2018-01-27 06:00

2018-01-27 06:00

Förintelsens minnesdag den 27 januari

Den 27 januari 1945 nådde de sovjetiska trupperna det enorma och fasansfulla lägerkomplex vi kallar Auschwitz.

Tre huvudläger och ett stort antal underläger i Polen öppnades med början denna dag i januari: Vi talar om befrielsen av Auschwitz, vi högtidlighåller minnet av den händelsen.

Det är en minnesdag som den dagsaktuella utvecklingen gjort mer angelägen än vad många tidigare kunnat föreställa sig.

Antisemitismen är nämligen inte ett avslutat kapitel i Europa, judehatet finns kvar och växer.

Att detta sker även i Sverige är naturligtvis en skam.

Befrielsen av Auschwitz (huvudlägret), dödslägret Birkenau och arbetslägret Monowitz innebar inte att världen plötsligt fick veta sanningen om nazisternas (och deras medlöpares) förintelsepolitik.

Redan några år före krigets slut fanns vetskapen bland de allierades ledningar om bland andra judarnas öden.

Judedeportationer förekom i alla av Hitlertyskland ockuperade områden: Frankrike (tusentals ensamma barn skickades till dödslägren), Holland, Norge, de brittiska och tyskockuperade kanalöarna, Polen (förlorade 90 procent av den judiska befolkningen), Italien...

Det var naturligtvis omöjligt att inte inse vad som pågick. De olika länderna samarbetade flitigt och effektivt med de tyska ockupanterna.

Det är en allmänt spridd missuppfattning att de sovjetiska truppernas befrielse av förintelselägren innebar att de kvarvarande lägerfångarna klarade sig.

I den grymma verkligheten fick de överlevande fångarna ta hand om sig själva och hjälplösa söka sig tillbaka till sina hem.

En av dem som överlevde länge nog för att skriva om detta var Primo Levi, den italienska författaren, en av de viktigaste skaparna av ”förintelselitteratur”.

Men även andra skildringar finns, och återkommande i dessa dokument är hur de överlevande under vandringarna bort från de polska förintelselägren möttes av medmänniskors hat och grymhet.

Många dog, många fångades in och anklagades - av Sovjetunionen! - för ”spioneri” och ”förräderi”.

En del av befriarna tog över de besegrade nazisternas roll som människoplågare.

Visserligen var lägrens gaskamrar stängda, sprängda eller - av tyska trupper - bortforslade (!). Men för många överlevare kom döden i annan skepnad än tyskproducerad gas.

Att relativt sett få fångar befriades berodde på att merparten förts iväg till andra läger.

De som inte orkade mördades, en del dog under ”dödsmarschen”.

Andra dog under de tågresor som skulle föra dem till läger i Tyskland, till Buchenwald, och Mauthausen och Dachau.

Tre huvudläger och ett stort antal underläger i Polen öppnades med början denna dag i januari: Vi talar om befrielsen av Auschwitz, vi högtidlighåller minnet av den händelsen.

Det är en minnesdag som den dagsaktuella utvecklingen gjort mer angelägen än vad många tidigare kunnat föreställa sig.

Antisemitismen är nämligen inte ett avslutat kapitel i Europa, judehatet finns kvar och växer.

Att detta sker även i Sverige är naturligtvis en skam.

Befrielsen av Auschwitz (huvudlägret), dödslägret Birkenau och arbetslägret Monowitz innebar inte att världen plötsligt fick veta sanningen om nazisternas (och deras medlöpares) förintelsepolitik.

Redan några år före krigets slut fanns vetskapen bland de allierades ledningar om bland andra judarnas öden.

Judedeportationer förekom i alla av Hitlertyskland ockuperade områden: Frankrike (tusentals ensamma barn skickades till dödslägren), Holland, Norge, de brittiska och tyskockuperade kanalöarna, Polen (förlorade 90 procent av den judiska befolkningen), Italien...

Det var naturligtvis omöjligt att inte inse vad som pågick. De olika länderna samarbetade flitigt och effektivt med de tyska ockupanterna.

Det är en allmänt spridd missuppfattning att de sovjetiska truppernas befrielse av förintelselägren innebar att de kvarvarande lägerfångarna klarade sig.

I den grymma verkligheten fick de överlevande fångarna ta hand om sig själva och hjälplösa söka sig tillbaka till sina hem.

En av dem som överlevde länge nog för att skriva om detta var Primo Levi, den italienska författaren, en av de viktigaste skaparna av ”förintelselitteratur”.

Men även andra skildringar finns, och återkommande i dessa dokument är hur de överlevande under vandringarna bort från de polska förintelselägren möttes av medmänniskors hat och grymhet.

Många dog, många fångades in och anklagades - av Sovjetunionen! - för ”spioneri” och ”förräderi”.

En del av befriarna tog över de besegrade nazisternas roll som människoplågare.

Visserligen var lägrens gaskamrar stängda, sprängda eller - av tyska trupper - bortforslade (!). Men för många överlevare kom döden i annan skepnad än tyskproducerad gas.

Att relativt sett få fångar befriades berodde på att merparten förts iväg till andra läger.

De som inte orkade mördades, en del dog under ”dödsmarschen”.

Andra dog under de tågresor som skulle föra dem till läger i Tyskland, till Buchenwald, och Mauthausen och Dachau.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.