2018-04-20 10:52

2018-04-20 11:05

Skönlitteraturen som räddning?

BOK: Mirja Unges roman om femtonåriga Tove

Mirja Unge
Jag går och lever
Norstedts förlag

Meningarna gör ungefär som de vill i Mirja Unges nya roman Jag går och lever. Plötsligt kan de övergå i repliker eller kroka arm i ett hörn, som om de aldrig hört talas om tecken eller vanligt språkligt hyfs.

Men man hör vad som står där, för satserna är byggda eller flätade för örat. Det är samma sak när Tove, berättaren, tänker, det blir i första hand röst av det som far genom hennes skalle. Och det sker alltså delvis genom att språket följer andra, mer direkta lagar, ofta långt från given grammatik.

Slö syster

I romanen fyller Tove femton år på sidan 18 men får inte några presenter. Hon bor ihop med sin äldre syster som är hatisk, slö och utan arbete och fadern som jobbar natt på pappersbruket. Han lever i krig med sina två döttrar, råkar i raseri för minsta småsak och förvandlar hemmet till ett inferno.

De unga på orten dricker sig sjuka och omänskliga på våldsamma fyllefester. De liknar alkoholister, där finns samma råsupande och med samma syfte - att fly och slockna, att slippa ifrån livet och en gräslig tillvaro.

Unges språk, för att nu runda av det resonemanget, är inte utarmat, det ser man genast. Tvärtom. Där finns ofta oväntade lyriska effekter, som när kyrkan där den ihjälknarkade Tobias ska begravas står där ”vit och rak och glor ut över vattnet”.

Inre monolog

Men framför allt prövar Unge ett söndertrasat idiom som mer liknar en ryckig, inre monolog. Ändå fungerar hennes språk från första raden. Det låter som det ska gör i det hus där Tove bor, i Tove själv och i det fasans hus där romanen i huvudsak utspelas, ett norrländskt klassrum: ”där finns inga gränser inga regler ingen blick som dömer eller fostrar slagget och fulheten lågheten lever där”.

Jag går och lever är nämligen i första hand en skolroman, en rapport från ett klassrum, och samtidigt en fruktansvärd uppgörelse med dem som sviker de unga men också en plågsam vittnestext om de unga själva.

Inte en sekund pågår undervisning, lärarna vänder ryggen till, rötäggen styr, mobbar, saboterar, förtrycker hejdlöst, förgriper sig på andra och trakasserar systematiskt flickor och svaga. I en outhärdlig scen blir berättaren utsatt för något som liknar en gruppvåldtäkt i en skolskrubb.

Likt ett reportage

Detta är en roman men ingen som läser boken kan ändå en sekund tvivla på att det var så här det gick till i den där skolan 1991. Där blev barn plågade av andra barn och de vuxna blundade och flydde.

Pojkarna tafsar ständigt på de sex flickorna i klassen, toaletterna är öppna jaktmarker, de svaga mobbas eller snarare torteras, busarna plågar livet ur lärarna.

När klassen gör en tågresa till Tyskland dricker ungdomarna och spyr mer än vanligt och skolan vill upplösa klassen men inget i den vägen sker naturligtvis.

Det är en rätt bred skildring, till sitt innehåll mer lik ett reportage än en traditionell roman, om man nu bortser från den egenartade stilen.

Unge belyser livet för de unga i en nedgången bruksort. Man ser egentligen inte mycket av de vuxna men det är kanske en annan roman.

Sämre livsvillkor kan man nästan inte tänka sig. Ändå skymtar ett ljus mot slutet när Tove upptäcker de annorlunda världar som finns i skönlitterära böcker.

Där ser hon också en annan sida av sig själv.

Meningarna gör ungefär som de vill i Mirja Unges nya roman Jag går och lever. Plötsligt kan de övergå i repliker eller kroka arm i ett hörn, som om de aldrig hört talas om tecken eller vanligt språkligt hyfs.

Men man hör vad som står där, för satserna är byggda eller flätade för örat. Det är samma sak när Tove, berättaren, tänker, det blir i första hand röst av det som far genom hennes skalle. Och det sker alltså delvis genom att språket följer andra, mer direkta lagar, ofta långt från given grammatik.

Slö syster

I romanen fyller Tove femton år på sidan 18 men får inte några presenter. Hon bor ihop med sin äldre syster som är hatisk, slö och utan arbete och fadern som jobbar natt på pappersbruket. Han lever i krig med sina två döttrar, råkar i raseri för minsta småsak och förvandlar hemmet till ett inferno.

De unga på orten dricker sig sjuka och omänskliga på våldsamma fyllefester. De liknar alkoholister, där finns samma råsupande och med samma syfte - att fly och slockna, att slippa ifrån livet och en gräslig tillvaro.

Unges språk, för att nu runda av det resonemanget, är inte utarmat, det ser man genast. Tvärtom. Där finns ofta oväntade lyriska effekter, som när kyrkan där den ihjälknarkade Tobias ska begravas står där ”vit och rak och glor ut över vattnet”.

Inre monolog

Men framför allt prövar Unge ett söndertrasat idiom som mer liknar en ryckig, inre monolog. Ändå fungerar hennes språk från första raden. Det låter som det ska gör i det hus där Tove bor, i Tove själv och i det fasans hus där romanen i huvudsak utspelas, ett norrländskt klassrum: ”där finns inga gränser inga regler ingen blick som dömer eller fostrar slagget och fulheten lågheten lever där”.

Jag går och lever är nämligen i första hand en skolroman, en rapport från ett klassrum, och samtidigt en fruktansvärd uppgörelse med dem som sviker de unga men också en plågsam vittnestext om de unga själva.

Inte en sekund pågår undervisning, lärarna vänder ryggen till, rötäggen styr, mobbar, saboterar, förtrycker hejdlöst, förgriper sig på andra och trakasserar systematiskt flickor och svaga. I en outhärdlig scen blir berättaren utsatt för något som liknar en gruppvåldtäkt i en skolskrubb.

Likt ett reportage

Detta är en roman men ingen som läser boken kan ändå en sekund tvivla på att det var så här det gick till i den där skolan 1991. Där blev barn plågade av andra barn och de vuxna blundade och flydde.

Pojkarna tafsar ständigt på de sex flickorna i klassen, toaletterna är öppna jaktmarker, de svaga mobbas eller snarare torteras, busarna plågar livet ur lärarna.

När klassen gör en tågresa till Tyskland dricker ungdomarna och spyr mer än vanligt och skolan vill upplösa klassen men inget i den vägen sker naturligtvis.

Det är en rätt bred skildring, till sitt innehåll mer lik ett reportage än en traditionell roman, om man nu bortser från den egenartade stilen.

Unge belyser livet för de unga i en nedgången bruksort. Man ser egentligen inte mycket av de vuxna men det är kanske en annan roman.

Sämre livsvillkor kan man nästan inte tänka sig. Ändå skymtar ett ljus mot slutet när Tove upptäcker de annorlunda världar som finns i skönlitterära böcker.

Där ser hon också en annan sida av sig själv.

  • Dan Sjögren

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.