd mellan biografi, missbruksskildring och fotbolljournalistik.

Problem under uppväxten

Lauls föräldrar hade under hans uppväxt själva alkoholproblem. Fyra år gammal lämnades Laul ensam hemma medan föräldrarna försvann till den lokala puben. Pappan var våldsam och utagerande, mamman mer tillbakadragen. Med tiden drack även hon allt mer vilket fick Laul att lägga den första stenen i sin missbrukarpersonlighet. Han börjar ljuga för att skydda henne på samma sätt som han senare ska göra för att komma undan med sitt eget drickande.

Fotbollen blir tidigt hans ventil, ett sammanhang han upplever som schysstare. Snart är han en lovande fotbollsspelare men allt förändras då han som sextonåring dricker sig full för första gången. Plötsligt hittar han en känsla som slår allt och rusen ska därefter vara den förtärande solen i hans liv. Han somnar på sin moped och gör en vådlig vurpa. Han slängs i fyllecell. Trots att konsekvenserna blir värre och värre finns en återkommande tanke som får honom att fortsätta: ”Just idag kommer det att gå bra.” Skildringen bränner till då han helt utan förskönande omskrivningar redogör för hur han beter sig i sina rus liksom då han skildrar sin hänsynslösa jakt på nyheter.

Alkisbarn

Robert Laul är ett av de ”alkisbarn” som han också identifierar på flera olika håll i tillvaron. De finns inte bara i svansen kring AIK och bland Firmans huliganer, där det vimlar av osäkra killar som med hjälp av alkohol och slagsmål försöker kompensera en bristande självkänsla. Nej, han ser dem också bland sina journalistkollegor, då han hunnit växla den egna fotbollskarriären i Jonsered och Ljungskile mot en som hyllad krönikör i Aftonbladet.

I den tyckarjournalistik som sprids i början av 2000-talet är de största stjärnorna ofta människor som liksom han själv blandar drogmissbruket med kickarna från lajks och reaktioner. Laul arbetar under många år någonstans mellan 16 och 18 timmar per dygn för att hålla maskineriet igång med krönikor, bloggar och tweets. Hans moraliska kompass snurrar vid det laget som den vill. Ofta skriver han berusad och attackerar både chefer och kollegor. Ändå får han fortsätta, ledningen tycks se mellan fingrarna så länge han bara levererar och skapar uppmärksamhet.

Vårdkrav

Inte förrän efter att han har festat och filmats gravt berusad ställs krav på vård. Det är för övrigt just i samband med att filmerna läcker ut på Youtube som han formulerar sitt självmordsbrev. Dessbättre kommer vändningen snart därefter.

Jag får erkänna att jag börjar läsa med känslan av att det jag har framför mig bara är ännu en skildring av ett missbruk.

Men mina farhågor kommer på skam. Robert Laul hittar inte bara mekanismerna bakom drickandet, utan också varför beteendet ursäktas och ibland rent av efterfrågas då en skör självkänsla sväljer orimliga doser arbete.

 

  • Fredrik Borneskans

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.