2018-05-15 15:45

2018-05-15 15:45

Vandringar i minnets fotspår

BOKEN: Urban Andersson på dialekt och rikssvenska

Mangskogsbor som är den lokala dialekten trogen vet att ”gresk” betyder barsk och tvär.
Och att ”illsviss” innebär att vara i valet och kvalet.
Samt att ”vång” är mangskogska för åkerteg.
Detta lär vi oss av poeten Urban Andersson i hans nya diktbok ”Vi går i hankstöp”.
Men vad är då det dialektala uttrycket ”hankstöp”..?

Urban Andersson är en av samtidens intressanta värmländska dialektpoeter.

Han har en branschkollega i Sysslebäck, poeten och lokalhistorikern Torleif Styffe.

Urban Andersson och Torleif Styffe förvaltar ett stort litterärt arv som lämnats av bland många andra Gunvor Anér och Gunnar Ehne.

Den störste föregångaren är förstås Gustaf Fröding.

Minnen

”Vi går i hankstöp” (Förlaget Kylskåpspoesi AB, Arvika) är en bok där dialektpoesi blandas med dikter på rikssvenska. Men oavsett om dikterna är på dialekt eller ej är ämnet i stort sett ett och detsamma: Minnen av det som var förr.

Just minnen (som hos Urban Andersson sällan utvecklas till ren längtan tillbaka) är hos författaren det stora temat.

Han minns, ibland minns han att det var ”bättre förr”, men han blir aldrig gnällig och samtidskritisk på ett svåruthärdligt sätt.

Urban Andersson accepterar att tiden har gått och allting har förändrats.

Men det gångna lever kvar i hans känslovärld.

Det förflutna spelar en stor roll.

Slit och släp

Urban Anderssons dikter berättar om en värld med slit och släp och långa arbetsdagar.

Denna värld är naturligtvis inte strikt avgränsad mot världen i övrigt. Men författaren har av personliga skäl koncentrerat sig på den trakt han känner bäst.

Trakten är den inte minst litterärt intressanta Mangskog nordost om Arvika.

Till Mangskog kom Fröding regelbundet för att träffa släkt och vänner, till Mangskog flyttade författarparet Tage och Kathrine Aurell efter år i Frankrike.

Men det är varken Fröding eller Aurell som skildras i Urban Anderssons diktbok.

Gångna tider

Istället får vi bilder av gångna tiders vardagsliv och väderomslag, glädjeämnen och sorger, vitsippor och martallar.

Då och då kommenterar författaren den nutid vi lever i, inte sällan mot bakgrund av hur det en gång var. Inte så att han tar avstånd från det dagsaktuella.

Han bara noterar tidens gång och vanors förändringar.

Dock har han hela tiden de förflutna åren i minnet, tiden då det var ”anschless” (annorlunda) och det gällde att slita för ”föa” (maten) men då det inte alltid var så ”annt” (jäktigt och bråttom).

”Fotspår”

”Hankstöp”, boktitelns egenartade ord, vad är då det?

Urban Andersson (med mailadressen uamanghagen@gmail.com) förklarar i bokens förord och återkommer till ordet i avsnittet ”Olförklaringer”. ”Hankstöp”, berättar han, det är ett uttryck för att gå gång på gång i samma spår i snön. Vid varje steg ”stöper” man i lite snö i spåren.

Det är i mångt och mycket just detta Urban Andersson ibland sysslar med rent litterärt.

Han vandrar tillbaka i minnets ”fotspår”.

Urban Andersson är en av samtidens intressanta värmländska dialektpoeter.

Han har en branschkollega i Sysslebäck, poeten och lokalhistorikern Torleif Styffe.

Urban Andersson och Torleif Styffe förvaltar ett stort litterärt arv som lämnats av bland många andra Gunvor Anér och Gunnar Ehne.

Den störste föregångaren är förstås Gustaf Fröding.

Minnen

”Vi går i hankstöp” (Förlaget Kylskåpspoesi AB, Arvika) är en bok där dialektpoesi blandas med dikter på rikssvenska. Men oavsett om dikterna är på dialekt eller ej är ämnet i stort sett ett och detsamma: Minnen av det som var förr.

Just minnen (som hos Urban Andersson sällan utvecklas till ren längtan tillbaka) är hos författaren det stora temat.

Han minns, ibland minns han att det var ”bättre förr”, men han blir aldrig gnällig och samtidskritisk på ett svåruthärdligt sätt.

Urban Andersson accepterar att tiden har gått och allting har förändrats.

Men det gångna lever kvar i hans känslovärld.

Det förflutna spelar en stor roll.

Slit och släp

Urban Anderssons dikter berättar om en värld med slit och släp och långa arbetsdagar.

Denna värld är naturligtvis inte strikt avgränsad mot världen i övrigt. Men författaren har av personliga skäl koncentrerat sig på den trakt han känner bäst.

Trakten är den inte minst litterärt intressanta Mangskog nordost om Arvika.

Till Mangskog kom Fröding regelbundet för att träffa släkt och vänner, till Mangskog flyttade författarparet Tage och Kathrine Aurell efter år i Frankrike.

Men det är varken Fröding eller Aurell som skildras i Urban Anderssons diktbok.

Gångna tider

Istället får vi bilder av gångna tiders vardagsliv och väderomslag, glädjeämnen och sorger, vitsippor och martallar.

Då och då kommenterar författaren den nutid vi lever i, inte sällan mot bakgrund av hur det en gång var. Inte så att han tar avstånd från det dagsaktuella.

Han bara noterar tidens gång och vanors förändringar.

Dock har han hela tiden de förflutna åren i minnet, tiden då det var ”anschless” (annorlunda) och det gällde att slita för ”föa” (maten) men då det inte alltid var så ”annt” (jäktigt och bråttom).

”Fotspår”

”Hankstöp”, boktitelns egenartade ord, vad är då det?

Urban Andersson (med mailadressen uamanghagen@gmail.com) förklarar i bokens förord och återkommer till ordet i avsnittet ”Olförklaringer”. ”Hankstöp”, berättar han, det är ett uttryck för att gå gång på gång i samma spår i snön. Vid varje steg ”stöper” man i lite snö i spåren.

Det är i mångt och mycket just detta Urban Andersson ibland sysslar med rent litterärt.

Han vandrar tillbaka i minnets ”fotspår”.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.