2015-10-08 13:24

2015-10-08 17:52

Akademiens nytänkande vidgar kandidatkretsen

KRÖNIKA

Svetlana Aleksievitj har de senaste åren varit en i högsta grad aktuell författare.

Dels genom sina betydelsefulla dokumentärromaner - resultaten av bland annat inträngande och synnerligen klarsynt journalistik - men tyvärr också på grund av den politiska utvecklingen.

Hennes bok ”Zinkpojkarna” handlar om unga män som döda och placerade i zinkkistor återförs till Sovjetunionen från kriget i Afghanistan. Ett krig som Sovjetunionen tvingades dra sig ur.

Uttrycket ”zinkpojkar” fick förnyad aktualitet förra våren, när unga ryssar, i hemlighet och under mäktigt hysch-hysch av Putinregimen, fraktades hem till Ryssland efter att ha dött som ”frivilliga” i östra Ukraina.

Svetlana Aleksijevitj, född i Ukraina, uppväxt i Vitryssland, under flera år bosatt i exil (bl a i Göteborg) och nu tillbaka i Vitryssland, är en av den ryskspråkiga litteraturens största skildrare av det hon själv har döpt till ”sovjetmänniskan”.

I viss mån påminner delar av hennes författarskap om Solsjenitsyns romaner och noveller, men också de historiska verk om Sovjetunionen som 1970 års Nobelpristagare i litteratur skrev efter att han kastats ut ur hemlandet år 1974.

Men Aleksievitj är mer ”dokumentär”, hon är det på ett sätt som i Nobelprissammanhang är helt unikt.

Årets Nobelpris i litteratur är därför också ett tydligt och spännande tecken på att Svenska Akademien är öppen för radikalt nytänkande. Priset till Svetlana Aleksievitj för in en ny kategori pristagare i den långa raden av romanförfattare, dramatiker, poeter och filosofer: Den dokumentära samtidsskildraren som skapar en sorts ”dokuromaner” med material hämtat från en mer eller mindre näraliggande samtid.

Flera av Svetlana Aleksijevitjs böcker finns på svenska; hon har för övrigt ett starkt och nära förhållande till Sverige.

”Zinkpojkarna” är en av hennes viktigaste böcker, men hon har också skrivit om de kvinnor som slogs på sovjetisk sida i Andra världskriget.

Samt mästerverket ”Bön för Tjernobyl”, boken om den fasansfulla kärnkraftsolyckan på våren 1986.

Dels genom sina betydelsefulla dokumentärromaner - resultaten av bland annat inträngande och synnerligen klarsynt journalistik - men tyvärr också på grund av den politiska utvecklingen.

Hennes bok ”Zinkpojkarna” handlar om unga män som döda och placerade i zinkkistor återförs till Sovjetunionen från kriget i Afghanistan. Ett krig som Sovjetunionen tvingades dra sig ur.

Uttrycket ”zinkpojkar” fick förnyad aktualitet förra våren, när unga ryssar, i hemlighet och under mäktigt hysch-hysch av Putinregimen, fraktades hem till Ryssland efter att ha dött som ”frivilliga” i östra Ukraina.

Svetlana Aleksijevitj, född i Ukraina, uppväxt i Vitryssland, under flera år bosatt i exil (bl a i Göteborg) och nu tillbaka i Vitryssland, är en av den ryskspråkiga litteraturens största skildrare av det hon själv har döpt till ”sovjetmänniskan”.

I viss mån påminner delar av hennes författarskap om Solsjenitsyns romaner och noveller, men också de historiska verk om Sovjetunionen som 1970 års Nobelpristagare i litteratur skrev efter att han kastats ut ur hemlandet år 1974.

Men Aleksievitj är mer ”dokumentär”, hon är det på ett sätt som i Nobelprissammanhang är helt unikt.

Årets Nobelpris i litteratur är därför också ett tydligt och spännande tecken på att Svenska Akademien är öppen för radikalt nytänkande. Priset till Svetlana Aleksievitj för in en ny kategori pristagare i den långa raden av romanförfattare, dramatiker, poeter och filosofer: Den dokumentära samtidsskildraren som skapar en sorts ”dokuromaner” med material hämtat från en mer eller mindre näraliggande samtid.

Flera av Svetlana Aleksijevitjs böcker finns på svenska; hon har för övrigt ett starkt och nära förhållande till Sverige.

”Zinkpojkarna” är en av hennes viktigaste böcker, men hon har också skrivit om de kvinnor som slogs på sovjetisk sida i Andra världskriget.

Samt mästerverket ”Bön för Tjernobyl”, boken om den fasansfulla kärnkraftsolyckan på våren 1986.