2017-12-20 11:59

2017-12-20 11:59

En rysk debutant vid lägren

BOK: Sergej Lebedev bryter om realismen med poesi

Sergej Lebedev
Vid glömskans rand
Översättning: Nils Håkanson
Natur och Kultur förlag

Den ryske debutanten Sergej Lebedev visar sig vara en stor poetisk begåvning och det kommer som en överraskning för mig. Hans roman Vid glömskans rand handlar nämligen bitvis om de sovjetiska läger där miljoner fördömda försmäktade och tillintetgjordes.

Författaren bryter alltså ständigt upp den stenhårda realismen och slår in lyriskt material, främst metaforer och personifieringar.

Allt lever, också krutet som slungar kulan ur loppet.

Samtidigt bygger beskrivningen på tusen starka sinnliga detaljer. När någon eldar upp skolböcker för att hålla värmen i kylan lägger sig askan över snön, metallisk och ”full av fet tryckfärg”. Plötsligt är vi i Sibirien en svinkall dag.

Grå eminens

Som barn mötte berättaren den Andre Farbrodern, en blind och konciliant äldre herre. Men barnet såg att hans ”älskvärdhet” var en förklädnad. Farbrodern intar i början en undanskymd plats men blir snart en självklar del av familjen, en sorts grå eminens som leder de andra. Som när berättaren bara är ett foster och då utgör ett hot mot sin mammas liv och kanske bör aborteras. I en genial plädering slår Farbrodern då fast att barnet måste födas.

Ingen vet något om hans förflutna men pojken är rädd för honom. Han känner att Farbrodern försöker forma honom till den person han ska bli som vuxen. Och barnets försök att älska honom misslyckas.

Deras relation är dock inte lätt att reda ut och den förvandlas ständigt, också av det skälet att Lebedev blandar barnets iakttagelser med den vuxnes skarpa slutsatser om mannen.

Så räddar Farbrodern livet på berättaren och dör själv i samma veva. Berättaren är då fortfarande bara ett barn men det leder till att den döde får en livslång närhet till honom.

Gammalt fångläger

I nästa del besöker berättaren, nu vuxen och geolog, ett gammalt fångläger vid en gruva. Han stöter på en vansinnig, döende kannibal i ett vindskydd, en bland många fasansfull scener.

Alla kataloger av detaljer djupnar i essäistiska utbrott, i sanningar som är oväntade och nya, i en komplikation som kastar nytt, avigt ljus över tillvaron.

Längre fram får berättaren ärva Farbroderns lägenhet och finner där en bunt brev, avsända från ett fångläger i Sibirien. Han bestämmer sig för att ta reda på sanningen om Farbrodern, åker dit och han hamnar i en postsovjetisk, liten stad som havererat socialt och ekonomiskt.

Verksamheten där byggde en gång på slavarbete.

Ut i ”terrängen”

Det myllrar av uppslag och ingivelser i romanen och jag tycker nog att de emellanåt drar i väg med texten, det är som om Sergej Lebedev störtar rakt ut i terrängen.

Och jag märker efter hand att min lust att störta efter avtar. Jag vill hellre få upp spåret igen. Men det finns nästan inget sådant och knappast heller någon episk trappa att kliva upp i.

Det är i alla fall långt mellan stegen...

Det finns inte heller mycket till dialog. Den digra romanen innehåller bara något tjog direkta repliker, det mesta i samtalen är referat. Där försvinner också en del mänsklig närhet.

Förfallet i gruvorten är gränslöst och denna misär vittnar också om moralisk utslagning, i sista hand väl resultatet av invånarnas felslagna och misslyckade liv. Allt det som hände finns kvar som en sorts bottensats i det ryska samhället, menar Lebedev. Och från officiellt håll gör man allt för att förtränga det förflutna.

Farbroderns öde

Berättaren besöker en kyrkogård och författaren fogar där in ett fantastiskt porträtt av en stenhuggare. Det är också han som avslöjar Farbroderns hemska verk och öde och vi får förklaringen till att han redan tidigt ville binda berättaren till sig.

En skräckromantisk ton är invävd i hela historien och flyter upp i slutet när berättaren letar efter en hemlig ö.

