2017-11-10 10:30

2017-11-10 10:30

Korsa vägen försiktigt

SEGRARE I NOVELLPRISTÄVLINGEN 2017

Vänster, höger, vänster. Valdemar såg till att se sig för ordentligt innan han korsade vägen, precis som hans mamma hade sagt till honom. Hon ville inte att han skulle bli inblandad i någon liknande olycka som hade hänt här i somras. ”Ta det riktigt lugnt när du går över vägen Valle”, hade hon sagt, ”jag skulle inte klara mig utan dig min lilla knasboll”.

Inga bilar i sikte. Valdemar skyndade sig över vägen, försiktigt förstås, mot den lilla lekparken på andra sidan. Den här samlingen gungor och klätterställningar var hans andra hem, han tillbringade varenda ledig stund här. Nu i mitten av oktober låg det ett röd-gult lövtäcke över hela parken, vilket gjorde stället ännu mysigare enligt Valdemar.

Kyrkklockorna drog igång och slagen studsade mellan gungorna. Ett, två, tre, fyra, fem. Han räknade slagen noga, för när de ljöd sex gånger var han tvungen att gå hem. Han satte sig ner i den blöta sanden och började gräva.

”Behöver du hjälp med det där?” Han ryckte till i hela kroppen och vände sig om med ett ryck. Bakom honom stod en leende pojke och tittade menande på det halvfärdiga sandslottet. Valdemar tyckte det var konstigt att pojken inte frös, där han stod i bara en randig t-shirt och kortbyxor. Hans mamma kunde inte ha varit lika tjatig om ytterställ som min mamma var, tänkte han. ”Ja, visst”, svarade Valdemar och försökte komma på varför han kände igen denna ljushårige kille.

”Jag heter Hugo och jag antar att du heter Valdemar”. Hugo pekade på Valdemars mössa, som var prydd med stora bokstäver.

”Ja, men du kan kalla mig Valle”. Det var tyst en stund medan de byggde upp torn och murar, grävde vallgrav och dekorerade med stenar. Hugo sträckte sig efter ett stort rött löv och satte det högst upp på slottet, som en mäktig flagga. Valdemar konstaterade att det var det finaste sandslott han någonsin byggt och Hugo höll med.

Plötsligt klingade kyrkklockorna igen. Sex slag, dags för Valdemar att springa hem igen. ”Jag måste gå nu, mamma sa att pannkakorna är färdiga när klockorna ringer sex gånger”, förklarade han för Hugo och började resa sig.

”Åh va gott med pannkakor, jag har inte ätit pannkakor på jättelänge”, sa Hugo med en längtande blick.

Då fick Valdemar en idé. ”Du kan följa med och äta pannkakor! Mamma gör alltid för många, det räcker till dig med!” Ett leende spred sig i Hugos ansikte och fick de stora blå ögonen att lysa. Tillsammans började de gå mot vägen och Valdemar kände sig upprymd över att ta med sig en ny kompis hem.

”Du borde verkligen smaka blåbärssylten...”. Han vände sig om och märkte att Hugo var borta. Lekparken var tom. ”Hugo?”, ropade han förvirrat, men ingen svarade. Besviken korsade han vägen, försiktig förstås.

***

Den röda lövflaggan syntes från andra sidan vägen, sandslottet stod kvar! När Valdemar kom fram började han genast bygga på ett nytt slott, bredvid det andra. Än en gång blev han skrämd av Hugos ankomst och tappade spaden han höll i.

”Är jag så läskig?”, skrattade Hugo och satte sig ner mitt emot.

Valdemar gav honom den andra spaden. ”Du kommer ju fram från ingenstans, du kan väl säga hej och hejdå i alla fall”.

”Okej då, hej Valle”, sa han och log. ”Förlåt att jag inte följde med och åt pannkakor igår”, tillade han sedan. Hugos vanligtvis glädjefyllda ögon skiftade en aning och Valdemar tyckte han såg lite ledsen ut.

”Äh, du kan följa med nästa gång vi äter pannkakor”. Det ledsna i Hugos ansikte försvann. Sakta men säkert byggde dom upp ännu en mästerborg och dom prydde den med en massa eldfärgade lövflaggor. Valdemar la märke till att Hugo fortfarande hade samma t-shirt och kortbyxor. Han frös bara av att se på honom. ”Ta den här, annars kanske du fryser ihjäl”, sa han och räckte Hugo sin mössa.

***

Valdemar hade aldrig sett sin morfar gråta förut. Hans mamma har ju dött, tänkte han, det är klart han gråter. Han höll sina pappa i handen medan de gick på de smala stigarna mellan olika gravstenar. Höstsolen satte fin färg på hela kyrkogården och den värmde till och med ansiktet en aning. Han tittade bort mot lekparken, som låg precis utanför kyrkans staket, och hoppades att han skulle få leka med Hugo där sedan.

De svängde av på en stig nära ett gigantiskt träd med ett hav av frasiga löv under sig. Lite längre fram såg han en gravsten som var täckt med blommor och ljus, mycket mer än gravstenarna bredvid. Hans pappa verkade se på samma sak.

”Där ligger pojken som blev påkörd vid lekparken i somras. Kommer du ihåg olyckan Valle?”, frågade han försiktigt. Valdemar nickade, han kom ihåg. ”Ni var nog ungefär i samma ålder.”

Framme vid stenen steg förvirringen i Valdemar. Ett fotografi i en guldig ram var uppställt bland alla blommorna. Han kände genast igen de där glada ögonen och det spretiga blonda håret. Samma leende ansikte som pyntade sandslott med höstlöv. Men varför hade de ställt ett kort på honom här? Vid gravstenen som tillhörde den påkörde pojken?

