2015-09-23 16:54

2015-09-23 16:54

Kärlek, mord och skratt på Wermlandsoperan i höst

KARLSTAD: "Rent psykologiskt så är han en praktpsykopat"

Hämndbegär, kärlek, en lockande grevetitel och åtta mord på samma skådespelare står i fokus när Wermlandsoperan sätter upp Europapremiären av fjolårets bästa Broadway-musikal.

I november förra året stod Wermlandsoperan utan föreställning till hösten 2015. Den ursprungliga planen var att sätta upp ett beställningsverk kallat Parkbänksoperan av Erik Gedeon som tidigare skrivit Evigt Ung till teatern, men när Gedeon plötsligt blev sjuk stod det klart att Parkbänksoperan inte skulle bli klar i tid.

Operachefen Ole Wiggo Bang for därför till New York, förälskade sig i Broadway-uppsättningen av A gentleman's guide to love and murder (eller En gentlemans handbok i kärlek och mord, som den heter i svensk tappning) och återvände hem med sikte på Europapremiär i Värmland.

Det har med andra ord brunnit lite i knutarna. När Wermlandsoperan bjuder in till presskonferens har ensemblen om elva skådespelare övat sceniskt i en enda dag.

Åtta roller

Musikalen, med premiär i Hartford, Connecticut 2012, baseras på Roy Hornimans roman Israel Rank: The autobiography of a criminal publicerad 1907, men historien har inte legat orörd sedan dess. 1949 inspirerade den de brittiska filmskaparna Robert Hamer och John Dighton till att skriva klassikern Kind Hearts and Coronets. Där spelades hela familjen D'Ascoyne (åtta personer) av Alec Guinness, en roll som nu hamnat på Christer Nerfonts bord - med undantaget att familjen heter D'Ysquith, som i boken.

Ja, och faktumet att samtliga åtta roller ska gestaltas under loppet av den tre timmar långa föreställningen, förstås.

– Jag tror att mitt snabbaste byte från en roll till nästa är ungefär 30 sekunder, skrattar han.

Det blir med andra ord ett och annat klädbyte.

– Det här är något så ovanligt som en komedi som är roligare att se än att spela, säger regissör Markus Virta.

Stor utmaning

Repetitionstiden sträcker sig inte längre än till sex veckor, men de sceniskt ansvariga verkar lugna. Christer Nerfont, skådespelarveteranen i sammanhanget, berättar metodiskt och vant om repetitionsveckorna. De sista två veckorna inför premiären måste det sceniska vara på plats. Då är det mest de tekniska bitarna kvar.

Utmaningen med att gestalta åtta roller i en så liten ensemble kommer med viss press. Nerfont möter den med skräckblandad förtjusning.

– Det är väldigt utsatt. Alla karaktärer måste ha sin egen tydliga form och språk, och kroppen och rösten måste vara med. Det måste vara väldigt genomarbetat.

Man får inte låta en karaktär slaska över på nästa?

– Precis. Det är en enorm utmaning bara det, och sen är det naturligtvis en oro med kläder och allt som kan gå fel bakom scenen. Det maskineriet måste bara vara så väloljat och smort, och det kommer det ju vara naturligtvis. Det ordnar sig ju alltid.

Systematiska mord

Handlingen utspelar sig i London på tidigt 1900-tal och kretsar kring Montague ”Monty” Navarros vilja att hämnas sin mor som kastats ut ur D'Ysquith-familjen eftersom hon gifte sig av skälet kärlek - i stället för familjens bästa. Dessutom blir plötsligt positionen som greve av Highhurst både tillgänglig och ytterst lockande, och Monty, spelad av Jonas Schlyter, står på plats nio i turordningen. Han ger sig således ut på uppdraget att systematiskt ha ihjäl de åtta släktingar som står före i kön.

Jonas Schlyter, ursprungligen från Norrköping, tog sin examen från musikalprogrammet på scenskolan i Göteborg 2008 och gjorde sitt första jobb på Wermlandsoperan redan året därpå i Sunset Boulevard i rollen som teaterdirektören Sheldrake. Rollen följdes upp med en 50 år äldre version av Jonas själv i Evigt Ung. Efter det har han stått på scen på Stockholms stadsteater och Malmöoperan till i våras när han återigen var Värmlandsaktuell med musikalen Parade.

Golvad

Rollen som Monty beskrivs av honom själv som den största utmaningen i karriären hittills. Broadway-uppsättningen golvade honom men bjöd också på plötslig insikt:

– Jösses vad mycket jag är med!

Den korta repetitionsperioden gäller även för honom.

Det är inte riktigt läge att dra på sig en magsjuka?

– Nej, det är det inte, men vi hade bara sex veckors repetition med Parade och det gick bra, så det kommer inte vara några problem. Den största utmaningen är rollen i sig. Just med komedi, det är väldigt... Det är svårt med komedi.

Han (Monty) känns ju som något av en galenpanna.

– Ja, det är ju just det. Man ska ha sympati för den här människan, men ser man det rent psykologiskt så är han en praktpsykopat.

Motivet finns där, i högsta grad. Monty har hamnat i fattigdom och hans mor har blivit förpassad.