Den där bitvis överlastade stämningen gillar jag inte i en annars vidunderlig bok.

Den ryske debutanten Sergej Lebedev visar sig vara en stor poetisk begåvning och det kommer som en överraskning för mig. Hans roman Vid glömskans rand handlar nämligen bitvis om de sovjetiska läger där miljoner fördömda försmäktade och tillintetgjordes.

Författaren bryter alltså ständigt upp den stenhårda realismen och slår in lyriskt material, främst metaforer och personifieringar.

Allt lever, också krutet som slungar kulan ur loppet.

Samtidigt bygger beskrivningen på tusen starka sinnliga detaljer. När någon eldar upp skolböcker för att hålla värmen i kylan lägger sig askan över snön, metallisk och ”full av fet tryckfärg”. Plötsligt är vi i Sibirien en svinkall dag.

Grå eminens

Som barn mötte berättaren den Andre Farbrodern, en blind och konciliant äldre herre. Men barnet såg att hans ”älskvärdhet” var en förklädnad. Farbrodern intar i början en undanskymd plats men blir snart en självklar del av familjen, en sorts grå eminens som leder de andra. Som när berättaren bara är ett foster och då utgör ett hot mot sin mammas liv och kanske bör aborteras. I en genial plädering slår Farbrodern då fast att barnet måste födas.

Ingen vet något om hans förflutna men pojken är rädd för honom. Han känner att Farbrodern försöker forma honom till den person han ska bli som vuxen. Och barnets försök att älska honom misslyckas.

Deras relation är dock inte lätt att reda ut och den förvandlas ständigt, också av det skälet att Lebedev blandar barnets iakttagelser med den vuxnes skarpa slutsatser om mannen.

Så räddar Farbrodern livet på berättaren och dör själv i samma veva. Berättaren är då fortfarande bara ett barn men det leder till att den döde får en livslång närhet till honom.

Gammalt fångläger

I nästa del besöker berättaren, nu vuxen och geolog, ett gammalt fångläger vid en gruva. Han stöter på en vansinnig, döende kannibal i ett vindskydd, en bland många fasansfull scener.

Alla kataloger av detaljer djupnar i essäistiska utbrott, i sanningar som är oväntade och nya, i en komplikation som kastar nytt, avigt ljus över tillvaron.

Längre fram får berättaren ärva Farbroderns lägenhet och finner där en bunt brev, avsända från ett fångläger i Sibirien. Han bestämmer sig för att ta reda på sanningen om Farbrodern, åker dit och han hamnar i en postsovjetisk, liten stad som havererat socialt och ekonomiskt.

Verksamheten där byggde en gång på slavarbete.

Ut i ”terrängen”

Det myllrar av uppslag och ingivelser i romanen och jag tycker nog att de emellanåt drar i väg med texten, det är som om Sergej Lebedev störtar rakt ut i terrängen.

Och jag märker efter hand att min lust att störta efter avtar. Jag vill hellre få upp spåret igen. Men det finns nästan inget sådant och knappast heller någon episk trappa att kliva upp i.

Det är i alla fall långt mellan stegen...

Det finns inte heller mycket till dialog. Den digra romanen innehåller bara något tjog direkta repliker, det mesta i samtalen är referat. Där försvinner också en del mänsklig närhet.

Förfallet i gruvorten är gränslöst och denna misär vittnar också om moralisk utslagning, i sista hand väl resultatet av invånarnas felslagna och misslyckade liv. Allt det som hände finns kvar som en sorts bottensats i det ryska samhället, menar Lebedev. Och från officiellt håll gör man allt för att förtränga det förflutna.

Farbroderns öde

Berättaren besöker en kyrkogård och författaren fogar där in ett fantastiskt porträtt av en stenhuggare. Det är också han som avslöjar Farbroderns hemska verk och öde och vi får förklaringen till att han redan tidigt ville binda berättaren till sig.

En skräckromantisk ton är invävd i hela historien och flyter upp i slutet när berättaren letar efter en hemlig ö.

Den där bitvis överlastade stämningen gillar jag inte i en annars vidunderlig bok.

  • Dan Sjögren

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.