2017-11-10 10:42

2017-11-10 10:42

Tur i oturen

Det var en gråmulen dag i Amsterdam och marknaden ”Waterlooplein market” var full av människor.

”Hörru, ge tillbaka den där!” Han tog ett språng mot pojken som knyckt en keps men han var både liten och snabb och försvann in i folkmassan. Typiskt, tänkte han. Anneliese i ståndet bredvid såg vad som hade skett. ”Det är alltid du som drabbas Andres, du borde köpa en amulett”, sa hon och svepte upp ett tiotal amuletter från sin samling. ”Den här är för god fiskelycka, den här ger lycka i kärlek, helande...”

Anneliese babblande vidare. Den gamla tanten var en gammal vän men när hon försökte sälja något var hon verkligen en plåga. ”Den här!” Hennes skrynkliga hand höll upp en liten mörk, glatt amulett. Hon påstod att den hade skyddande krafter. Han fnös. ”Jag känner dig för väl för att gå på den, Ann.”

Till sist led dagen mot sitt slut och varorna packades ihop. På vägen hem cyklade Andres inte sin vanliga rutt hem utan tog en liten sidogata. Han hade en de många kanalerna till vänster och höga, smala hus till höger. Långt innan han såg bageriet ”Brood van het leven” på hörnet doftade det nybakat bröd så ljuvligt att det vattnades i munnen. Tankarna började vandra bort mot dagens försäljning.

Ytterligare några hundra meter bort höll några flyttkarlar på att hissa upp ett piano till högsta våningen i ett av trevåningshusen. De hade svårigheter att få in det genom fönstret och försökte vrida det förgäves. Lyftkranens arm började hacka och pianot som vilade på fönsterkarmen rycktes ut av den plötsliga rörelsen. Den väldiga massan gjorde det omöjligt för de tre männen att stoppa pianot som föll i en pendelrörelse ut över kanalen, vände, och for rakt emot den drömmande Andres som kom i hög fart på cykeln. Han hann aldrig bromsa och när männen ropade åt honom att stanna var det försent. Pianot träffade honom i sidan så hårt att han flög flera meter innan han träffade husväggen.

Andres låg livlös på backen med vänsterarmen i en onaturlig vinkel medans blod sipprade ut ur huvudet. ”Vi har haft ihjäl honom!”, utbrast mannen som kört flyttkranen förtvivlat. ”Ring på hjälp, han har fortfarande puls”, sa en äldre man. Flyttkarlarna väntade tills ambulansen hämtat honom och började sedan packa ihop sina saker under tystnad.

Andres vaknade i en sjukhussäng på intensivvårdsavdelningen. Mannen som kört lyftkranen, Bastijn, hade väntat hela natten för att få besked. Läkarna hade tagit röntgen flera gånger men de fann inget mer än en bruten arm och ett sår som endast behövde sys ett fåtal stygn vid tinningen. Annars fanns det inga inre blödningar och skallbenet var intakt. Läkarna var alla förvånade att han överhuvudtaget överlevt smällen. Bastijn var den förste som kom in och besökte honom. Den långa, tatuerade mannen bad om förlåtelse många gånger om för sitt misstag. ”Du måste ha Gud på din sida, Andres”, sa Bastijn och la handen på hans axel innan han gick. Det tog inte många sekunder innan dörren öppnades igen och han möttes av ett väldigt bekant ansikte. Anneliese.

”Tur att jag la amuletten i din ficka ändå”, sa hon och flinade.

”Hörru, ge tillbaka den där!” Han tog ett språng mot pojken som knyckt en keps men han var både liten och snabb och försvann in i folkmassan. Typiskt, tänkte han. Anneliese i ståndet bredvid såg vad som hade skett. ”Det är alltid du som drabbas Andres, du borde köpa en amulett”, sa hon och svepte upp ett tiotal amuletter från sin samling. ”Den här är för god fiskelycka, den här ger lycka i kärlek, helande...”

Anneliese babblande vidare. Den gamla tanten var en gammal vän men när hon försökte sälja något var hon verkligen en plåga. ”Den här!” Hennes skrynkliga hand höll upp en liten mörk, glatt amulett. Hon påstod att den hade skyddande krafter. Han fnös. ”Jag känner dig för väl för att gå på den, Ann.”

Till sist led dagen mot sitt slut och varorna packades ihop. På vägen hem cyklade Andres inte sin vanliga rutt hem utan tog en liten sidogata. Han hade en de många kanalerna till vänster och höga, smala hus till höger. Långt innan han såg bageriet ”Brood van het leven” på hörnet doftade det nybakat bröd så ljuvligt att det vattnades i munnen. Tankarna började vandra bort mot dagens försäljning.

Ytterligare några hundra meter bort höll några flyttkarlar på att hissa upp ett piano till högsta våningen i ett av trevåningshusen. De hade svårigheter att få in det genom fönstret och försökte vrida det förgäves. Lyftkranens arm började hacka och pianot som vilade på fönsterkarmen rycktes ut av den plötsliga rörelsen. Den väldiga massan gjorde det omöjligt för de tre männen att stoppa pianot som föll i en pendelrörelse ut över kanalen, vände, och for rakt emot den drömmande Andres som kom i hög fart på cykeln. Han hann aldrig bromsa och när männen ropade åt honom att stanna var det försent. Pianot träffade honom i sidan så hårt att han flög flera meter innan han träffade husväggen.

Andres låg livlös på backen med vänsterarmen i en onaturlig vinkel medans blod sipprade ut ur huvudet. ”Vi har haft ihjäl honom!”, utbrast mannen som kört flyttkranen förtvivlat. ”Ring på hjälp, han har fortfarande puls”, sa en äldre man. Flyttkarlarna väntade tills ambulansen hämtat honom och började sedan packa ihop sina saker under tystnad.

Andres vaknade i en sjukhussäng på intensivvårdsavdelningen. Mannen som kört lyftkranen, Bastijn, hade väntat hela natten för att få besked. Läkarna hade tagit röntgen flera gånger men de fann inget mer än en bruten arm och ett sår som endast behövde sys ett fåtal stygn vid tinningen. Annars fanns det inga inre blödningar och skallbenet var intakt. Läkarna var alla förvånade att han överhuvudtaget överlevt smällen. Bastijn var den förste som kom in och besökte honom. Den långa, tatuerade mannen bad om förlåtelse många gånger om för sitt misstag. ”Du måste ha Gud på din sida, Andres”, sa Bastijn och la handen på hans axel innan han gick. Det tog inte många sekunder innan dörren öppnades igen och han möttes av ett väldigt bekant ansikte. Anneliese.

”Tur att jag la amuletten i din ficka ändå”, sa hon och flinade.

  • Veronica Ovesson