2015-09-26 06:00

2015-09-26 10:26

Skrönornas Andersson

Det är en dyster bild av ”historieberättandet” som den värmländske författaren Berndt Andersson tecknar.
Historieberättandet, skriver han, är en konstart som är på väg att dö ut.
Men Berndt Andersson ger inte upp hoppet om att livrädda berättandet och skrönorna.
Just nu är han på bokmässan i Göteborg och berättar skrönor i Värmlandsmontern.

Med sig till bokmässan har Berndt Andersson tagi ett knappt 80-sidigt häfte.

Det är hans senaste bok, och den påminner inte mycket om hans tidigare.

Berndt Andersson, bosatt i Gunnarsbyn i västra Värmland, gift med avgående ”mässgeneralen” Anita Andersson, är känd för spänningsromaner.

Han har skrivit flera stycken. Han har skaffat sig en stor publik.

Men nu var det några år sedan han fascinerade bokläsarna med en ny politisk thriller.

Rädda skrönan

I väntan på ännu en om maktspel och intriger, äventyr och dramatik, skriver Berndt Andersson annat också.

Han skriver skrönor.

En del av dessa högläser han under kulturveckan i Sunne, och några av dem finns nu samlade i den mjukpärmförsedda ”Värmländska skrönor”.

Boken är purfärsk och ges ut av förlaget Norlén & Slottner i Kristinehamn.

Upplagan är inte så stor, men författarens ambition är desto större.

För Berndt Andersson vill gärna försöka ”livrädda” skrönan.

Men i grund och botten är han ganska pessimistisk om skrönans framtid. Trots att denna sorts berättelseform är en oerhört viktig del av det värmländska litterära arvet.

För det är den väl, Berndt Andersson?

– De flesta av berättarna har ju haft det där med sig, skrönan, säger Berndt Andersson. Till exempel Selma Lagerlöf levde ju i den berättartraditionen. Och i viss mån bygger ju också Tage Aurells noveller och kortare texter ibland på i varje fall det muntliga berättandet.

Du är orolig för skrönans och historieberättandets framtid. Finns det ingenting idag som har ersatt det gamla berättandet..?

– Nej, tyvärr så har vi inte kvar den gamla berättartraditionen. Folk i allmänhet har inte tid och den mesta lediga tiden de har verkar tillbringas framför tv:n. Och tv-tittandet inbjuder inte till den viktiga sorts ”interaktiviteten” från åhörarnas sida som man upplevde när det gällde historieberättandet.

Humlor och allvar

En verkligt bra skröna, säger Berndt Andersson, den ska inte bara var humoristisk, den bör nog också ha ett visst allvar. Och en del skrönor kan vara helt allvarliga.

–Viktigt är det också att en skröna har referenser till den miljö som berättelosen handlar om. Och att berättelsen innehåller en del utvikningar innan man kommer fram till skrönans slutpunkt: den avrundande och viktiga knorren!

Exempel på denna berättarkonst ger Berndt Andersson i sin nya bok.

Några av skrönorna är på blandat värmlandsmål, andra är skrivna på rikssvenska.

Men det kanske inte är just där - bland svenska dialekter och på rikssvenska - som skrönan får nytt liv...

Ny livskraft

Kanske bidrar invandringen till att pumpa in nytt syre i den eventuellt döende svenska berättartraditionen.

– Det kan nog vara på det sättet, i viss mån, säger Berndt Andersson. Den muntliga berättartraditionen i exempelvis Turkiet och inte minst bland kurder och araber är livskraftig.

Våra invandrare, de nyanlända, har kanske med sig något som på sikt vitaliserar och i praktiken ”livräddar” delar av det svenska historieberättandet?

– Det kan mycket väl vara så, säger Berndt Andersson.

Mats Dahlberg

Med sig till bokmässan har Berndt Andersson tagi ett knappt 80-sidigt häfte.

Det är hans senaste bok, och den påminner inte mycket om hans tidigare.

Berndt Andersson, bosatt i Gunnarsbyn i västra Värmland, gift med avgående ”mässgeneralen” Anita Andersson, är känd för spänningsromaner.

Han har skrivit flera stycken. Han har skaffat sig en stor publik.

Men nu var det några år sedan han fascinerade bokläsarna med en ny politisk thriller.

Rädda skrönan

I väntan på ännu en om maktspel och intriger, äventyr och dramatik, skriver Berndt Andersson annat också.

Han skriver skrönor.

En del av dessa högläser han under kulturveckan i Sunne, och några av dem finns nu samlade i den mjukpärmförsedda ”Värmländska skrönor”.

Boken är purfärsk och ges ut av förlaget Norlén & Slottner i Kristinehamn.

Upplagan är inte så stor, men författarens ambition är desto större.

För Berndt Andersson vill gärna försöka ”livrädda” skrönan.

Men i grund och botten är han ganska pessimistisk om skrönans framtid. Trots att denna sorts berättelseform är en oerhört viktig del av det värmländska litterära arvet.

För det är den väl, Berndt Andersson?

– De flesta av berättarna har ju haft det där med sig, skrönan, säger Berndt Andersson. Till exempel Selma Lagerlöf levde ju i den berättartraditionen. Och i viss mån bygger ju också Tage Aurells noveller och kortare texter ibland på i varje fall det muntliga berättandet.

Du är orolig för skrönans och historieberättandets framtid. Finns det ingenting idag som har ersatt det gamla berättandet..?

– Nej, tyvärr så har vi inte kvar den gamla berättartraditionen. Folk i allmänhet har inte tid och den mesta lediga tiden de har verkar tillbringas framför tv:n. Och tv-tittandet inbjuder inte till den viktiga sorts ”interaktiviteten” från åhörarnas sida som man upplevde när det gällde historieberättandet.

Humlor och allvar

En verkligt bra skröna, säger Berndt Andersson, den ska inte bara var humoristisk, den bör nog också ha ett visst allvar. Och en del skrönor kan vara helt allvarliga.

–Viktigt är det också att en skröna har referenser till den miljö som berättelosen handlar om. Och att berättelsen innehåller en del utvikningar innan man kommer fram till skrönans slutpunkt: den avrundande och viktiga knorren!

Exempel på denna berättarkonst ger Berndt Andersson i sin nya bok.

Några av skrönorna är på blandat värmlandsmål, andra är skrivna på rikssvenska.

Men det kanske inte är just där - bland svenska dialekter och på rikssvenska - som skrönan får nytt liv...

Ny livskraft

Kanske bidrar invandringen till att pumpa in nytt syre i den eventuellt döende svenska berättartraditionen.

– Det kan nog vara på det sättet, i viss mån, säger Berndt Andersson. Den muntliga berättartraditionen i exempelvis Turkiet och inte minst bland kurder och araber är livskraftig.

Våra invandrare, de nyanlända, har kanske med sig något som på sikt vitaliserar och i praktiken ”livräddar” delar av det svenska historieberättandet?

– Det kan mycket väl vara så, säger Berndt Andersson.

Mats Dahlberg