2017-11-10 10:31

2017-11-10 10:31

Två hjärtan

TVÅ ANDRAPRISTAGARE I NOVELLTÄVLINGEN

Ett hjärta som slår. Bom. Bom. Bom. Kraftigt, det tar i. För varje trampsteg hon tar, kämpar hjärtat för att pumpa ut den röda vätskan som rinner genom hela hennes kropp. Hon flyger fram. Pedalerna snurrar snabbare än ett hamsterhjul och plingan används lika frekvent som myggorna sticker en ljummen augustikväll. Hon nynnar, trallar, sjunger.

Ett annat hjärta som slår. Bom. Bom. Bom. Svagt, det orkar inte mycket till. Som om det som tidigare har varit kroppens viktigaste organ har reducerats, och drunknat i de andra organens rörelser. Det har sjunkit ihop, och snart ger det upp. Trots att hon är för ung för att ha ett hjärta som ger upp. Trots att hon inte fått hår på benen, eller behöver använda bh än. Trots att hon aldrig har fått känna fjärilar i magen. Trots det, så har hon ett hjärta som snart ger upp.

Det första hjärtat slår snabbare nu. Så hårt att det snart hoppar ur bröstkorgen. Medan den svarta cykeln flyger fram så tänker hon på pojken som får hennes hjärta att slå volter. Hon svamlar runt i ett hav av känslor som är omöjliga att varken kontrollera eller sätta stopp på. Tänker på när han la armen om henne, hur han skrattade mjukt när hon berättade om den där gången hon skämde ut sig så mycket, hur hennes kinder blossade upp när de pratade. Hans lockiga hår och fräknarna som envist spred sig ner på halsen för att de inte fick plats i ansiktet. Hur hon hoppades att han skulle kolla på henne och hur glad hon blev när hon märkte att deras ögon möttes så fort hon lyfte blicken. Dessutom. Kyssen. Den som fick henne att gå i tusen bitar men bli hel igen i samma stund.

Snart orkar inte hennes svaga hjärta mer, det visste hon. Det finns en gräns för vad hjärtan klarar av. Hennes skulle inte klara sig mycket länge till. Inte i det vita rummet där man räknar ner minuterna till sin egen död. Det vita rummet är sterilt, stelt, som om det inte vet hur det ska hantera ännu en person vars liv gått till ända. Hennes pappa ställde dit en blomma i fönstret för någon dag sedan. Ett tappert försök att ge hopp, möjligtvis även ett försök att låtsas som om allt var som vanligt. Alla visste att det inte var som vanligt. Och hennes familj skulle aldrig bli densamma igen. Ett liv som tagit slut innan det ens fått börja.

Så plötsligt händer det som inte får hända. Den svarta cykeln flyger över motorhuven, och den röda vätskan som tidigare pumpat runt i hennes kropp sprider sig snabbt över den gråa asfalten. Ett sista andetag, och sedan slut. Mörker. Ett hjärta som för bara minuter sedan dunkade så hårt att det hoppade ur bröstkorgen har stannat. Kvar finns bara en fräknig pojke som är hopplöst förälskad i en flicka vars hjärta slutat slå.

Men där finns någonting annat också. Det finns en liten flicka i ett vitt rum som har fått en ny chans. En pappa som inte längre behöver köpa blommor för att väcka liv i ett dystert sjukhusrum. Och ett hjärta som slutar slå för att opereras in i en annan ung kropp, för att den som inte har fått leva ska få göra det. För att den som inte har fått chansen att vara kär i en pojke med lockigt hår och fräknar också en dag ska få det.

Saker och ting är inte alltid som det ska, det är ut och in. Bakåtvänt. Upp och ner. Åt alla håll och kanter. Men det finns där. Stjärnor exploderar. Jordplattor kolliderar. En ung flicka blir påkörd för att rädda livet på en annan. Vi dör. Vi föds. Och mittemellan finns det där. Livet.

 

Ett annat hjärta som slår. Bom. Bom. Bom. Svagt, det orkar inte mycket till. Som om det som tidigare har varit kroppens viktigaste organ har reducerats, och drunknat i de andra organens rörelser. Det har sjunkit ihop, och snart ger det upp. Trots att hon är för ung för att ha ett hjärta som ger upp. Trots att hon inte fått hår på benen, eller behöver använda bh än. Trots att hon aldrig har fått känna fjärilar i magen. Trots det, så har hon ett hjärta som snart ger upp.

Det första hjärtat slår snabbare nu. Så hårt att det snart hoppar ur bröstkorgen. Medan den svarta cykeln flyger fram så tänker hon på pojken som får hennes hjärta att slå volter. Hon svamlar runt i ett hav av känslor som är omöjliga att varken kontrollera eller sätta stopp på. Tänker på när han la armen om henne, hur han skrattade mjukt när hon berättade om den där gången hon skämde ut sig så mycket, hur hennes kinder blossade upp när de pratade. Hans lockiga hår och fräknarna som envist spred sig ner på halsen för att de inte fick plats i ansiktet. Hur hon hoppades att han skulle kolla på henne och hur glad hon blev när hon märkte att deras ögon möttes så fort hon lyfte blicken. Dessutom. Kyssen. Den som fick henne att gå i tusen bitar men bli hel igen i samma stund.

Snart orkar inte hennes svaga hjärta mer, det visste hon. Det finns en gräns för vad hjärtan klarar av. Hennes skulle inte klara sig mycket länge till. Inte i det vita rummet där man räknar ner minuterna till sin egen död. Det vita rummet är sterilt, stelt, som om det inte vet hur det ska hantera ännu en person vars liv gått till ända. Hennes pappa ställde dit en blomma i fönstret för någon dag sedan. Ett tappert försök att ge hopp, möjligtvis även ett försök att låtsas som om allt var som vanligt. Alla visste att det inte var som vanligt. Och hennes familj skulle aldrig bli densamma igen. Ett liv som tagit slut innan det ens fått börja.

Så plötsligt händer det som inte får hända. Den svarta cykeln flyger över motorhuven, och den röda vätskan som tidigare pumpat runt i hennes kropp sprider sig snabbt över den gråa asfalten. Ett sista andetag, och sedan slut. Mörker. Ett hjärta som för bara minuter sedan dunkade så hårt att det hoppade ur bröstkorgen har stannat. Kvar finns bara en fräknig pojke som är hopplöst förälskad i en flicka vars hjärta slutat slå.

Men där finns någonting annat också. Det finns en liten flicka i ett vitt rum som har fått en ny chans. En pappa som inte längre behöver köpa blommor för att väcka liv i ett dystert sjukhusrum. Och ett hjärta som slutar slå för att opereras in i en annan ung kropp, för att den som inte har fått leva ska få göra det. För att den som inte har fått chansen att vara kär i en pojke med lockigt hår och fräknar också en dag ska få det.

Saker och ting är inte alltid som det ska, det är ut och in. Bakåtvänt. Upp och ner. Åt alla håll och kanter. Men det finns där. Stjärnor exploderar. Jordplattor kolliderar. En ung flicka blir påkörd för att rädda livet på en annan. Vi dör. Vi föds. Och mittemellan finns det där. Livet.

 

  • Klara Engström