2018-04-04 10:43

2018-04-04 10:43

Benjamins barndom i Berlin

Walter Benjamin
Barndom i Berlin kring 1900
Översättning, förord och kommentarer: Ulf Peter Hallberg
Spleen Books

Ingen har väl gjort mer i vårt land för att levandehålla den tysk-judiske kulturkritikern Walter Benjamin (1892-1940) än Ulf Peter Hallberg, essäist och översättare med bas i Berlin och Skåne.

På 1980-talet översatte Hallberg och kommenterade Benjamins väldiga och ofullbordade Paris, 1800-talets huvudstad: Passageverket, och häromåret kom en utvidgad och nyöversatt utgåva av detta omätligt fascinerande, fragmentariska och ändå underligt sammanhållna studium, som Benjamin jobbade med under slutet av sitt liv i sin exil i Paris, före sin misslyckade flykt undan nazisterna i september 1940; en flykt som slutade med självmord vid fransk-spanska gränsen.

Nu kommer också Benjamins Barndom i Berlin kring 1900 i nyutgåva (först publicerad 1994), översatt och med kommentarer och förord av Hallberg, och med efterord av Sara Danius.

I Prousts anda

Prosaminiatyrerna i Barndom i Berlin skrevs för tidningar och tidskrifter men var i ett skede också tänkt som bok; det förverkligades först efter författarens död. Det är utsökta texter, där Benjamin närmast i Marcel Prousts anda erinrar sig sin barndomsstad, dess berömda platser och försvunna prång, dess lysande ting och fenomen, människor, rutiner och lekar.

När texterna tillkom var både 1800-talets glansfullt kejserliga atmosfär och Weimarrepubliken historia.

Här finns snabba och lätta minnesbilder, ibland också växande ut mot en sorts noveller utan handling, om att lära sig cykla, om gamla tanter, om telefonen, om pojkböcker, fjärilsfångande, bibliotek och simhallar; om uttern i Zoologischer Garten eller att få ett dödsbud av sin far.

En helt underbar passage handlar om att gräva bland strumporna i en garderob – och handlar samtidigt om något helt annat: om upptäckten att form och innehåll är samma sak. Ett annat lika charmerande stycke frambesvärjer ett särskilt smycke författarens mor bar: det rör vid barnets önskan att finna och på olika vis i inbillningen göra bruk av talismaner.

Övertygande översättning

Man kunde räkna upp allt, strängt taget, men det säger kanske inte så mycket. Det är Walter Benjamins stil som är det viktiga: på en gång osviklig och lite eterisk; drar ibland åt det preciösa men gör det liksom med tvära fall; går aldrig vilse eller blir blommig. Därmed också sagt att Hallbergs försvenskning övertygar – med ett särskilt plus i kanten för att han undvikit onödiga moderniseringar.

För att vara scener ur barndomens rike, bör man betona, är de i ovanligt liten grad privata: Walter Benjamin jobbade hårt på att eliminera subjektet, som riskerade att göra texterna klibbiga. Det viktigaste var inte jaget utan själva rummen, dess föremål och funktioner – ofta mer eller mindre magiska, inskrivna i olika önskningar och idéer på tvärs mot den nyttobetonade, vuxnas verklighet.

Benjamin utgår visserligen från sig själv, men han är i första hand lojal med barnet som sådant, eller för den del den vuxne (vilken som helst) för vilken barndomen ännu utgör en kunskapskälla.

”Rörliga” stillbilder

Om man bara fäster sig vid rubriker och ämnen i Barndom i Berlin, kan man tro att det rör sig om ett slags idyller eller sömniga stillbilder. Men det är i så fall idyller som bärs av mörker och komplikationer, och stillbilder som börjar myllra och vrida sig så snart författaren stigit ner i dem.

Konsten att minnas hänger samman med att det erinrade aldrig fullbordas.

Erik Bergqvist

Ingen har väl gjort mer i vårt land för att levandehålla den tysk-judiske kulturkritikern Walter Benjamin (1892-1940) än Ulf Peter Hallberg, essäist och översättare med bas i Berlin och Skåne.

På 1980-talet översatte Hallberg och kommenterade Benjamins väldiga och ofullbordade Paris, 1800-talets huvudstad: Passageverket, och häromåret kom en utvidgad och nyöversatt utgåva av detta omätligt fascinerande, fragmentariska och ändå underligt sammanhållna studium, som Benjamin jobbade med under slutet av sitt liv i sin exil i Paris, före sin misslyckade flykt undan nazisterna i september 1940; en flykt som slutade med självmord vid fransk-spanska gränsen.

Nu kommer också Benjamins Barndom i Berlin kring 1900 i nyutgåva (först publicerad 1994), översatt och med kommentarer och förord av Hallberg, och med efterord av Sara Danius.

I Prousts anda

Prosaminiatyrerna i Barndom i Berlin skrevs för tidningar och tidskrifter men var i ett skede också tänkt som bok; det förverkligades först efter författarens död. Det är utsökta texter, där Benjamin närmast i Marcel Prousts anda erinrar sig sin barndomsstad, dess berömda platser och försvunna prång, dess lysande ting och fenomen, människor, rutiner och lekar.

När texterna tillkom var både 1800-talets glansfullt kejserliga atmosfär och Weimarrepubliken historia.

Här finns snabba och lätta minnesbilder, ibland också växande ut mot en sorts noveller utan handling, om att lära sig cykla, om gamla tanter, om telefonen, om pojkböcker, fjärilsfångande, bibliotek och simhallar; om uttern i Zoologischer Garten eller att få ett dödsbud av sin far.

En helt underbar passage handlar om att gräva bland strumporna i en garderob – och handlar samtidigt om något helt annat: om upptäckten att form och innehåll är samma sak. Ett annat lika charmerande stycke frambesvärjer ett särskilt smycke författarens mor bar: det rör vid barnets önskan att finna och på olika vis i inbillningen göra bruk av talismaner.

Övertygande översättning

Man kunde räkna upp allt, strängt taget, men det säger kanske inte så mycket. Det är Walter Benjamins stil som är det viktiga: på en gång osviklig och lite eterisk; drar ibland åt det preciösa men gör det liksom med tvära fall; går aldrig vilse eller blir blommig. Därmed också sagt att Hallbergs försvenskning övertygar – med ett särskilt plus i kanten för att han undvikit onödiga moderniseringar.

För att vara scener ur barndomens rike, bör man betona, är de i ovanligt liten grad privata: Walter Benjamin jobbade hårt på att eliminera subjektet, som riskerade att göra texterna klibbiga. Det viktigaste var inte jaget utan själva rummen, dess föremål och funktioner – ofta mer eller mindre magiska, inskrivna i olika önskningar och idéer på tvärs mot den nyttobetonade, vuxnas verklighet.

Benjamin utgår visserligen från sig själv, men han är i första hand lojal med barnet som sådant, eller för den del den vuxne (vilken som helst) för vilken barndomen ännu utgör en kunskapskälla.

”Rörliga” stillbilder

Om man bara fäster sig vid rubriker och ämnen i Barndom i Berlin, kan man tro att det rör sig om ett slags idyller eller sömniga stillbilder. Men det är i så fall idyller som bärs av mörker och komplikationer, och stillbilder som börjar myllra och vrida sig så snart författaren stigit ner i dem.

Konsten att minnas hänger samman med att det erinrade aldrig fullbordas.

Erik Bergqvist

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.