2018-05-26 06:00

2018-05-26 06:00

Kungen bör rädda Svenska Akademien

KRÖNIKA: MATS DAHLBERG

Författaren Sara Danius, Svenska Akademiens förra ständiga sekreterare, säger någonting intressant om den krisande Akademiens framtid.

Häromdagen konstaterade hon i en intervju med TT att ”min uppfattning är att Akademiens alla ledamöter borde avgå”.

Därefter - fortsatte hon - ”ser man till att det finns utomstående instanser som utser nya ledamöter”.

Den som läser detta kan frestas att fråga sig: Vad betyder detta att ”man ser till att det finns utomstående instanser som utser nya ledamöter”?

Och vilka skulle dessa ”utomstående instanser” tänkas vara? Kulturdepartementet? Det är en horribel tanke!

Ett lika bedrövligt alternativ är Kungliga Vitterhetsakademien. Här finns risk för läckor av sällan skådat slag; Vitterhetsakademien har cirka 200 (!) ledamöter.

 

Sara Danius nämner själv klokt nog inga ”utomstående instanser”. Men hon klargör att om det hon föreslår inte genomförs så ”kommer Akademien att självdö”.

Saken är ju den att det med nuvarande stadgar behövs tolv aktiva ledamöter för att välja in nya till de just nu fyra tomma stolarna.

Men eftersom fyra ledamöter valt att inte delta i arbetet (men de kvarstå som ledamöter) är antalet aktiva nere på tio, två mindre än vad som krävs.

Det språkbruk vissa ledamöter öppet använder i diskussionerna om den sönderfallande Akademien gör det svårt att tänka sig någon försoning.

Och en försoning behövs för att rädda Akademien undan just ”självdöd”.

 

Kung Carl Gustaf är Svenska Akademiens beskyddare och har visat det på ett imponerande sätt. Nyligen ändrade han stadgarna och öppnade för Kerstin Ekman, Sara Stridsberg, Klas Östergren och Lotta Lotass att avsluta sin tid i Akademien.

Före stadgeändringen var det inte möjligt; då var det livstidskontrakt som gällde.

De senaste dagarna har hovets informationschef Margareta Thorgren meddelat Sveriges Television: ”Det finns inga planer nu på ytterligare förändringar av stadgarna”.

Är detta någonting skrivet i sten och omöjligt att frångå?

Vad gör Akademiens höge beskyddare om den mer än 230 år gamla och anrika institutionen, grundad av kung Gustaf III, hotas av ”självdöd” med de konsekvenser den medför?

Förefaller det rimligt att Gustav III:s efterträdare, som visat stort intresse för Svenska Akademiens fortlevnad, skulle stillatigande åse ett totalt sammanbrott? Nej, just det, det verkar inte rimligt.

Och därför måste det till fler stadgeändringar.

Dagens situation är farlig för Akademiens fortlevnad och situationen väcker löje utomlands.

 

Någonting radikalt måste göras och det måste ske snabbt.

Man kan ju försöka börja med en vuxen försoning.

De som just nu inte deltar i arbetet kan inte kräva Horace Engdahls avgång för att återgå i arbetet. Engdahl sitter i Akademien och det bör han göra också i fortsättningen.

De fyra som inte arbetar bör därför återgå i tjänst, stryka ett streck över den senaste tidens grälsjuka utspel, sluta sig samman med de övriga tio och rekonstruera Akademien.

Om detta inte är möjligt - skälen är starka för att det inte är möjligt - bör kungen ingripa, ändra stadgar, och i samarbete med de ännu aktiva ledamöterna vidta de åtgärder som krävs för att rädda Svenska Akademien.

Annars kanske Svenska Akademien måste läggas ned.

Häromdagen konstaterade hon i en intervju med TT att ”min uppfattning är att Akademiens alla ledamöter borde avgå”.

Därefter - fortsatte hon - ”ser man till att det finns utomstående instanser som utser nya ledamöter”.

Den som läser detta kan frestas att fråga sig: Vad betyder detta att ”man ser till att det finns utomstående instanser som utser nya ledamöter”?

Och vilka skulle dessa ”utomstående instanser” tänkas vara? Kulturdepartementet? Det är en horribel tanke!

Ett lika bedrövligt alternativ är Kungliga Vitterhetsakademien. Här finns risk för läckor av sällan skådat slag; Vitterhetsakademien har cirka 200 (!) ledamöter.

 

Sara Danius nämner själv klokt nog inga ”utomstående instanser”. Men hon klargör att om det hon föreslår inte genomförs så ”kommer Akademien att självdö”.

Saken är ju den att det med nuvarande stadgar behövs tolv aktiva ledamöter för att välja in nya till de just nu fyra tomma stolarna.

Men eftersom fyra ledamöter valt att inte delta i arbetet (men de kvarstå som ledamöter) är antalet aktiva nere på tio, två mindre än vad som krävs.

Det språkbruk vissa ledamöter öppet använder i diskussionerna om den sönderfallande Akademien gör det svårt att tänka sig någon försoning.

Och en försoning behövs för att rädda Akademien undan just ”självdöd”.

 

Kung Carl Gustaf är Svenska Akademiens beskyddare och har visat det på ett imponerande sätt. Nyligen ändrade han stadgarna och öppnade för Kerstin Ekman, Sara Stridsberg, Klas Östergren och Lotta Lotass att avsluta sin tid i Akademien.

Före stadgeändringen var det inte möjligt; då var det livstidskontrakt som gällde.

De senaste dagarna har hovets informationschef Margareta Thorgren meddelat Sveriges Television: ”Det finns inga planer nu på ytterligare förändringar av stadgarna”.

Är detta någonting skrivet i sten och omöjligt att frångå?

Vad gör Akademiens höge beskyddare om den mer än 230 år gamla och anrika institutionen, grundad av kung Gustaf III, hotas av ”självdöd” med de konsekvenser den medför?

Förefaller det rimligt att Gustav III:s efterträdare, som visat stort intresse för Svenska Akademiens fortlevnad, skulle stillatigande åse ett totalt sammanbrott? Nej, just det, det verkar inte rimligt.

Och därför måste det till fler stadgeändringar.

Dagens situation är farlig för Akademiens fortlevnad och situationen väcker löje utomlands.

 

Någonting radikalt måste göras och det måste ske snabbt.

Man kan ju försöka börja med en vuxen försoning.

De som just nu inte deltar i arbetet kan inte kräva Horace Engdahls avgång för att återgå i arbetet. Engdahl sitter i Akademien och det bör han göra också i fortsättningen.

De fyra som inte arbetar bör därför återgå i tjänst, stryka ett streck över den senaste tidens grälsjuka utspel, sluta sig samman med de övriga tio och rekonstruera Akademien.

Om detta inte är möjligt - skälen är starka för att det inte är möjligt - bör kungen ingripa, ändra stadgar, och i samarbete med de ännu aktiva ledamöterna vidta de åtgärder som krävs för att rädda Svenska Akademien.

Annars kanske Svenska Akademien måste läggas ned.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.