– Han drivs av ett hämndbegär, men trots att han har ihjäl åtta personer så har man sympati för Monty. Så var det åtminstone när jag såg den på Broadway och jag hoppas att man känner samma sak här.

I november förra året stod Wermlandsoperan utan föreställning till hösten 2015. Den ursprungliga planen var att sätta upp ett beställningsverk kallat Parkbänksoperan av Erik Gedeon som tidigare skrivit Evigt Ung till teatern, men när Gedeon plötsligt blev sjuk stod det klart att Parkbänksoperan inte skulle bli klar i tid.

Operachefen Ole Wiggo Bang for därför till New York, förälskade sig i Broadway-uppsättningen av A gentleman's guide to love and murder (eller En gentlemans handbok i kärlek och mord, som den heter i svensk tappning) och återvände hem med sikte på Europapremiär i Värmland.

Det har med andra ord brunnit lite i knutarna. När Wermlandsoperan bjuder in till presskonferens har ensemblen om elva skådespelare övat sceniskt i en enda dag.

Åtta roller

Musikalen, med premiär i Hartford, Connecticut 2012, baseras på Roy Hornimans roman Israel Rank: The autobiography of a criminal publicerad 1907, men historien har inte legat orörd sedan dess. 1949 inspirerade den de brittiska filmskaparna Robert Hamer och John Dighton till att skriva klassikern Kind Hearts and Coronets. Där spelades hela familjen D'Ascoyne (åtta personer) av Alec Guinness, en roll som nu hamnat på Christer Nerfonts bord - med undantaget att familjen heter D'Ysquith, som i boken.

Ja, och faktumet att samtliga åtta roller ska gestaltas under loppet av den tre timmar långa föreställningen, förstås.

– Jag tror att mitt snabbaste byte från en roll till nästa är ungefär 30 sekunder, skrattar han.

Det blir med andra ord ett och annat klädbyte.

– Det här är något så ovanligt som en komedi som är roligare att se än att spela, säger regissör Markus Virta.

Stor utmaning

Repetitionstiden sträcker sig inte längre än till sex veckor, men de sceniskt ansvariga verkar lugna. Christer Nerfont, skådespelarveteranen i sammanhanget, berättar metodiskt och vant om repetitionsveckorna. De sista två veckorna inför premiären måste det sceniska vara på plats. Då är det mest de tekniska bitarna kvar.

Utmaningen med att gestalta åtta roller i en så liten ensemble kommer med viss press. Nerfont möter den med skräckblandad förtjusning.

– Det är väldigt utsatt. Alla karaktärer måste ha sin egen tydliga form och språk, och kroppen och rösten måste vara med. Det måste vara väldigt genomarbetat.

Man får inte låta en karaktär slaska över på nästa?

– Precis. Det är en enorm utmaning bara det, och sen är det naturligtvis en oro med kläder och allt som kan gå fel bakom scenen. Det maskineriet måste bara vara så väloljat och smort, och det kommer det ju vara naturligtvis. Det ordnar sig ju alltid.

Systematiska mord

Handlingen utspelar sig i London på tidigt 1900-tal och kretsar kring Montague ”Monty” Navarros vilja att hämnas sin mor som kastats ut ur D'Ysquith-familjen eftersom hon gifte sig av skälet kärlek - i stället för familjens bästa. Dessutom blir plötsligt positionen som greve av Highhurst både tillgänglig och ytterst lockande, och Monty, spelad av Jonas Schlyter, står på plats nio i turordningen. Han ger sig således ut på uppdraget att systematiskt ha ihjäl de åtta släktingar som står före i kön.

Jonas Schlyter, ursprungligen från Norrköping, tog sin examen från musikalprogrammet på scenskolan i Göteborg 2008 och gjorde sitt första jobb på Wermlandsoperan redan året därpå i Sunset Boulevard i rollen som teaterdirektören Sheldrake. Rollen följdes upp med en 50 år äldre version av Jonas själv i Evigt Ung. Efter det har han stått på scen på Stockholms stadsteater och Malmöoperan till i våras när han återigen var Värmlandsaktuell med musikalen Parade.

Golvad

Rollen som Monty beskrivs av honom själv som den största utmaningen i karriären hittills. Broadway-uppsättningen golvade honom men bjöd också på plötslig insikt:

– Jösses vad mycket jag är med!

Den korta repetitionsperioden gäller även för honom.

Det är inte riktigt läge att dra på sig en magsjuka?

– Nej, det är det inte, men vi hade bara sex veckors repetition med Parade och det gick bra, så det kommer inte vara några problem. Den största utmaningen är rollen i sig. Just med komedi, det är väldigt... Det är svårt med komedi.

Han (Monty) känns ju som något av en galenpanna.

– Ja, det är ju just det. Man ska ha sympati för den här människan, men ser man det rent psykologiskt så är han en praktpsykopat.

Motivet finns där, i högsta grad. Monty har hamnat i fattigdom och hans mor har blivit förpassad.

– Han drivs av ett hämndbegär, men trots att han har ihjäl åtta personer så har man sympati för Monty. Så var det åtminstone när jag såg den på Broadway och jag hoppas att man känner samma sak här.