2018-06-08 20:25

2018-06-08 20:25

Törnrosa som sov i hundra år

Ane Gustavssons nya version av en urgammal saga

Törnrosa var ett vackert barn.
Så sjöng man i småskolan, förr i tiden.
Sjunger man fortfarande om den lilla prinsessan? Törnrosa som drabbas av en förbannelse, sticker sig på en spinnrocks slända och sover i hundra år?
Eller är den vackra långsoverskan glömd?
Nu finns i varje fall sagan i en ny bokversion av författaren och illustratören Ane Gustavsson i Arvika.

Sagan om Törnrosa är mycket gammal. Sannolikt är den äldre än den första kända versionen, en fransk roman från 1300-talet.

Lika sannolikt är det att sagan har föregångare i både fornkristen och indisk mytologi.

Och då är berättelsen inte så ”oskyldig” som de versioner fransmannen Charles Perrault (i ”Gåsmors sagor”) och språkforskarna Jakob och Wilhelm Grimm skrev ned.

I de tidigaste varianterna saknas det exempelvis inte våldtäkter, inte det man i första hand tänker på när man tänker på sagor för barn.

En dom

Den Törnrosasaga vi är vana vid handlar om dopfesten för prinsessan och hur féer bjuds till partajet. I stort sett alla féerna är goda men en avviker från det goda: Hon är med på festen men får inte av det fina porslinet och de fina besticken.

Så den fén surnar till och förbannar Törnrosa: Hon ska dö genom ett stick av en spinnrocks slända!

Domen mildras genom ett ingripande av en god fé: Törnrosa ska inte dö utan i stället falla i en sekellång sömn.

Den vidare spådomen lyder: Prinsessan ska sedan väckas av en prins som kysser henne.

Häcken växte kämpahög

Allt det där inträffar. En ond fé med spinnrock ser till att Törnrosa sticker sig, somnar och ligger i ett slags komatillstånd i hundra år.

Slottet där hon bor och omgivningen, allt detta och mycket därtill sover också det.

Dock inte häcken omkring slottet. ”Häcken växte kämpahög”, står det i småskolans visa.

Så går tiden, år läggs till år, och plötsligt uppenbarar sig en prins som bryter sig igenom rosenhäcken, hittar och kysser den sovande skönheten - prinsessan har naturligtvis inte åldrats! - och allt vaknar till nytt och lyckligt liv.

Men Ane Gustavsson berättar sagan på ett delvis annorlunda sätt...

Skogens djur utom ett

I den nya versionen - fullt läs - och njutbar även för äldre än små barn - kommer lilla Törnrosa till världen som ett mycket efterlängtat barn till ett par som bor i ett hus i skogen.

Törnrosa får barnet heta.

En stor fest ska hälsa henne välkommen till världen. ”Alla skogens djur blev bjudna”, skriver Ane Gustavssopn.

Nåja, inte alla. ”Det skygga lodjuret hade inte fått någon inbjudan. Mitt i alla bestyr glömdes hon bort. Det borde inte ha skett...”

Just det. Man ska akta sig för att irritera lodjur. I denna nya sagoversion är det lodjuret som uttalar förbannelsen över Törnrosa.

Men här finns också en god ”fé” som mildrar domen, en snäll varg som säger: Törnrosa ska somna och väckas av ”en långväga vän”.

Tidens gång

Viktig i sagan är ju spinnrockens slända som Törnrosa sticker sig på. Så sker i Ane Gustavssons tolkning. Flickan somnade, alla ljus slocknade, allt föll i en djup vintersömn.

”Det var alldeles tyst och stilla. Ingenting rörde sig utom tiden.”

Att allt slutar lyckligt behöver inte sägas.

Men det är inte en prins som väcker flickan och allt omkring henne. I stället är det en liten pojke långtbortifrån som gör det.

Och när alla firar uppvaknandet märker bokens läsare att inga djur saknas runt bordet med kakor, saft, presenter och blå duk.

För intill grävlingen vid ena bordhörnet sitter ju lodjuret och ler belåtet.

Sagan om Törnrosa är mycket gammal. Sannolikt är den äldre än den första kända versionen, en fransk roman från 1300-talet.

Lika sannolikt är det att sagan har föregångare i både fornkristen och indisk mytologi.

Och då är berättelsen inte så ”oskyldig” som de versioner fransmannen Charles Perrault (i ”Gåsmors sagor”) och språkforskarna Jakob och Wilhelm Grimm skrev ned.

I de tidigaste varianterna saknas det exempelvis inte våldtäkter, inte det man i första hand tänker på när man tänker på sagor för barn.

En dom

Den Törnrosasaga vi är vana vid handlar om dopfesten för prinsessan och hur féer bjuds till partajet. I stort sett alla féerna är goda men en avviker från det goda: Hon är med på festen men får inte av det fina porslinet och de fina besticken.

Så den fén surnar till och förbannar Törnrosa: Hon ska dö genom ett stick av en spinnrocks slända!

Domen mildras genom ett ingripande av en god fé: Törnrosa ska inte dö utan i stället falla i en sekellång sömn.

Den vidare spådomen lyder: Prinsessan ska sedan väckas av en prins som kysser henne.

Häcken växte kämpahög

Allt det där inträffar. En ond fé med spinnrock ser till att Törnrosa sticker sig, somnar och ligger i ett slags komatillstånd i hundra år.

Slottet där hon bor och omgivningen, allt detta och mycket därtill sover också det.

Dock inte häcken omkring slottet. ”Häcken växte kämpahög”, står det i småskolans visa.

Så går tiden, år läggs till år, och plötsligt uppenbarar sig en prins som bryter sig igenom rosenhäcken, hittar och kysser den sovande skönheten - prinsessan har naturligtvis inte åldrats! - och allt vaknar till nytt och lyckligt liv.

Men Ane Gustavsson berättar sagan på ett delvis annorlunda sätt...

Skogens djur utom ett

I den nya versionen - fullt läs - och njutbar även för äldre än små barn - kommer lilla Törnrosa till världen som ett mycket efterlängtat barn till ett par som bor i ett hus i skogen.

Törnrosa får barnet heta.

En stor fest ska hälsa henne välkommen till världen. ”Alla skogens djur blev bjudna”, skriver Ane Gustavssopn.

Nåja, inte alla. ”Det skygga lodjuret hade inte fått någon inbjudan. Mitt i alla bestyr glömdes hon bort. Det borde inte ha skett...”

Just det. Man ska akta sig för att irritera lodjur. I denna nya sagoversion är det lodjuret som uttalar förbannelsen över Törnrosa.

Men här finns också en god ”fé” som mildrar domen, en snäll varg som säger: Törnrosa ska somna och väckas av ”en långväga vän”.

Tidens gång

Viktig i sagan är ju spinnrockens slända som Törnrosa sticker sig på. Så sker i Ane Gustavssons tolkning. Flickan somnade, alla ljus slocknade, allt föll i en djup vintersömn.

”Det var alldeles tyst och stilla. Ingenting rörde sig utom tiden.”

Att allt slutar lyckligt behöver inte sägas.

Men det är inte en prins som väcker flickan och allt omkring henne. I stället är det en liten pojke långtbortifrån som gör det.

Och när alla firar uppvaknandet märker bokens läsare att inga djur saknas runt bordet med kakor, saft, presenter och blå duk.

För intill grävlingen vid ena bordhörnet sitter ju lodjuret och ler belåtet.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.