Valdemar kramade om sin pappas hand när han läste namnet på gravstenen;

Hugo.

Inga bilar i sikte. Valdemar skyndade sig över vägen, försiktigt förstås, mot den lilla lekparken på andra sidan. Den här samlingen gungor och klätterställningar var hans andra hem, han tillbringade varenda ledig stund här. Nu i mitten av oktober låg det ett röd-gult lövtäcke över hela parken, vilket gjorde stället ännu mysigare enligt Valdemar.

Kyrkklockorna drog igång och slagen studsade mellan gungorna. Ett, två, tre, fyra, fem. Han räknade slagen noga, för när de ljöd sex gånger var han tvungen att gå hem. Han satte sig ner i den blöta sanden och började gräva.

”Behöver du hjälp med det där?” Han ryckte till i hela kroppen och vände sig om med ett ryck. Bakom honom stod en leende pojke och tittade menande på det halvfärdiga sandslottet. Valdemar tyckte det var konstigt att pojken inte frös, där han stod i bara en randig t-shirt och kortbyxor. Hans mamma kunde inte ha varit lika tjatig om ytterställ som min mamma var, tänkte han. ”Ja, visst”, svarade Valdemar och försökte komma på varför han kände igen denna ljushårige kille.

”Jag heter Hugo och jag antar att du heter Valdemar”. Hugo pekade på Valdemars mössa, som var prydd med stora bokstäver.

”Ja, men du kan kalla mig Valle”. Det var tyst en stund medan de byggde upp torn och murar, grävde vallgrav och dekorerade med stenar. Hugo sträckte sig efter ett stort rött löv och satte det högst upp på slottet, som en mäktig flagga. Valdemar konstaterade att det var det finaste sandslott han någonsin byggt och Hugo höll med.

Plötsligt klingade kyrkklockorna igen. Sex slag, dags för Valdemar att springa hem igen. ”Jag måste gå nu, mamma sa att pannkakorna är färdiga när klockorna ringer sex gånger”, förklarade han för Hugo och började resa sig.

”Åh va gott med pannkakor, jag har inte ätit pannkakor på jättelänge”, sa Hugo med en längtande blick.

Då fick Valdemar en idé. ”Du kan följa med och äta pannkakor! Mamma gör alltid för många, det räcker till dig med!” Ett leende spred sig i Hugos ansikte och fick de stora blå ögonen att lysa. Tillsammans började de gå mot vägen och Valdemar kände sig upprymd över att ta med sig en ny kompis hem.

”Du borde verkligen smaka blåbärssylten...”. Han vände sig om och märkte att Hugo var borta. Lekparken var tom. ”Hugo?”, ropade han förvirrat, men ingen svarade. Besviken korsade han vägen, försiktig förstås.

***

Den röda lövflaggan syntes från andra sidan vägen, sandslottet stod kvar! När Valdemar kom fram började han genast bygga på ett nytt slott, bredvid det andra. Än en gång blev han skrämd av Hugos ankomst och tappade spaden han höll i.

”Är jag så läskig?”, skrattade Hugo och satte sig ner mitt emot.

Valdemar gav honom den andra spaden. ”Du kommer ju fram från ingenstans, du kan väl säga hej och hejdå i alla fall”.

”Okej då, hej Valle”, sa han och log. ”Förlåt att jag inte följde med och åt pannkakor igår”, tillade han sedan. Hugos vanligtvis glädjefyllda ögon skiftade en aning och Valdemar tyckte han såg lite ledsen ut.

”Äh, du kan följa med nästa gång vi äter pannkakor”. Det ledsna i Hugos ansikte försvann. Sakta men säkert byggde dom upp ännu en mästerborg och dom prydde den med en massa eldfärgade lövflaggor. Valdemar la märke till att Hugo fortfarande hade samma t-shirt och kortbyxor. Han frös bara av att se på honom. ”Ta den här, annars kanske du fryser ihjäl”, sa han och räckte Hugo sin mössa.

***

Valdemar hade aldrig sett sin morfar gråta förut. Hans mamma har ju dött, tänkte han, det är klart han gråter. Han höll sina pappa i handen medan de gick på de smala stigarna mellan olika gravstenar. Höstsolen satte fin färg på hela kyrkogården och den värmde till och med ansiktet en aning. Han tittade bort mot lekparken, som låg precis utanför kyrkans staket, och hoppades att han skulle få leka med Hugo där sedan.

De svängde av på en stig nära ett gigantiskt träd med ett hav av frasiga löv under sig. Lite längre fram såg han en gravsten som var täckt med blommor och ljus, mycket mer än gravstenarna bredvid. Hans pappa verkade se på samma sak.

”Där ligger pojken som blev påkörd vid lekparken i somras. Kommer du ihåg olyckan Valle?”, frågade han försiktigt. Valdemar nickade, han kom ihåg. ”Ni var nog ungefär i samma ålder.”

Framme vid stenen steg förvirringen i Valdemar. Ett fotografi i en guldig ram var uppställt bland alla blommorna. Han kände genast igen de där glada ögonen och det spretiga blonda håret. Samma leende ansikte som pyntade sandslott med höstlöv. Men varför hade de ställt ett kort på honom här? Vid gravstenen som tillhörde den påkörde pojken?

Valdemar kramade om sin pappas hand när han läste namnet på gravstenen;

Hugo.

  • ANNIE TORSTENSSON