2018-02-15 16:36

2018-02-15 16:36

Berättaren, harungen och miman

BOK: Ina Rosvall debuterar med en roman om självmedvetande

Ina Rosvall
Harungen
Albert Bonniers förlag

Vi vet förbluffande lite om människans självmedvetande. Som Yuval Noah Harari skriver i sin senaste bok, Homo Deus: ”Ingen har någon aning om hur ett gytter av biokemiska reaktioner och elektriska strömmar i hjärnan ger upphov till subjektiva upplevelser av smärta, vrede eller kärlek.”

Just om människans självmedvetande forskar en stab av biologer och psykologer i Ina Rosvalls debutroman Harungen. Men man studerar djur - ormar, grävlingar, fåglar, råttor, fiskar, insekter, ekorrar och många andra djur. Med hjälp av elektronik för man över deras reaktioner till en mima, det vill säga en stor tank som kan härbärgera alla dessa intryck.

Mima, så kallade Harry Martinson sin besjälade maskin i Aniara. Den kunde spana in i alla kulturer och tider men fångade in så mycket grymhet och lidande att den till slut gick under.

Miman i Harungen tillväxer däremot och utvecklas när alla intryck från försöksdjuren tankas in, den får nerver, biologiska vävnader, proteinrika öar och celler som växer, förändras eller omformas.

Textblock

Jagberättaren är gift, har två döttrar och lever i en stabil och trygg relation med en älskad make när försöken börjar. Då dagens arbete med miman och djurexperimenten är över kan hon återvända hem. Familjen är en asyl eller fristad.

Språket är inledningsvis enkelt och självklart, en del av denna vardag. I en sorts dagbok berättar kvinnan under ett knappt år om sitt hemliv, det förflutna, kärleken till de sina, svärmor som ligger och dör och blir begravd, om den kropp ”man aldrig slutar vara”, experimenten i labbet och miman.

Hon har ett egendomligt sätt att foga samman sin text i större block. Skiftena kommer plötsligt, var som helst, mellan två meningar, det sker sömlöst och utan nya stycken.

Mardrömslikt

En morgon hittar berättaren en harunge som hon tar med till labbet och behåller där som ett gosedjur. Efter hand för hon också över ungens reaktioner till miman.

Berättaren drabbas av en sorts mystiska upplevelser och hamnar i diffusa förvandlingar och förskjutningar, ofta mardrömslika, och glider då och då in i ett biologiskt ingenmansland. Något liknande kan man säga om hennes språk i de situationerna, det slår över i en sorts panikbilder och lyriska förtätningar, bortom vanlig logik.

Det är som om miman driver henne att låsa upp dörrar hon normalt inte kommer åt.

Så kopplar berättaren också in sig själv och för över egna känslor och tankar till miman. Då upplever hon en intensiv närvaro och världen ”strömmar in” i henne.

Känslocentrifug

Harungen är en obehaglig bok i den meningen att den levandegör en sorts faror som ändå är rätt okända för oss, orsakade av forskare som sätter krafter i rörelse de sedan inte kan hantera. Det hela har stora likheter med den pågående diskussionen om artificiell intelligens.

Samtidigt är det länge en väl fungerande familjeskildring. Men också det vanliga, nära livet hotas efter hand av den obegripliga verksamheten i labbet. Miman når in i berättaren, hon kan inte värja sig. Och vi hamnar i en centrifug av starka känslor, sinnliga fyrverkerier och öppna förvandlingar.

Berättaren blir allt mer instabil och texten svajar och gungar och det där osorterade inre flödet liknar mer och mer galenskap. Kortromanen kan därför också läsas som en skildring av själssjukdom.

Dan Sjögren

Vi vet förbluffande lite om människans självmedvetande. Som Yuval Noah Harari skriver i sin senaste bok, Homo Deus: ”Ingen har någon aning om hur ett gytter av biokemiska reaktioner och elektriska strömmar i hjärnan ger upphov till subjektiva upplevelser av smärta, vrede eller kärlek.”

Just om människans självmedvetande forskar en stab av biologer och psykologer i Ina Rosvalls debutroman Harungen. Men man studerar djur - ormar, grävlingar, fåglar, råttor, fiskar, insekter, ekorrar och många andra djur. Med hjälp av elektronik för man över deras reaktioner till en mima, det vill säga en stor tank som kan härbärgera alla dessa intryck.

Mima, så kallade Harry Martinson sin besjälade maskin i Aniara. Den kunde spana in i alla kulturer och tider men fångade in så mycket grymhet och lidande att den till slut gick under.

Miman i Harungen tillväxer däremot och utvecklas när alla intryck från försöksdjuren tankas in, den får nerver, biologiska vävnader, proteinrika öar och celler som växer, förändras eller omformas.

Textblock

Jagberättaren är gift, har två döttrar och lever i en stabil och trygg relation med en älskad make när försöken börjar. Då dagens arbete med miman och djurexperimenten är över kan hon återvända hem. Familjen är en asyl eller fristad.

Språket är inledningsvis enkelt och självklart, en del av denna vardag. I en sorts dagbok berättar kvinnan under ett knappt år om sitt hemliv, det förflutna, kärleken till de sina, svärmor som ligger och dör och blir begravd, om den kropp ”man aldrig slutar vara”, experimenten i labbet och miman.

Hon har ett egendomligt sätt att foga samman sin text i större block. Skiftena kommer plötsligt, var som helst, mellan två meningar, det sker sömlöst och utan nya stycken.

Mardrömslikt

En morgon hittar berättaren en harunge som hon tar med till labbet och behåller där som ett gosedjur. Efter hand för hon också över ungens reaktioner till miman.

Berättaren drabbas av en sorts mystiska upplevelser och hamnar i diffusa förvandlingar och förskjutningar, ofta mardrömslika, och glider då och då in i ett biologiskt ingenmansland. Något liknande kan man säga om hennes språk i de situationerna, det slår över i en sorts panikbilder och lyriska förtätningar, bortom vanlig logik.

Det är som om miman driver henne att låsa upp dörrar hon normalt inte kommer åt.

Så kopplar berättaren också in sig själv och för över egna känslor och tankar till miman. Då upplever hon en intensiv närvaro och världen ”strömmar in” i henne.

Känslocentrifug

Harungen är en obehaglig bok i den meningen att den levandegör en sorts faror som ändå är rätt okända för oss, orsakade av forskare som sätter krafter i rörelse de sedan inte kan hantera. Det hela har stora likheter med den pågående diskussionen om artificiell intelligens.

Samtidigt är det länge en väl fungerande familjeskildring. Men också det vanliga, nära livet hotas efter hand av den obegripliga verksamheten i labbet. Miman når in i berättaren, hon kan inte värja sig. Och vi hamnar i en centrifug av starka känslor, sinnliga fyrverkerier och öppna förvandlingar.

Berättaren blir allt mer instabil och texten svajar och gungar och det där osorterade inre flödet liknar mer och mer galenskap. Kortromanen kan därför också läsas som en skildring av själssjukdom.

Dan Sjögren

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.